Previous: "Maybe Sanna, maybe!" sa han och tittade bestämt på henne.

"Jaja... Liam! Thank you SOOO much!" utbrast hon sen och studsade runt lite till och kramade om honom också.

"You're welcome babe!" sa han och log mot Sanna när hon släppt honom.

"Liam, are you really sure about this?" Jag och Lou hade åkt tillbaka till hotellet efter att vi hade ätit och jag hade ringt Niall nästan direkt när vi kommit fram. När jag berättat om mitt förslag till tjejerna hade han genast blivit väldigt skeptisk.

"Yes Niall, I'm sure!"

"But Liam.... You don't know the girs that good..." det här kändes lite udda. I vanliga fall så var det jag som var den som var den förnuftiga av oss fem och tog hand om killarna, men idag var det Niall.

"Niall! You know what these girls have been through! I'm happy if I can do something to help them! They need all help they get right now!" Det var verkligen sant, dem behövde all hjälp dem kunde få och jag visste inte vad men det var nått speciellt med dem här tjejerna, dem var verkligen inte som alla andra.

"No Niall! Please stop now! Okey? I'm really sure that this will be good. I really like these girls. As I said: They need this!" utbrast jag och blev lite förbannad för att han inte ville lita på mig.

"It's Saturday today so on Monday I think! We miss you to! Bye..." sa jag och la på.

" So what did your parents say?" Jag låg på sängen och pratade med Cathrine samtidigt som Liam satt och pratade med Niall.

"Anna and John are talking to them now... the only thing Sanna and I can do now is to wait..." jag hörde hur hon suckade på andra sidan luren.

"Ahaa... so what are you two girls doing?"

"Sanna is sitting with her computer and I have NO idea what she's doing but I think she listen to som music because she's singing... she only does this when she can't hear herself because she know that sounds awful...." hon skrattade till och jag insåg att jag faktiskt aldrig hört henne skratta.

"She can't be that bad!" utbrast jag och log lite för mig själv. Jag hade lite svårt att tro att Sanna var så dålig.

"Oh. My. God. she's such a talent!" sa jag och försökte låta seriös, vilket gick förvånansvärt bra.

"You said WHAAAAAAAT?!" hörde jag henne säga och hon lät verkligen chockad. "Please tell me that you're joking! If you don't you are total tone-deaf!" Hon lät helt galen.

"Cathrine! Take. It. Easy. I was joking but she isn't THAT bad!"

"Oh thank... wait they're home! I'll call you back when we've talked to them..." sa hon innan hon la på.

"Okey..." sa jag även fast jag visste att hon inte hörde mig.

"Okej, så här är det tjejer... Vi är lite osäkra på det här eftersom vi knappt känner varken Liam eller Louis alls..." började Sannas pappa när vi satt oss ner vid köksbordet.

"Men..." försökte hon.

"Nej! Låt mig prata klart! Och sen så är ju dem här killarna kända och ni vet vilka problem som kan uppstå då!" Det började inte direkt bra. "Men! Vi har bestämt oss för att ge det en chans!" Både jag och Sanna hoppade upp och skrek av lycka. Vi skulle få bo i London trotts allt! OCH vi skulle få bo med LIAM PAYNE! Det var helt sjukt.

"TACK! TACK! TACK!" skrek vi båda och rusade runt bordet och slängde oss över Sannas föräldrar.

Sannas prespektiv: 2 veckor senare

"Jag tar en runda med Leo!" ropade jag in i huset. Jag och Catti skulle åka tillbaka till London imorgon så det var lika bra att vara lite hjälpsam, plus att jag behövde komma ut lite.

"Tack va schysst!" hörde jag pappa säga inne från köket.

Jag bestämde mig för att ta den långa rundan ner mot sjön. Leo förstod direkt vart vi skulle och sprang glatt iväg en bit.

När jag gått en stund så hörde jag en välbekant låt från min bakficka.

I keep playing it inside my head, All that you said to me. I lie awake just to convince myself, This wasn't just a dream.

När jag tog upp moblien så var det Liams namn som jag såg.

"Yo brothaaa!!" utbrast jag samtidigt som jag satte mobilen intill örat.

"Hello sweety!" jag blev alltid lika förvånad när han kallade mig för något gulligt.

"Wass' up dude?" frågade jag samtidigt som jag följde min vita lurvtuss till hund med blicken där han studsade framför mig på vägen.

"I'm out with Leo..." sa jag och tittade på hunden som sprang framför mina fötter.

"Who is Leo?!" högg Liam och jag blev nästan lite rädd eftersom han plötsligt lät så sur av någon andledning. Jag kände mig väldigt förvirrad eftersom förstod inte alls varför...

"Take it easy! He's my dog!" utbrast jag och jag hörde hur han andades ut lite. "Liam are you okey?"

"What? Yeah I'm fine... Why are you asking?" Jag skulle precis svara när jag såg hur Leo stack iväg och svängde in på helt fel väg.

"LEO!" skrek jag och började springa. När jag sprungit in på vägen tvärstannade jag."Oh my god! Hej!" utbrast jag när jag fick se två tjejer jag inte sett på ett tag. "Liam... can you call me back in a few minutes?" sa jag till honom samtidigt som jag gick med snabba steg mot tjejerna.

"Ehm yeah sure!" svarade han och jag la snabbt på luren.

"Nej men hej Sanna!" utbrast Felicia och kom fram och gav mig en kram.

"Hej Sanna! Det var ett tag sen!" sa Lina glatt och kramade om mig hon med.

"Ja, det var det..." sa jag och besvarade hennes kram.

"Så vad gör du ute nu?" frågade Felicia och log mot mig. "Du brukar ju aldrig gå ut med Leo..."

"Haha nja... Ibland faktiskt, men jag och Catti ska flyga till London imorn så det är väll lika bra att vara lite hjälpsam!" skrattade jag och tittade på dem båda.

"Du och Catti? Ska inte Nick med?" frågade Lina förvånat samtidigt som jag kopplade Leo som for runt som ett yrväder runt dem båda. Jag stannade till och kände hur tårarna vällde upp bakom mina ögonlock när hon sa Nicks namn.

"Sanna är du okej?" frågade hon och la sin hand på min axel. Alla krafter försvann ur min kropp och jag kunde inte resa mig upp. Jag hade inte tänkt på att jag och Catti skulle göra det här utan honom! Hur skulle vi klara oss utan Nick? Han hade alltid varit här! Det hade alltid varit vi tre mot resten av världen! Nu var det inte så längre! Jag hörde hur Lina och Felicia försökte få kontakt med min men jag bara satt där på marken och stirrade rakt fram med tårarna strömmande ner för mina kinder.

Det hade gått lite mer än 10 minuter sen Sanna la på luren och jag kände hur jag redan nu saknade hennes röst, så jag bestämde mig för att ringa henne. Hon hade trots allt sagt att jag skulle ringa upp henne igen om en stund, vilket det hade gått nu, en stund. Jag tog upp mobilen och tröck fram hennes nummer och ringde. Signal efter signal gick fram. Jag kände hur oron började gnaga lite i magen på mig. Sanna brukade alltid svara nästan direkt, speciellt i sånna här lägen. Men så äntligen svarade hon.

"Hello?" hon hade inte sagt något vilket också var konstigt eftersom hon aldrig är tyst när man pratar med henne.

"Yes... Who is this?" nu blev jag ännu mer orolig

"Sanna? It's Liam... Are you okey?" sa jag och höll andan lite medans jag väntade på ett svar.

"Liam Payne! and why do you have her phone?" utbrast jag oroligt. Jag hörde hur tjejen skrek till och jag gissade att hon var ett fan. Jag hörde röster genom mobilen innan en annan tjejröst pratade med mig.

"It's okey and I asked why you have Sannas phone!"

"Oh... She has freaked out! She's sitting on the ground and shaking and crying!" jag hörde att tjejen på andra sidan luren också var orolig.

"What happened?"

"Just let me talk to her!" avbröt jag henne.

"Okey..." sa hon tvekande men några sekunder senare hörde jag Sannas snyftningar på andra sidan luren.

"Sanna... Please listen to me now! Please I know this is hard and I can't tell you that everything will be okey but I can promise you that we are here for you and Cathrine! We will do everything we can to help you through this!"

Sannas perspektiv: Nästa dag

"Jahapp... då var vi påväg igen då..." sa Catti när planet rullade ut på startbanan. Jag bara nickade som svar. Jag var helt inne i mina egna tankar. Liam hade verkligen fått mig att inse lite saker igår. Vi måste fortsätta leva våra liv. Dem kommer aldrig att bli dem samma igen men vi måste fortsätta. Nick hade inte velat att vi skulle gå runt och vara olyckliga. Jag vet att han vill vårat bästa och att vi ska vara så lyckliga som vi någonsin kan bli. Bara för att så tog jag upp min mobil och satte på musik. Jag visste inte vad jag skulle göra utan musik, den var mitt liv i stort sätt. Jag satt där och tittade ut genom fönstret. I mina öron började Nicks favoritlåt spelas och jag kände hur mina ögon blev tårfyllda. Jag nynnade med i låten och lyssnade på texten.

---

Jag tycker ni ska kommentera lite! Jag fick en kommentar på förra delen! Var den SÅ dålig att ni inte hade nått att säga o den? :O 
Det är så mkt roligare att skriva när ni kommenterar och VARJE kommentar gör mig på bättre skrivhumör!

Så: Många kommentarer=Bättre skrivarhumör=Mer skrivande=Fler delar! :D