---

"Great! JUST GREAT!" skrek Sanna ursinnigt och slog handen i väggen.
"Honey please calm down..." försökte Cattie lugna henne. Sanna vände sig snabbt om och hennes ansiktsuttryck sa mer än tusen ord. Jag hade aldrig sett henne så här arg.
"WHY THE HELL SHOULD I CALM DOWN?! THE WHOLE WORLD HAVE SEEN PICS OF WHAT HAPPENED YESTERDAY!!" skrek hon och slog ännu en gång händerna i väggen. Jag så hur ont det gjorde när hon drog efter andan och hon spände hela kroppen. "Just leave me alone for a while.." sa hon med gråten i halsen och vände sig om och sprang in på vårat rum. Det krossade mitt hjärta att se henne så här ledsen. Jess hade nu brutit ihop och grät i Catties famn.
"Guys take Jess to Niall's apartment I'm gonna try to calm Sanna down" sa jag och när dem andra nickade så gick jag mot Sannas och mitt rum. Jag hörde hur ytterdörren stängdes bakom mig samtidigt som jag knackade på våran dörr. Sannas perspektiv:
Jag slängde mig på sängen och bara grät. Vad skulle jag göra? Hela värden visste vad som hände igår. Det stod i alla tidningar man kunde hitta. Vad skulle killarnas fans tycka om mig nu? Dem betydde så mycket för Liam och jag var rädd att dem skulle få honom att sluta älska mig om dem inte gillade mig. Nu var jag säkert en bråksökande hora i deras ögon.
"Darling, can I come in?" hörde jag Liams röst från andra sidan dörren säga samtidigt som han knackade.
"Mmmmm" mumlade jag in i kudden och jag hörde hur han öppnade dörren och med försiktiga steg kom fram till sängen och satte sig bredvid mig där jag låg.
"Honey, are you okay?" viskade han och strök mig över ryggen.
"Does it look like I am?" grät jag samtidigt som jag satte mig upp i sängen.
"Then tell me what's wrong" sa han och tog mina rödgråtna kinder i sina händer och strök mig över blåtiran med sin tumme.
"Well your fans pobably think that I'm only dating you for the attention and headlines by now... That I don't love you for you! That I just love the famous you! But that's not true!" sa jag och gömde mitt andsikte i mina händer innan tårarna kom.
"Hey, hey, hey! Baby look at me!" utbrast Liam och flyttade på mina händer och lyfte upp min haka så att jag var tvundgen at se honom i ögonen. "First of all: I love you and only you! And I know you love me for me. Second: I don't care what my fans think because they don't know about the things we do! They don't know how much I love you and my love for you only gets stronger everytime I see your face. They don't know about us baby and they never will!" han visste alltid vad han skulle säga för att få mig att må bättre.
"I love you too Liam! And there is NOTHING that can ever change that!" sa jag och kysste honom lätt på munnen.
"And babe, what you did for Jess yesterday was so stupidly amazing and I'm both so, so mad at you and proud of you for doing that!" sa han och jag kunde inte låta bli att flina lite.
"I would have done it for you too" log jag innan vi båda la oss ner på sängen. 

"Ehm how can I help you officer's?" hörde jag Niall säga och jag blev med änns väldigt orolig. "Stanna här tills jag kommer tillbaka, okej?" sa jag och la försiktigt ner Jess huvud på kudden. Hon bara nickade men hon såg extremt rädd ut och jag var nästan säker på att hon hört samma sak som jag. När jag kom ut i hallen så såg jag Niall stå och prata med två polismän. 

"Excuse me but what is this about?" frågade jag och klev upp bredvid Niall.

"We're looking for this woman." sa en av dem och höll upp en bild på Sanna. "We know she lives in this house you haven't seen her lately?" la han till och tittade först på mig och sen på Niall och sen på mig igen. Jag tittade oroligt på Niall och han såg inte mycket lugnare ut han. 

"Yes, but what do you want from my best friend?" frågade jag och försökte låta som om jag inte visste någonting alls. 

"I'm sorry but I'm afraid we can't give you that information miss." sa polisen som inte sagt något än.

"For god's sake! She's my best friend! Tell me why you're searching for her or we won't tell you where she is!" utbrast jag och tog ett kliv mot männen.

"Cattie!!!" halvskrek Niall och drog mig från polisen som jag bara stod ett par tre decimeter ifrån. "Can you just excuse us for a second?" la han till och dem båda poliserna tittade på varandra innan han som visat bilden på Sanna nickade.

"Thank you!" sa Niall och knuffade in mig i köket.

"WHAT THE HELL WERE YOU THINKING?!?! YOU CAN'T JUST BE RUDE TO A POLICEMAN LIKE THAT!!! ARE YOU COMPLETELY INSANE?!" gormade han och trotts att han var så arg var han lika skrämmande som en pingvinunge. 

"I know Niall! I'm sorry... I just want to know what they want Sanna for..." sa jag och tittade på honom.

"I know... so do I but I think we will make it worse for her, whatever happened, if we do like you just did!" log han och drog nervöst handen genom det blonda håret.

"Yes you're right , I'll calm down!"

"Okay, good! Let's go!" sa han och log mot mig innan vi båda gick ut i hallen där dem otåliga poliserna.

"I'm sorry it took so long but we can show you where Sanna is if you want to, sir?" sa Niall till en av dem. 

"Thank you Mr. Horan. That would be great!" log polisen och följde efter oss bort mot Liams lägenhet. 

 

"Liam, buddy, you here?" ropade Niall och öppnade dörren. Sannas väska och jacka låg fortfarande slängd på golvet innanför dörren så jag antog att dem fortfarande var här. Liam skulle aldrig lämna henne ensam efter allt som hänt.  

"Shhhhhh! Niall don't shout, Sanna's asleep!" utbrast Liam viskandes och stängde sovrumsdörren bakom sig innan han vände sig om och fick en chock. 

"Liam, these cops are looking for Sanna, so I think you should wake her up." uppmanade jag och nickade mot poliserna bakom mig och Niall. Liams ögon blev stora som tennisbollar när han såg dem och han rörde inte en fena.

"I'm sorry officer's but you'll have to come back later, she needs to sleep!" sa han och ställde sig framför dörren och han såg inte ut att vilja släppa in dem till Sanna.

"I'm afraid that's not possible" sa den längre av dem båda poliserna och tog några steg förbi mig och Niall mot Liam. "I'll have to ask you to move from the door" la han till och nu var han väldigt nära Liam.

"No!" vägrade han och rörde sig inte en millimeter trots att polisen var så nära.

"Liam, this won't help her! Please just do as he says!" bad Niall och Liam verkade förstå vad han syftade på och flyttade på sig. Till våran stora förvåning och skräck drog båda poliserna sina pistoler.

"HEY! PUT DOWN THE GUNS!" skrek Liam och knuffade bort dem båda poliserna från dörren.

"I'm afraid that's not possible. She's dangerous and we can't take any risks." sa den korta barskt och puttade bort Liam. 

"She's not! She wouldn't even hurt a fly!" utbrast Liam och slog förtvivlat ut med armarna.

"I'm sorry but we don't take any risks." muttrade den korta innan han nickade åt den långa som sparkade upp dörren och dem stormade in i rummet. 

"Sanna Nordstroem! You're under arrest for the kidnapping of Jessica Hansson! Get up and show us your hands!" gormade den kortare och båda pekade sina pistoler mot Sanna som trött och oförstående vände sig om i sängen. När hon såg dem beväpnade poliserna så skrek hon av rädsla. Jag såg rädslan i hennes rödgråtna ögon och hon bara satt där helt blickstilla. "DON'T MAKE ME ASK AGAIN!" vrålade han och pekade med sin pistol att hon skulle ställa sig upp och varken Liam, Niall eller jag visste vad vi skulle ta oss till när Sanna långsamt reste sig ur sängen samtidigt som hon höjde båda sina händer. Den långa polisen sa åt henne och vända sig om och det var då jag såg tårarna som rullade ner för hennes kinder. Polisen stoppade ner sin pistol i dess hölje och satte handfängslen kring hennes handleder. "You have permission to remain silent, because everything you say can, and will, be used against you in court." sa han och knuffade den gråtande Sanna framför sig ut i hallen. 

"WAIT!!!" hörde jag en bekant röst skrika från andra sidan ytterdörren. Dörren for upp och där stod Jess. 

"Nej, Jess vad gör du?" sa Sanna knappt hörbart och det krossade mitt hjärta att se det här.

"Who are you kid?" frågade den korta spydigt och det märktes att han inte gillade tonåringar.

"I'm Jessica Hansson! Let go of my big sister cause she haven't kidnapped me! She saved me from my abusive father, and I am ready to testify against him! I promise you that if you take my sister I'm gonna get her boyfriend to get the best lawyer in this country to help her! You ain't gonna put my big sister in jail!" utbrast hon och nu stod hon bara en och en halv decimeter ifrån den korta.

"Are you Jessica Hansson?" frågade den långa polisen förvånat.

"Yes I am! And the girl you got there is my sister and hero who saved me and it's a shame that you are treating her like this!" spottade hon och inombords så hejade jag på henne som en galning men jag stod egentligen helt blickstilla och tittade på min bästa väns otroligt modiga syrra. Hon var 16 och vågade mucka med två poliser som egentligen skulle kunna bura in henne för det här. 

"Well if that's the situation we would like to take both of you with us to the station and then both of you can testify against your father." föreslog den långa polisen och log mot oss alla fem samtidigt som han låste upp Sannas handfängelse.

"That would be great!" utbrast Jess och kramade om en väldigt omtumlad Sanna. 

---

JA MÅ DEN LEVA! JA MÅ DEN LEVA UT I HUNDRADE ÅR! JA VISST SKA DEN LEVA, JA VISST SKA DEN LEVA, JAG VISST SKA DEN LAVA UT I HUNDRADE ÅR! Ett fyrfallet leve: HIPP HIPP...  HURRA! HURRA! HURRAAAAAA! BARAMBAMBAMBAMBAAAAAAM! :D

 

haha nu har Cattie och Sannas resa pågått i ETT HELT ÅR! Helt otroligt! :D 

Men hoppas ni gillar kapitlet ;) 

Love you! xxx

Previous:  "Haha that's good baby!" sa jag och log mot henne. "but where are Miss.I'm-too-lazy?" 

"Wow why the hell is it so cold here?!" utbrast Niall när vi kom ut från flygplatsen. 

"Well welcome to Sweden Nialler!" skrattade jag och knuffade till honom i sidan. Det var trots allt sena september nu och klockan var runt halv 8 så det var inte så konstigt att det var kyligt. 

"Haha... but guys we have a train to catch!" sa Sanna och tittade oroligt på klockan. "We have 15 minutes!" 

"Babe take it easy we won't miss it, I promise!" log Liam och la armen om henne. Sanna såg fortfarande inte helt lugn ut och vem som hest skulle kunna se att det var något som störde henne. 

"Yeah-yeah..." mumlade hon och ökade takten. Jag såg oron tog över i Liams ansikte och han försökte gå ikapp Sanna men Harry stoppade honom.

"I'll talk to her mate" sa han och gick ikapp Sanna. Liam såg extremt orolig ut och jag förstod honom, det skulle jag också varit om jag var han.

"What do you think's wrong?" frågade han och tittade med orolig ögon på mig och sen tillbaka på Sanna som gick ett 10-tal meter framför oss med Harry.

"I have no idea Li, but don't worry, she's fine. Sanna get upset pretty easy so I don't think this is a big deal" sa jag i ett försök att lugna ner honom lite, och det såg ut att lyckas.

 

"Hey Sanna! Slow down!" ropade jag efter henne och hon vände sig faktiskt om och väntade på mig för en sekund. "What's the matter?" frågade jag samtidigt som vi började gå igen.

"It's nothing Haz I'm just... I'm just worried..."

"For what I may ask?" sa jag och stoppade ner min lediga hand i fickan för att försöka få upp ärmen i den igen.

"My mom... She's a little bit special... and I'm worried that she'll be rude... and that she'll do or say something that will make you guys wanna leave me..." mumlade hon utan att släppa marken med blicken. 

"Hey, Sanna look at me." sa jag samtidigt som jag stannade och tog tag i hennes axlar vilket tvingade henne att se mig i ögonen. Hennes ögon var fulla av tårar. "Sanna I promise you, we will never leave you okay? You're our best friend! We wouldn't be able to live without you! The thought of leaving your side would never even cross our minds, okay?! We will always love you, never forget that! and hey, Liam would be nothing without you! I promise you I have never seen a guy love someone as much as he loves you!" utbrast jag innan jag drog in henne i en kram. "Thank you Haz!" viskade hon innan hon glatt hoppade ur min famn och lyckligt skuttade vidare mot tågstationen. 

"Haha you're welcome!" skrattade jag samtidigt som dem andra kom upp bredvid mig och vi fortsatte gå.

 

 

"Well, here we go" sa jag till mig själv samtidigt som vi klev ur bilen. Vi hade varit ett par dagar hos Sannas pappa och Catties föräldrar och det hade faktiskt varit väldigt roligt. Både Catties och Sannas familj var helt galna och jag hade inte varit orolig alls för att träffa Sannas mamma från början men nu efter nästan 8 timmars bilresa med dem andra plus Sannas lillebror Joakim så hade jag faktiskt hunnit bli nervös. Jag hade aldrig träffat Katarina förut men jag hoppades att hon skulle gilla mig lika mycket som resten av Sannas familj gjorde.

 

"You ready baby?" viskade Sanna i mitt öra samtidigt som hon knackade på dörren. Men innan jag hann svara så flög dörren upp och Sanna skrek till och slängde sig om halsen på tjejen som stod där. Efter ett par minuter verkade Sanna inse att vi var där också. 

"Oh... haha I'm sorry guys!" skrattade hon och hennes kinder började skifta färg lite. "Guys this is my sister, Jessica! And Jess this is Liam, my boyfriend, Louis, Catties boyfriend and Zayn, Niall and Harry!" log hon och pekade på oss i tur och ordning. 

"Nice to meet you!" sa Jessica och log mot oss innan hon flyttade på sig så att vi kunde komma in.

Sanna och Jess visade oss runt i huset efter att vi hälsat lite kort på resten av familjen. 

"Well you 5 have to sleep in here" sa Jess och öppnade dörren till vad som visade sig vara gästrummet. "And you two sleep in my room!" la hon till och nickade mot Sanna och Cattie.

"But..." började Sanna men Jessica avbröt henne snabbt.

"No, you know how your mom will react if you two share bed with your boyfriends!" utbrast hon och ingen av oss kunde förstå hur hon kunde ha förstått vad Sanna skulle säga. Sanna och Cattie tittade på varandra innan dem båda nickade i synk.

 

"Hey! Who wanna play Just Dance 4????" utbrast Cattie efter att vi suttit och glott på tv en stund i Jess rum.

"YES!" tjoade vi allihopa och Sanna gick och satte igång spelet.

"We start!" utbrast Jess och Sanna så fort spelet var igång. 

"Take What Makes You Beautiful!!!" tjöt Cattie när dem skrollade förbi den och dem båda tjejerna började skratta och startade låten.

Dem båda var helt urusla på att dansa och det såg verkligen hur kul som helst ut. "Liam please record this!" skrattviskade Cattie i mitt öra och när dem var klara hade jag nästan halva låten på film. Louis och Cattie var nest på tur men jag tittade inte så mycket utan istället flinade jag åt min telefon samtidigt som jag tryckte på Tweet och i samma sekund såg jag hur Sannas mobil vibrerade till.

När hon såg vad jag gjort skrek hon till och stirrade på mig.

"LIAM JAMES PAYNE!!!!!!!!" skrek hon och slängde sig över mig. Alla dem andra tittade förvirrat på oss samtidigt som Cattie tog upp Sannas mobil och löste högt vad jag skrivit på twitter.

"My beautiful girlfriend @SannaPN and her sister rocking the dance floor! Hahah xxxxxx and then there's a video!" skrattade Cattie och alla andra började också skratta som galningar. 

"You're screwed Payne!" utbrast Sanna innan hon också började skratta.

Vi fortsatte att spela och ha allmänt oroligt ända tills Joakim knackade på dörren och sa att det var mat.

 

"You got a lovely house here ma'am" sa jag i ett försök att starta en konversation med Sannas mamma men hon bara fnös och tackade kort. Hela middagen hade haft en väldigt obekväm stämning över sig. Så fort jag eller någon av killarna försökte säga något så högg hon eller fnös åt oss så all prat hade dött ut och vi åt under tystnad.

 

"Nu får du väll ta och ge dig!" väste jag åt mamma när hon för säkert femtonde gången varit otrevlig mot killarna men framför allt Liam.

"Vad då?! Jag vill inte änns ha dem här!" högg hon och där brast det för mig.

"FÖR I HELVETE! NU RÄCKER DET!!!" skrek jag och slog händerna i bordet och flög upp ur stolen med sådan fart att stolen ramlade baklänges.

"Baby..." försökte Liam lugna mig även fast han inte visste vad det handlade om och la sin hand på min arm men jag bara skakade av mig den.

"SLUTA BETE DIG SOM ETT JÄVLA SMÅBARN OCH VA LITE ARTIG!!!" skrek jag på mamma igen.

"DET ÄR MITT HUS OCH JAG GÖR PRECIS VAD JAG VILL!!! JAG TYCKER INTE OM NÅGON AV DEM HÄR KÄNDIS-IDIOTERNA!!!" röt hon tillbaka lika arg som jag.

"VA FAN HAR DEM GJORT DIG?! DEM VARA TREVLIGA OCH DU BETER DIG SOM EN JÄVLA ENVIS BITCH!!!" så här arg hade jag inte varit tidigare. Vi bråkade alltid när jag var här men aldrig så här.

"SOM OM JAG BRYR MIG!!! NI KAN DRA ÅT FANDERS ALLIHOPA!!!" gormade hon ursinnigt och det gjorde faktiskt ont att höra höra henne säga så. Den här gången gick hon för långt.

"Ja, om det är så du känner så kan vi sticka här ifrån! Och räkna inte med att jag någonsin kommer tillbaka din jävla häxa!" utbrast jag och vände på klacken och stegade ut ur köket. Tårarna brände bakom ögonlocken men jag blinkade snabbt bort dem när jag hörde steg bakom mig. Jag antog att det var Cattie och dem andra som kom men jag insåg hur fel jag hade när hon ropade efter mig.

"Sanna du stannar där!!!" skrek mamma rasande åt mig.

"Dra åt helvete!" utbrast jag samtidigt som jag vände mig om mot henne. I samma sekund som jag stod ansikte mot ansikte med henne brände det till över kinden och jag insåg vad hon gjort.

"WHAT THE HELL DO YOU THINK YOU'RE DOING!?!?" hörde jag en välbekant röst skrika och Liam klev in mellan mig och mamma och knuffade henne ifrån oss innan han vände sig mot mig.

"Sweetheart are you okay" viskade han mjukt och strök mig över kinden samtidigt som han drog in mig i sin varma famn.

"Yeah, let's just get outa here!" sa jag och torkade bort tårarna som börjat rinna med min tröjärm. Liam bara nickade och ropade på dem andra.

 

"Sanna! Sanna, snälla vänta!" Jess röst fick mig att stanna till på väg till bilen.

"Jess, jag är så ledsen! Snälla förlåt mig!" utbrast jag och slog armarna om henne medan tårarna hotade bakom mina ögonlock.

"Det är ingen fara! Det är inte ditt fel!" sa hon och kramade om mig. "Men lova mig att vi kommer fortsätta ses!" la hon till sen med darrande röst. Hon var lika nära tårar som jag. 

"Jag lovar! och du, lova mig att du ringer mig om mamma... eller jag menar Katarina gör nått mot dig också!" viskade jag och kramade om hanne lite hårdare. Jag gillade inte tanken på att lämna henne ensam här nu när jag visste vad min mamma var kapabel till men jag hade inget val. Hon var inte 18 än.

"Lovar." viskade hon och släppte taget om mig. 

---

Hej guys! Jag är såååå ledsen att kapitlet inte kom ut tidigare! Lovet har inte blivit riktigt som jag tänkt mig men jag gör så gott jag kan! Det är inte det bästa jag gjort men hoppas ni gillar det!

 

Love you! xxx

 

 

 

Previous: "Awwwwwwwwwwwwwwww! That's so cute! You two will make the cutest couple!" utbrast han och kramade om mig hårt vilket fick mig att skrika till av smärta.

---

Det hade gått ett par veckor sen Kasper kommit tillbaka och killarna jobbade hela dagarna och slet som djur med den nya plattan. Louis var den ända av dem som inte gjorde det. Han hade blivit förbjuden av sjukhuspersonalen att jobba, men han skulle börja igen när vi kom hem från Sverige. Det var söndag eftermiddag och killarna hade lyckats skaffa sig en vecka ledigt så att vi kunde åka till Sverige och hälsa på mina och Sannas föräldrar. Det hade spridits en massa rykten sen vi kom hem från sjukhuset och killarna skulle göra en twitcam när Liam, Zayn, Harry och Niall kom hem från studion idag för att få lut på dem.

Sanna, jag och Lou satt och kollade på tv när dörren till Harry och Lou's lägenhet öppnades och resten av killarna kom in. Dem såg helt slut ut men ändå så log dem alla när dem såg oss. 

"Hey guys!" utbrast vi och kramade om dem.

"Hey!" sa Niall och log mot oss. "Shall we do that twitcam now so we can prepare us for going to Sweden tomorrow?"

"Great idea Nialler!" log Zayn och vi alla styrde stegen mot Harry's sovrum där Sanna och jag hade satt upp kameran som var kopplad till datorn. 

 

Alla killarna tog upp sina mobiler och skrev att dem skulle göra en twitcam nu. Dem satte sig på Hazza's säng och vi startade kameran. 

"Hi guys!" utbrast dem alla och log in i kameran. 

"Okay..." började Louis "It's been a lot of rumors going around the last weeks. We want you to know the truth so yeah we're gonna tell you what actually happened!"

Killarna berättade exakt vad som hade hänt och jag stod bakom kameran medan Sanna kollade lite på vad alla fansen skrev till oss. 

 

Jag kunde inte tro mina ögon när jag läste några tweets till twitcamen. Det var så sjukt! Fansen skyllde på mig och sa åt mig att gå och dö! Mina ögon fylldes med tårar när rädslan kom. Jag tog ett djupt andetag och torkade bort tårarna som ran längs mina kinder. Liam fick inte se att jag var rädd. Men det var lättare sagt än gjort. Han såg direkt att något var på tok när han mötte min blick.

"Babe what's wrong?" frågade han och jag visste att fansen hade hört honom. Jag bara skakade på huvudet samtidigt som en tår letade sig ut ur mina ögon. Liam reste sig genast upp från sängen och gick fram till mig. 

"Baby tell me what's the matter?" Jag visste inte vad jag skulle svara utan pekade bara på skärmen där tweetsen syntes. Så fort han läst ett par stycken såg jag hur rasande han blev. 

"Okay! You guys listen to me! Don't you dare to send death threats to Sanna, or Cattie ever again! This is ridiculous! They are both wonderful girls and don't deserve the hate! It's neither Sanna or Cattie's fault that Lou got hurt!" sa han ursinnigt in i kameran. "And just so you know I love this beautiful girl!" log han och drog mig in framför kameran. 

"Exactly! And I love this cutie pie!" utbrast Lou och drog Cattie in framför kameran hon med. "You got it right! I love her and this ladies and gentlemen is my girlfriend! And I don't wanna see anyone of you hating on her okay?!" la han till och kysste Cattie på kinden. Jag såg hur förvånad hon blev när Lou kallade henne sin flickvän och hennes kinder blev rödare och rödare när både hon och jag klev åt sidan och ställde oss bakom kameran igen. När jag slängde en titt på datorn så var det bara gulliga tweets jag såg om hur söta vi alla var tillsammans. Jag tog upp iPaden vi kopplat till datorn och gav den till killarna som satt på sängen igen. Dem hoppade upp och hängde över varandra för att se vad deras fans skrev till dem. 

"Listen to this one guys!" sa Niall som för tillfället höll i iPaden. "Girls please show us your beautiful faces again and tell us a little about you! :)xx" alla killarna tittade på mig och Cattie med frågande blickar.

"Sure!" sa vi samtidigt och tittade roat på varandra. 

"I think we should do like a Question and Answer thing!" sa Louis och la sin arm om Cattie som nu satt i hans knä. "You guys wright a question and then Sanna and Cattie try to answer it! Isn't that a great idea?" han log och såg väldigt stolt ut för att han kommit upp med ett så bra förslag.

"Sounds awesome!" sa jag och log mot honom. 

"Well okay guys send in some questions!" sa Niall och höll upp iPaden i luften. 

 

Efter bara några sekunder så såg jag hur Niall skrollade genom en massor av frågor. 

"Okay first one: @1D_stairboyzzz asks What kind of music do you like the most and what's your fav artist/band? (not 1D)" sa han och log mot oss.

"You or me first?" frågade jag och tittade på Sanna som satt i Liams knä på andra sidan sängen.

"I can go first... Ehmmm... I've always loved rock music and bands like Nickelback and Dead by April but beside 1D my fav band is Little Mix! I love them like crazy! I'm such a big Mixer!" sa hon och skrattade lite. Alla killarna tittade på Zayn eftersom han faktiskt var tillsammans med Perrie. 

"Then you would like to meet my girlfriend..." skrattade Zayn. 

"Yes! That's like my biggest dream ever!" utbrast hon och alla började skratta. 

"But I thought I was your biggest dream!" sa Liam och putade med underläppen och låtsades vara ledsen.

"Haha of course you are baby!" skrattade Sanna och kysste honom lätt på läpparna.

Jag berättade att jag är ett väldigt stort fan av Miley Cyrus och ett antal andra artister. Kvällen fortsatte med fråga efter fråga och vi skrattade och hade hur kul som helst. Men när klockan blivit halv tio insåg vi alla att vi var tvungna att packa eftersom ingen av oss hade gjort det. 

"Bye guys! Nice talking to you but we gotta go now!" sa Harry och gjorde en ledsen min. 

"Bye!" sa vi alla och jag och Sanna gick och stängde av kameran och stängde ner datorn. 

 

"Hey gorgeous! How's it going?" sa jag och la mina armar om Sannas höft.

 

 

"Äntligen!" utbrast Liss samtidigt som hon kramade om mig. "Varför tog det så lång tid för?"

"Ehh..." sa jag och tänkte på det som hänt innan jag gick. Men Liss kände mig tillräckligt bra för att veta att hon inte skulle fråga mer om det vilket var ganska skönt.

"Ska vi gå eller?" frågade hon istället och vi började sakta gå mot restaurangen medans vi pratade. Jag hade inte insett hur mycket jag egentligen saknat våra promenader och pratstunder dem här månaderna som gått. Det hade alltid varit så lätt att prata med Liss. Inte på samma sätt som med Cattie men ändå så kunde jag vara mig själv med henne. Liss och jag hade känt varandra sen vi började skolan men vi hade kommit varandra väldigt nära under 7:an vilket jag var otroligt glad för. Jag hade aldrig träffat någon som hon. Man kunde inte umgås med henne utan att skratta. Hon var verkligen helt skruvad.

 

"Hey guys..." vi alla hoppade till när Liam satte sig ner i soffan. Ingen hade hört honom komma in. Jag såg direkt att det var något som inte stämde.

"Yo... Wassup? You look so sad man..." sa Harry och log lite mot honom. 

"Yeah, have something happed?" frågade Niall och han både lät och såg väldigt orolig ut.

"No. It's nothing." sa han kort men vi alla fem kände honom alldeles för bra för att tro honom.

"Are you sure?" sa Zayn och la handen på Liams axel.

"Yes! Stop asking now!" utbrast han irriterat. Alla röck till eftersom ingen av oss var beredd på att han skulle bli sur. Det var verkligen något som var fel och jag var verkligen tvungen att få veta vad det var. Så jag reste mig upp och tog tag i hans hand och drog med mig den protesterade Liam in i Nialls sovrum. Jag knuffade till honom så att han hamnade sittandes på sängen. 

"Liam tell me what's wrong!" sa jag när jag stängt dörren bakom oss.

"It's nothing! Like I told you!" sa han och stirrade in i väggen.

"Liam! Both you and me know that you can't lie to me! I know you to good for that..." sa jag allvarligt och han verkade förstå att det inte var någon ide att försöka.

"Okay... but it's nothing big... I'm just a little disappointed that Sanna went out tonight..." sa han och jag såg att han försökte le men det gick inte jättebra.

"Liam, babe, I understand that but she's going out with Liss and if I'm right Liss are going back to Canada tomorrow morning and they haven't seen each other in like six months... Liss is one of Sannas best friends and you have to accept that they want to spend some time together now when they actually can..." sa jag och Liam bara stirrade på mig. Av att döma hans ansiktsuttryck så insåg jag att Sanna knappast förklarat nått för honom.

"Ohh... I didn't know that!" sa han tillslut och verkade fortfarande lite överrumplad. Jag kunde inte annat än att le åt hans ansiktsuttryck. Han såg verkligen helt chockad ut. Egentligen förstod jag inte vad det var som var så chockerande men ändå.

"I need to take a walk... Wanna join?" frågade jag samtidigt som jag öppnade dörren. Jag kände verkligen för att gå en sväng.

"I'm quite tired... just want to watch a movie or something but I know someone who would LOVE to come with you..." sa han och log busigt.

 

"Louis, go with Cattie! She want someone to come with her out!" sa Liam när han och Cattie kom ut ur Nialls sovrum. Han såg väldigt mycket gladare ut nu än tidigare. 

"Ehm... what? Yeah sure!" sa jag och kände hur mitt hjärta började slå lite snabbare. När jag gick förbi Liam stannade han mig i två sekunder. "Now you have your chance!" viskade han i mitt öra innan han släppte min arm och jag snabbt sprang efter Cattie ut i hallen. 

 

"Cattie... It's something I need to tell you..." sa jag långsamt när vi gått en bra bit. När orden lämnade mina läppar började nervositeten stiga och mitt hjärta slog snabbare än någonsin förut.

"Okay what?" frågade hon glatt och log sitt underbara leende mot mig. Jag ville verkligen berätta men jag hittade inte orden för att beskriva allt. Det ända var kunde komma på var tre ord jag försökt få över mina läppar så länge. Jag blundade och hoppades att jag skulle få höra det jag ville höra.

"I love you." sa jag och väntade på hennes reaktion, men den kom inte.

 

"Asso fy fan vad jag har saknat dig!" skrattade jag och log stort mot Sanna. Jag hade verkligen saknat henne. Jag förstod inte hur vi kunnat klara oss sex månader utan varandra. 

"Jag har saknat dig också! Så sjukt mycket! Det är ju så sjukt mycket som hänt sen vi sågs sist också!" sa hon och besvarade mitt leende.

"Skoja inte! Och du vi måste verkligen se till så att vi ka..." jag blev avbruten av Sannas mobil som ringde. Hon log lite ursäktande innan hon tröck bort samtalet och jag kunde se hur hon stängde av sin telefon.

"Det var Liam..." sa hon och log som en komplett idiot. Jag tror inte hon märkte själv hur rolig hon såg ut.

"Sanna!" utbrast jag och sparkade till henne på benet under bordet.

"Aje! Vad?!" sa hon surt och jag kunde inte annat än att skratta åt henne. Hon var helt inne i sina tankar.

"Du gillar verkligen honom eller hur?" frågade jag och log mot henne, egentligen visste jag redan svaret. Det syntes på henne.

"Ja... men han e bara så underbar... jag tror faktiskt till och med att jag älskar honom..." jag kände henne verkligen. Jag hade inte behövt fråga. 

"Har du berättat för honom? Att du älskar honom alltså?" frågade jag och tittade på henne. jag var uppriktigt nyfiken. Sen var jag lite orolig att dem skulle gå för fort fram. Men jag kände ändå på mig att det var något speciellt mellan dem, nått jag aldrig sett mellan henne och Kasper. Sen hade jag sett hur Liam tittade på henne. 

"Nej... Jag vet inte om han kanske kommer att tycka att jag är konstig som kan veta att jag älskar honom efter bara några veckor..." sa hon och såg sådär nere och hjälplös ut som bara hon kan. 

"Gumman, jag kan lova dig att han inte kommer att tycka det! Du ska bara se hur den snubben tittar på dig..." sa jag och log busigt mot henne. Hennes kinder skiftade från hennes vanliga hudfärg till illröda på en halv sekund. "Men du ska vi ta och betala och gå en sväng istället för att sitta här och häcka?" föreslog jag och hon bara nickade som svar. 

Vi betalade och lämnade restaurangen vi ätit på och började gå längs Londons gator och bara pratade. 

Efter kanske 20 minuter tog Sanna upp sin mobil för att kolla vad Liam velat när han ringt tidigare. Hon bara gapade när hon startade sin telefon. 

"Sanna, vad är det?" frågade jag och jag hade svårt att tro att det var något bra. Det var lite oroande. Hon svarade inte utan höll istället upp sin mobil mot mig. Jag kunde inte annat att gapa när jag såg hur många missade samtal hon hade.

Liam hade ringt henne 26 gånger, Niall 18, Harry 21 och Zayn 17. 

"Det måste ha hänt något!" sa hon och oron hördes tydligt när hon snabbt slog in Liams nummer och ringde honom. 

"I'm fine! What happened?" utbrast hon oroligt när han svarade men mer sa hon inte. Hon bara nickade och la sen på. 

"Liss! Kom! Vi måste hem! NU!" sa hon och jag förstod inte varför vi hade så bråttom, det kändes som om det inte var nått bra läge att fråga varför så jag bara nickade och vi båda började springa.  Det var det var tur att vi hunnit så pass långt. Nu hade vi bara en kvarts springtur hem till dem. 

 

Vi båda flåsade ganska ordentligt när vi kom in i deras lägenhet. När vi stormade in genom dörren kom Niall och Liam rusande mot oss. 

"Do you know how worried we've been?!" utbrast Liam samtidigt som han kramade om Sanna hårt. Jag såg hur Niall klev förbi oss och låste dörren noga innan han vände sig om mot mig och kramade om mig så hårt att jag nästan trodde att jag skulle krossas. Jag hade inte umgåtts så jätte mycket med killarna mest spelat lite teve-spel med dem och tjejerna sen lite annat när jag var här med Sanna tidigare under veckan, men Niall var den jag kommit närmast av alla killarna än så länge. 

"I thought he had taken you!" viskade han i mitt öra och kramade om mig ännu lite hårdare innan han släppte taget om mig. 

"Guys! Please tell us! What's all this about?! And where are everyone?!" frågade Sanna och hennes röst lät lite panikartad. 

 

"You know what Kasper told you 2 weeks ago, right?" sa Liam och såg mig djup in i ögonen innan han tittade på Liss och både hon och jag nickade. jag mindes mycket väl vad han sagt, och jag berättade för Liss några dagar efter att Liam och jag gått ut med att vi var ett par.

"He's like doing that now..." fortsatte han och tittade ner i golvet. Det här kändes verkligen inte bra.

"What do you mean?" frågade Liss långsamt. Jag hörde på hennes röst att hon egentligen inte ville höra svaret. Jag visste inte änns om jag ville det. Det var ingen av dem som verkade vilja svara på hennes fråga. Dem båda satt helt knäpptysta.

"He has kidnapped Cattie..." sa Niall tillslut men så tyst att jag knappt hörde det. I samma sekund frös allt. Det kändes som om mitt hjärta stannade. Jag hade ingen aning om vad Kasper skulle kunna ta sig till. Om han skadade Cattie på grund av mig skulle jag aldrig förlåta mig själv. 

"and Lou's gone... Kasper called us and he said that he wanted you and that they beat Lou unconscious... we have no idea where he is. But the cops and Zayn and Harry are out and searching right now..." fortsatte han och tittade på mig med ledsna ögon. Liam som satt bredvid mig verkade inte ha vetat att det var mig Kasper ville åt innan eftersom han frös och kramade om mig så hårt att jag trodde att han skulle mosa mig.

"Liam. Release me." sa jag lugnt och sansat men han släppte mig inte. Han verkade ha insett vad jag tänkte göra. "Liam. Listen to me baby. You have to release me." sa jag lugnt och försökte krångla mig ur hans grepp.

"No! You can't go! He'll hurt you!" utbrast Liam förtvivlat och jag kände mig så skyldig. 

"This is my fault and I need to fix it!" sa jag och pussade Liam på kinden för att få honom att mjukna lite så att jag kunde ta mig ur hans grepp. Men det hjälpte inte, så jag provade ett annat sätt i stället.

"Liam. Do you trust me?" frågade jag och tittade upp på honom. 

"Yes I do." sa han kort utan att titta på mig. 

"Then let me go. I'll come home babe." Han släppte lite så jag fortsatte. "Liam. You need to trust me! And do you want him to hurt Cattie? Is that what you want?" Nu hade han släppt mig helt. Jag reste mig upp och med mobilen i handen sprang jag ut i hallen. Jag slog Catties nummer samtidigt som jag sprang ner för trapporna. 

"Sanna." svarade en mycket välbekant röst.

"Kasper. Jag vet att det är mig du vill åt. Släpp Cattie! Du vet inte vem du muckar med! Släpp Cattie NU! och vad har du gjort med Louis?!" sa jag bestämt och lyckades att styra undan rädslan. 

"Jag släpper henne inte förens du är här. Och han, honom lär ni nog aldrig få liv i nu."  Ilskan började koka inom mig. Men jag vågade inte släppa ut den så länge han fortfarande hade Cattie.

"Okej! Vart ska jag?" frågade jag så lugnt jag kunde.

"Oroa dig inte jag kommer ensam." sa jag och la på samtidigt som jag började springa åt det hållet jag visste att Big Ben låg. 

Redan från början hade jag insett att det inte skulle bli speciellt lätt att hämta Cattie men vad gör man inte för dem man älskar. Jag stoppade på mig mobilen och ökade farten lite till. Det tog inte jätte lång tid till Big Ben men tillräckligt för att jag skulle ha lyckats fundera ut en plan. Nu var det bara att hoppas att Cattie skulle förstå.

---

Jag är sååååååååå ledsen att jag inte uppdaterat på länge livet har kommit lite i mellan men jag hoppas att ni inte hatar mig allt för mycket (: 

All kärlek till er underbara läsare som fortfarande har stannat kvar <3xxx

 

"Ehm... Yeah... Sanna here! It's your mum!" sa Liam och sträckte mobilen till mig. Oh Herre Gud! Hade han sagt att han var min pojkvän till min mamma?! Senast jag pratade med henne hade jag fortfarande haft starka känslor för Kasper...

Jag öppnade ögonen och tittade på Liam. Paniken spred sig i hela mig. Mamma hade alltid varit så beskyddande och hon skulle alltid godkänna killen innan jag fick, enligt henne, börja ta det seriöst med honom. Dessutom hade hon alltid älskat Kasper, därför hade jag inte sagt något när vi gjort slut.

"Ja, hallå?" Direkt när jag sa det så började hon skrika hysteriskt på mig.

Jag hade alltid svårt att kontrollera mina känslor när pratade med henne och jag insåg att det troligtvis inte skulle gå den här gången heller men jag tog ett djupt andetag och började svara på hennes frågor.

"Mamma! För det första: lugna ner dig! För det andra: Liam, Liam Payne, och killarna hittade mig och Nick innan Nick dog och sen dess har vi kommit väldigt bra överens. För det tredje: Kasper är en idiot, jag vill aldrig se honom igen och Liam är så mycket sötare, snällare och bättre på alla sätt och vis. Han är bara helt underbar. För det fjärde: Jag har inte sagt nått för att jag visste att du skulle reagera så här..."

"Ja, mamma! Det är han..."

"Sanna Daniella Sarah Persson Nordström!!! Du går inte och blir tillsammans med honom! Jag förbjuder dig! Han är känd och du vet hur farligt det kan vara!" När hon sa så strömmade ilskan genom hela mig, men på nått vis lyckades jag lugna ner mig så pass att jag kunde låsas att jag inte var påväg att spricka.

"Mamma... Jag är vuxen. Jag är 19 år. Du kan inte säga åt mig vem jag får vara tillsammans med och inte. Du har inte den makten över mig. Jag är inte din lilla flicka längre."

Det blev helt knäpptyst på andra sidan luren i säkert två minuter. Det förvånade mig lite att hon inte sagt ett ljud om Kasper efter att jag sagt att jag aldrig ville se honom igen.

"Jag vet det mamma men du måste släppa taget, inse att jag inte är tio längre. Och du jag lovar att det inte kommer hända mig något på grund av att han är känd. Men du jag måste sluta nu... men jag och Cattie ska ju tillbaka till Sverige om ett par veckor och jag och Jocke kommer ju ner till er då..." sa jag och tittade snabbt på Liam som satt bredvid mig på sängen.

"Ja det ska jag göra, du får hälsa dem andra... Älskar dig också!" sa jag och med en suck la jag på luren.

"Are you okay babe?" frågade Sanna oroligt och la sin hand på mitt lår. Det hade gått ett par dar sen Catties födelsedag men jag hade fortfarande inte lyckats förstå att Sanna var min.

"Yeah I'm fine just a little nervous..." sa jag och la min hand på hennes samtidigt som jag mötte hennes oroade blick som snabbt övergick till att utstråla trygghet.

"You'll do it well baby!" sa hon och kysste mig lätt på läpparna. Killarna och jag skulle bli intervjuade om bara några minuter och jag och Sanna hade bestämt att berätta om oss för fansen för vi båda tyckte att det var bättre att resten av världen fick veta nu än att det skulle spridas en massa rykten.

"and remember that I will be here all the time!" la hon till och log stort. Hennes leende fick mig alltid att känna mig trygg.

"1 minute Payne" sa en kille med hörlurar som stack in huvudet i logen innan han försvann lika snabbt som han kommit.

"Shall we?" frågade jag och reste mig upp samtidigt som jag sträckte ut min hand mot Sanna.

"Yes." sa hon och log stort mot mig samtidigt som hon tog min hand.

"So it's this one question we all want to know the answer of... You know your fans have been quite confused in the last weeks..." började intervjuaren och la huvudet lite på sned. Jag inte lyckats lära mig vad han hette över huvud taget, men innan jag hann fundera mer på vad han hette kom frågan jag väntat på. "So are you all still singles?"

"I am." sa Harry glatt och log med sina smilegropar mot kameran.

"Yeah, me too!" sa Zayn och Niall samtidigt.

"So what about you two?" frågade intervjuaren och tittade på mig och Lou samtidigt som han gestikulerade med handen att vi skulle prata.

"I'm single." sa Louis och lät ganska oberörd av frågan, men jag kände honom alldeles för bra för att gå på det.

"Actually... I have a girlfriend..." sa jag och tittade på Sanna som satt på första raden i publiken tillsammans med Cattie.

"Ohh..." sa intervjuaren och såg uppriktigt nyfiken ut när han frågade vad hon hette.

"Sanna Nordstro... Nordstre... Nordstroem..." jag försökte verkligen att uttala den svenska bokstaven i hennes efternamn men det gick inte speciellt bra. "Sorry babe..." sa jag lågt och log lite mot Sanna. Ett leende spred sig över hennes läppar samtidigt som hon mimade It's okay!

Intervjuaren verkade ha uppfattat våran lilla konversation och såg plötsligt väldigt finulig ut.

"I see that this lucky girl is sitting in here..." sa han och log stort mot mig innan han tittade ner på Sanna och jag såg hur hon frös till när hon märkte det själv.

"Ehm... yes..." sa jag som svar på hans fråga.

"Would she mind coming up on stage with us and show who she is for your fans?" sa han och jag mötte Sannas blick för att se om hon tyckte det var okej. Hon ryckte på axlarna som om hon inte hade nått emot det men jag kände henne alldeles för bra för att gå på det. Hennes ögon visade att hon var helt vettskrämd vilket inte förvånade mig, jag visste vilken otrolig scenskräck hon hade. Men han verkade också ha sett hennes axelryckning så det var för sent.

"Well okay then... Welcome up Sanna!" sa han och log stort. Jag såg hur Sanna osäkert reste sig ur stolen hon suttit i. När hon lämnade stolen insåg jag att hon släppte Catties hand som hon tydligen suttit och hållit i. Hon såg extremt osäker ut när hon kom ut på scenen. Intervjuaren reste sig upp och gick mot Sanna som såg så osäker ut att bara ville springa bort till henne och hålla om henne, men jag satt kvar. Jag såg hur han böjde sig fram och viskade något i hennes öra samtidigt som han pekade på mig. Hon nickade långsamt innan hon på stela ben gick över scenen och satte sig i mitt knä. Hon var stel som en pinne och om jag inte tog helt fel så skakade hon till och med. Men när jag la min arm runt hennes midja och tröck henne försiktigt lite närmare mig så slappnade hon av nästan helt.

"Okay, so this is the girl who won your heart?" frågade han och Sanna vände huvudet mot mig och höjde ögonbrynen.

"Yes." var det ända vettiga jag kunde komma på att säga. Intervjun fortsatte och han frågade saker som hur vi träffats och hur länge vi varit tillsammans. När jag berättade hur vi träffades såg jag en tår som letat sig ut ur Sannas öga men hon torkade snabbt bort den. Jag såg att hon försökte vara så diskret som möjligt men det var ju trotts allt Sanna så det var inte speciellt diskret...

"Where are you going baby?" hörde jag Liams sexiga röst bakom mig säga samtidigt som jag kände hans händer på min höft och hans mjuka läppar mot min nacke. Jag fortsatte att sminka mig vilket inte var det lättaste eftersom hans beröring gav mig gåshud över hela kroppen. Min mobil började vibrera och jag såg att det stog 'Muppunge<3' på skärmen så jag tog snabbt upp mobilen och svarade.

"Om inte du kommer snart så kommer jag upp till er! jag har väntat i evigheter!" utbrast Liss på andra sidan luren och Liam hade fortfarande inte slutat och jag insåg att jag snart skulle ha sugmärken över hela nacken vilket inte var det ultimata just nu, så jag slet mig loss ur Liams grepp och började med maskaran i ena handen och mobilen i andra springa runt lägenheten med Liam hack i häl.

"Jag är på väg, Liss!" skrattade jag och tröck bort henne samtidigt som jag klev upp i soffan och hoppade över ryggstödet. När Liam väl fångade mig hade vi sprungit ett antal varv runt lägenheten och nu låg vi båda på golvet i köket och skrattade.

"What's wrong with you?!" skrattade jag och knuffade undan honom innan jag reste mig upp.

"Nothing... I just want to have a little fun with my girlfriend" sa han och log busigt mot mig.

"Sorry babe I'm going out with Liss tonight!" sa jag och jag kände mig ganska taskig som lämnade honom ensam ikväll. Men Liss skulle åka tillbaka till Kanada imorgon bitti och jag ville spendera så mycket tid som möjligt med henne innan dess.

"Aww... But do you have to go NOW? Right now?" frågade han och tittade ledset på mig.

"I'm sorry baby... I have to! But go over to Niall... Cattie and the boys are there." sa jag och kysste honom på kinden innan jag gick ut i hallen. När conversen var knutna slängde jag en blick på mig själv i spegeln och såg till så att mina shorts, linne och kavajen låg snyggt innan jag gick ut genom dörren.

---

KOMMENTERA! Sen vill jag gärna veta vad ni tycker om det nya jag gjort på designen!

PUSS!xx

"HAPPY BIRTHDAY CATTIE!!!" jag ryggade snabbt bakåt när hela lokalen fylldes av höga grattis-rop. Det var ännu större än vad det såg ut att vara från utsidan. Jag var helt chockad av alla människor som var där, om jag skulle gissa så var det nog runt hundra pers och jag kände kanske kanske en knapp fjärdedel av dem. Det var verkligen hur stort som helst, i taken och på väggarna hängde stora skyltar där det stod saker som 'Happy Birthday Cathrine!' och 'Happy 19th birthday!', på ena sidan av lokalen fanns det en halvstor scen med allt vad som hör till, ett stort dansgolv fanns också och ett antal barer och i det ögonblicket insåg jag att jag inte skulle ha en chans att komma härifrån nykter, fast det hade jag nog insett redan i morse att jag inte skulle kunna hålla mig nykter ända tills kvällen, det var trotts allt Sanna och killarna som skött planeringen av min födelsedag.

Jag letade med blicken efter Sanna och killarna men jag kunde inte hitta dem.

"She's here, let's get this party started!" hörde jag en mycket välbekant röst säga. När jag vände mig om såg jag Louis stå vid mikrofonen med dem andra runt sig och dem alla tittade rakt på mig innan dem alla gick med snabba steg ner från scenen. Upp på scenen kom istället ingen annan än Ulrik Munther! Jag bara stod där och gapade. Jag kunde verkligen inte förstå att det var sant!

"Happy?" hörde jag Zayns röst bakom mig och när jag vände mig om stod dem alla sex bakom mig och log som fån.

"Are you kiddng me?!" This is THE BEST DAY EVER!!!" utbrast jag och slängde mig över dem.

"Haha We're happy that you like it, but we have some more suprises for you..."

"Oh... You are just too cute!" sa jag och kände att jag måste ha sett ut som en komplett idiot, så som jag log. Jag kramade om Sanna och när jag kollade över hennes axel fick jag mig en liten chock. Bakom henne stod dem alla.

"Iiiiiiiii!" pep Catti när hon såg hela gänget bakom mig. Hon släppte snabbt mig och rusade fram och slängde sig om halsen på dem. Jag kunde inte annat än att le. Att se henne lycklig gjorde mig alltid lika glad.

"She seems to like the present!" sa jag innan jag vände mig om. Skrattet kom per automatik när jag såg att killarna inte längre stod bakom mig.

"Haha Diiiiiiss..." skrattade jag och skakade på huvudet innan jag styrde steget mot Lina, Felicia, Lisette och Emily som stod en bit bort. Catti, Nick och jag hade alltid haft olika kompisar. Speciellt efter 6:an då dem tre 6:orna i våran skola blandades och vi alla tre hamnade i varsin klass.

"Wassup! Wassup! Wassup! Yeeeeeah! So whassup?" sjöng Lina när jag kom fram till dem.

"Not much!" fortsatte jag på samma melodi.

"Hahaha... det e nått fel på er två!" skrattade Liss och skakade på huvudet.

"Haha, vi vet!" sa vi båda i kör.

"Vet ni vad?" frågade Felle plötsligt och alla fyra tittade frågande på henne.

"Nää... Vad då?"

"Istället för att stå här som dem tråkmånsar vi inte e, så tycker jag att vi ska HAVE SOME FUN!" utbrast hon sen och vi bara skrattade åt henne innan vi alla fem rörde oss mot en av barerna.

"Sanna! Answer your damn phone!" utbrast jag utan att öppna ögonen. Jag hörde hur hon grymtade något till svar men jag kunde inte urskilja några ord. Telefonen fortsatte att ringa och motvilligt öppnade jag ögonen. Jag visste inte vad det var med mig idag. Jag brukade inte vara så här på morgnarna, det var mer Sanna-style att vara grinig och trött på morgonen.

Jag såg hur Sanna reste sig upp på armbågarna för att ta mobilen men hon föll tillbaka ner på sängen igen. 'Baksmälla' var det första som kom upp i mitt huvud.

"Sweetheart this is why your not get drunk!" sa jag och kramade om henne. Hon lipade åt mig innan hon tittade med hundvalpsögon på mig.

"Can you please answer the phone?" frågade hon och såg så liten och hjälplös ut att det nästan var lite läskigt.

"Of course I can!" utbrast jag och kysste henne på pannan innan jag sträckta mig efter hennes mobil.

"Sannas phone..."

"Hi! It's Nina, Sannas mom! Who am I talking to?"

"Hello... and I'm Liam, her..." sa jag men avbröt mig mitt i meningen. Vad skulle jag säga? Sa jag att jag var hennes vän kanske Sanna trodde att jag inte vill vara mer än vänner, vilket var helt fel. Mina känslor för henne blev starkare och starkare för varje gång jag såg henne. Men om jag skulle säga att jag var hennes kille kanske hon skulle ta det fel. Varför skulle det bli så komplicerat? Och det var ju hennes mamma! Skulle jag säga att jag var hennes pojkvän till hennes mamma, när jag inte änns visste om jag var det?

"Are you still there?" sa kvinnan på andra sidan luren. Nej, nu var det bara vinna eller försvinna. Jag andades djupt ett par gånger innan jag fortsatte.

"Yes, I'm sorry. But I'm Liam... her boyfriend." sa jag och tittade på Sanna som låg med slutna ögon kvar på sängen. Nervositeten steg inom mig när hon stelnade till men jag fortsatte ändå att prata.

"WHAAT?! She haven't told me that she has a new boyfriend! Is she there? Can I talk to her?"

"Ehm... Yeah... Sanna here! It's your mum!" sa jag och räckte henne mobilen. Sanna slog upp ögonen och stirrade förtvivlat på mig. Det kändes verkligen inte bra när Sanna tog emot mobilen och till och med jag kunde höra hur hennes mamma började skrika på henne. Sanna svarade något som jag inte förstod, så jag antog att dem pratade på svenska.

Dem pratade ganska länge och Sanna såg ut att bryta ihop vilken sekund som helst, men hon lät extremt lugn vilket förvånade mig väldigt mycket. Sanna som varit så bakis att hon inte änns kunnat sätta sig upp såg nästan helt nykter ut när hon sa hejdå och la på luren. Det tog nästan fem minuter innan någon av oss bröt tystnaden.

"So do you mean it's you and me? Like boyfriend and girlfriend?" frågade Sanna långsamt och tittade upp samtidigt som hon hoppade lite närmare mig.

"If you want it to be..." var det ända vettiga jag kunde komma på att säga.

"Liam... I...." började hon och en klump av obehag bilades i min mage. "There's nothing I could want more!" sa hon lågt och kröp upp i mitt knä och i samma sekund var det som om en stor sten föll från mitt hjärta.

"Okay then..." började jag men innan jag hann avsluta meningen var hennes mjuka läppar pressade mot mina.

---

Inte det längsta och det tog ett tag men det får ni faktiskt skylla er lite själva...

Tre kommentarer på förra kapitlet... och bara så ni vet så ju mer ni kommenterar destå bättre blir uppdateringen! :) #justsaying

Men hoppas ni gillade det lika mkt som jag!

Puss och kram!

"Va håller du på med?" jag kände mig extremt förvirrad när Sanna drog mig ner för trapporna och in bakom scenen.

"Du kan texten till 'When I look at you' eller hur?" frågade hon när vi gick mot en trappa där det stod en massa personal som genast började fixa och dona med mig. När dem var klara så kände jag mig ännu mer förvirrad.

När jag kom ut högst upp insåg jag att jag stod uppe på scenen och när jag tittade ut över havet av skrikande tonåringar vad det som om jag frös fast i golvet, jag kunde inte röra en fena. Men så såg jag hur Louis kom gående mot mig över scenen. Han flyttade bort min mikrofon lite innan han viskade:

"Come here! I know you want to do this!" Jag visste inte vad jag skulle säga. Det fanns inga ord. Men allt inom mig sa att han hade rätt. Det ville jag. Det här var allt jag någonsin drömt om. Varför tog jag inte chansen nu när den fanns inom räckhåll? Då kände jag hur Louis varma hand slöt sig om min och han drog med mig längre ut på scenen.

"Ladies and gentlemen let me present the wonderful Cathrine Lindkvist!" utbrast han och pekade med hela handen på mig. Det lät så gulligt när han försökte säga mitt efternamn att jag inte kunde låta bli att le lite. Han hade fortfarande inte släppt min hand när inrott till Miley Cyrus' When I look at you fyllde arenan. Louis började sjunga låten tillsammans med killarna som kommit och ställt sig bredvid mig och när refrängen kom tog jag ett djupt andetag och sjöng med killarna. Jag fortsatte att sjunga och märkte inte hur killarna tystnade.Det var så roligt att jag inte märkte att dem inte längre sjöng förens dem sista tonerna dött ut och jublet från publiken blev allt högre och högre och jag bara stod där och log som ett fån. Det här var den härligaste det här var den bästa dagen någonsin.

"Hi girls!" utbrast vi alla samtidigt och Liam reste sig ur soffan och tog några snabba steg fram till Sanna och kysste henne. Jag tittade på dem men vände snabbt blicken. Det irriterade mig lite att han kunde göra så, fast jag inte kunde gå raka vägen fram och pressa mina läppar mot Cathrines. Men jag skakade snabbt bort tankarna. Det var Catties dag idag. Då var jag i stort sätt tvungen att vara glad.

"Get a room!" skrek Harry skrattandes och slängde en kudde på Liam och Sanna som fortfarande stod där mitt på golvet med läpparna tryckta mot varandra. Dem backade ifrån varandra och båda började skratta och Sanna tittade ner i golvet samtidigt som hennes kinder blev en aning röda.

"...but guys, try to don't drink that much tonight okay? Nothing good happens when you're drunk!" sa Liam samtidigt som han drog av sig tröjan. Jag tittade lite på hans vältränade mage innan han knäppte den nya skjortan över den. Varför kunde inte jag vara lika vältränad som han? Han behövde ju bara titta på tjejerna för att få dem att falla pladask för honom....

"Va har du hittat på nu då din knasboll?" frågade jag rätt ut i luften innan jag gjorde som hon sagt och gick mot byggnaden.

Jag vaknade av att någon skrek. När jag slog upp ögonen såg jag att det var Sanna. Hon satt upp i sängen och skrek och svettades. Snabbt satte jag mig upp i sängen och drog henne intill mig.

"Sanna... Calm down... It was just a dream!" sa jag samtidigt som jag vaggade henne långsamt fram och tillbaka i min famn. "Shhhh... It's okay swetheart... shh... Nothing can hurt you..." viskade jag lugnande i hennes öra och sakta lugnade hon ner sig.

"That was the worst dream ever!" andades hon samtidigt som hon såg mig i ögonen.

"What was it about?" frågade jag samtidigt som vi båda la oss ner igen. Egentligen kunde jag gissa svaret efter gårdagen.

"Kasper... He was about to kill me!" sa hon tyst och gömde sitt ansikte i min halsgrop.

"It won't happen in real life I promise! If he just put hes hand on you he'll be dead!" viskade jag och kysste henne på pannan. Hon tittade upp på mig och log lite.

"Thanks, but Liam do you guys have some concerts or stuff on Saturday next week?" frågade hon och jag förstod att hon ville byta samtalsämne.

"Ehm... Let me think... Ehhh... Yeah, we have a concert... Why do you ask?" sa jag och kunde inte slita blicken från hennes vackra ögon.

"It's Cattis birthday and I want to do something special for her! Something BIG!" log hon innan hon stelnade till och hävde sig upp på ena armen och kikade över min axel. Hon andades ut lite och jag gissade att Cattie sov hos nån av killarna.

"Pjuf... but do you know what we can do to celebrate her? Some ideas?" sa hon och la huvudet på sned och tittade på mig. Jag funderade en liten stund innan jag kom på en toppen ide som jag snabbt berättade för Sanna och hon verkade också gilla den.

Cathrines perspektiv: En vecka senare, Cathrines födelsedag:

"Happy Birthday to you! Happy Birthday to you! Happy Birthday dear Cathrine! Happy Birthday to yooooou!" Jag vaknade av att dem andra sjöng för mig. När jag slog upp ögonen stod dem alla sex bredvid mig och log som idioter.

"Happy birthday baby!" log Sanna och la ner ett gigantiskt paket på min säng. Jag hävde mig storleende upp på armbågarna och tittade intresserat på paketet. Jag såg även att Louis höll i ett paket han också.

"Are this to me?" frågade jag och tittade på paketet som låg på sängen. Jag var rätt förvånad, men samtidigt misstänksam. Vad hade Sanna hittat på i år? Hon skulle alltid göra en massa stora och skruvade saker när jag fyllde år.

"Yes! Open it! It's from me!" sa Sanna glatt och jag såg hur ivrig hon var.

"Okay, okay!" skrattade jag och började öppna det stora paketet på sängen. Min haka föll till golvet när jag såg att det var ett helt nytt keyboard.

"What?! Are you crazy?! How did you get the money to this one?" frågade jag chockat och stirrade på presenten.

"I've been saving since your other one broke in January, and I got a little help with the last..." log hon och nickade lite mot killarna som stod och log som fån.

"Oh. My. God.! You are the best friend EVER!!!" utbrast jag och slängde mig över henne. Hon skrattade och kramade om mig.

"You're worth it! But open this one now! It's from me and the boys!" sa Louis och räckte mig ett lite mindre paket men som ändå vägde lite. Jag log stort mot honom och när jag öppnade den fick jag än en chock. I lådan låg en Canon eos 500D.

"OH MY GOD! Do you know for how long I've wanted this one?!" utbrast jag och la kameran försiktigt åt sidan innan jag slängde mig upp ur sängen och hoppade på killarna.

"Hahah, Yes Cathrine we know! That's why we bought it!" skrattade Harry och kramade om mig.

"Hahha... but how do you know? I haven't told you about my love for photography?" frågade jag och kände mig väldigt förvånad. Killarna bara skrattade och pekade på Sanna som satt på sängen och log som en knäppskalle.

"He-He... I may told them..." sa hon och log busigt mot mig.

"Knäppis!" sa jag glatt och kramade om henne innan jag vände mig mot killarna igen. "But guys you shouldn't! I know this one is VERY expensive and I don't want you to waist money on me!"

"Stop it! We wanted to! And now I think we should go and eat some breakfast!" utbrast Zayn och vi alla vände oss mot Niall som pep till av lycka och for i väg. Vi bara skrattade åt honom innan vi följde efter honom.

"Oh I almost forgot! Here you go!" sa Louis och räckte mig ett kuvert över köksbordet när vi satt och åt frukost. Jag tittade misstänksamt på kuvertet innan jag långsamt öppnade det. I låg två biljetter till killarnas konsert plus två backstage-pass.

"What is this?" frågade jag och jag förstod verkligen ingenting.

"Concert tickets! You and I are going on their concert tonight!" sa Sanna glatt och log stort mot mig. Jag bara stirrade på dem alla sex.

"This is just amazing! No I'm sorry amaZayn!" log jag och blinkade busigt mot Zayn som log gulligt mot mig.

"Hahaha, but Catti do you know what this means?" frågade Sanna och log finuligt mot mig. Jag förstod exakt vad hon menade och vi båda for upp ur våra stolar samtidigt som vi skrek: "SHOPPING!" och rusade mot vårat sovrum för att klä på oss. Jag hörde killarna skratta åt oss innan vi stängde dörren bakom oss.

Vi hade varit ute i flera timmar och både Sanna oh jag hade lyckats hitta dem perfekta outfiterna för kvällen. Sanna hade till min stora förvåning köpt en klänning vilket var väldigt ovanligt. Jag köpte en söt, kort, beige klänning som Sanna tyckt var övergullig men enligt henne var den snygg på mig. Sannas klänning var svart och ganska enkel med ett brunt bälte i midjan. Till det hade vi båda hade köpt ett varsitt par Converse, eftersom jag tvingat henne att köpa klänningen så blev det mest rättvist så.

"Så e du taggad?" frågade Sanna när vi satte oss ner på ett café för att pusta ut lite innan vi skulle hem och göra oss i ordning för konserten.

"Så SJUKT! It will be SICK!" utbrast jag och dansade lite där jag satt på stolen.

"Haha aa!" skrattade hon och jag såg vad hon tänkte. Vi båda reste oss upp och började gå hemåt.

Väl hemma duschade vi och gjorde oss i ordning. Jag gjorde en ljus sminkning med en ljus ögonskugga, foundation och lite mascara. Håret lät jag hänga naturligt lockigt över mina axlar. När jag var klar kollade jag på Sanna som stod och flätade sitt hår. Jag slängde en blick på klockan som satt på väggen och insåg att taxin som killarna fixat åt oss skulle vara här vilken sekund som helst.

"Skynda dig Sanna!" utbrast jag och gick ut i hallen för att sätta på mg mina skor.

"Jag kommer nu!" fick jag som svar innan jag märkte hur Sanna kom upp bredvid mig.

Vi klev tillsammans ut och jag låste dörren bakom oss. När vi kom ut på gatan hade jag förväntat mig att få se en helt vanlig taxi men i stället möttes vi av en stor svart limosin. Jag märkte att jag gapade av förvåning och jag måste antagligen ha sett ut som en total idiot.

Sanna bara skrattade och drog in mig i limon.

"Se inte så chockad ut! Födelsedagsbarnet måste ju resa med stil!" sa hon och log busigt mot mig och jag kände på mig att den här kvällen skulle bli någonting jag aldrig skulle glömma.

---

I'M SO SORRY! Jag är sjukt ledsen för att jag inte kunde uppdatera i veckan men det har varit ganska mycket och jag har helt enkelt inte haft tid :( Jag ÄLSKAR att ni kommenterade så mycket och VARJE liten kommentar gör mig SÅÅ lycklig bara så ni vet ;)

Men här har ni kapitlet :D hoppas ni gillar det... Sannas dröm blev lite mysko men jag hade seriöst idetorka men jag hoppas ni gillar det ändå :)

Puss på er alla underbara läsare!<3

"Hej, du det är något jag måste berätta..." började jag och tittade ner på mina fingrar som fortfarande var hopflätade med Liams. "Jag har ångrat mig! Jag vill inte ge dig någon andra chans..." sa jag snabbt och jag kände hur tårarna rann ner för mina kinder. Liam var snabbt där med sin andra hand och torkade bort dem. Men det rann ner nya hela tiden.

"VA?! Varför då?!" skrek han och han lät riktigt förkrossad. Jag ville svara men jag kunde inte. Tårarna blev bara fler och fler, jag grät så mycket att jag skakade.

"It's okey hun... It's okey!" viskade Liam i mitt öra samtidigt som han kramade om mig.

"Vänta! Vem var det?" han måste ha hört Liam.

"Liam..." snyftade jag i mobilen.

"What honey?" frågade Liam mig. Han måste ha trott jag pratade med honom.

"VEM FAN E LIAM?!" skrek Kasper som nu lät arg istället för ledsen. Jag tog ett djupt andetag och fäste min blick på en skruv i väggen.

"Du vet bandet jag gillar, One Direction, det är den Liam." sa jag snabbt och fortsatte stirra på skruven.

"SÅ DU DUMPAR MIG FÖR EN AV DEM DÄR BÖG-SNUBBARNA?! ERKÄNN! DET ÄR HANS FEL!" skrek han och jag hoppade förvånat till, jag hade aldrig i mitt liv hört honom så arg. Men jag samlade mig snabbt.

"Nej! Eller... Jo, Eller Nej!!! För det första: Det var du som dumpa mig! Du krossade mitt hjärta och jag vet att du kommer göra det igen! För det andra: Jag vet att Liam ALDRIG skulle göra så mot mig!!! Och för det tredje: HAN ÄR INTE BÖG!" utbrast jag ursinnigt och slog den handen Liam inte höll i hårt i soffryggen.

"Du ska få för det här, det vet du! Ni båda ska få för det här! Du ska få se. Du gör inte så här mot mig utan att få lida för det. Jag kommer att hitta dig och då kommer du att önska att du inte fanns. Du ska få se du kommer inte oskadd ur det här." sa han hotfullt innan det knäppte till och samtalet var avslutat. Jag bara satt där och stirrade in i väggen. Den här sidan av honom hade jag aldrig någonsin sett och jag gillade den inte. Jag visste att han menade vad han sa och det gjorde mig livrädd. Jag kände hur hela min kropp började skaka, så rädd var jag.

"Sanna! What did he say? Sanna?! Sanna?! Please say something! Sanna please!" jag hörde rädslan i Liams röst men jag kunde varken säga eller göra något. Mina muskler vägrade göra som jag ville. Jag bara satt där och skakade av rädsla.

"Sanna called Kasper and I don't know what happened but she's shaking and crying and I can't do anything to help her! She dosen't recognize me!" sa jag snabbt och kollade på min och Sannas händer som fortfarande var sammanflätade.

"Oh my goch! I'm there in a minute!" hörde jag henne säga innan vi båda la på.

"Sanna called Kasper and he don't know what happened but she's shaking and crying and he can't do anything to help her! She don't recognize him!" sa jag snabbt och ställde mig upp och rusade ut i hallen och tog mina skor i handen, det var så kort bit mellan lägenheterna att jag inte behövde dem. Precis när jag var på väg ut genom dörren tog någon tag i min axel. När jag vände mig om såg jag killarna stå bakom mig.

"We're coming with you!" sa Louis snabbt och tittade på mig med ledsna ögon.

"No guys! She's my best friend! I don't think you can do so much to help!" sa jag och log försiktigt mot dem innan jag tog ett steg ut genom dörren.

"But we can take care off Liam! We all know he won't leave her side if we don't force him!" sa Niall precis när jag skulle stänga dörren.

"Yes... Okey come on!" sa jag och började springa mot Liams lägenhet.

"Liam? Sanna? Where are you?" utbrast jag när vi alla fem sprang i räserfart in i lägenheten.

"In here!!!" ropade Liam från vardagsrummet och jag slängde mina skor åt sidan innan jag sprang det snabbaste jag kunde in till dem.

När jag kom in fick jag se dem båda sittandes i soffan och Sanna skakade som ett asplöv med tårar rinnande längs sina kinder. Snabbt sprang jag fram till henne och satte mig på huk framför soffan där hon satt.

"Sanna! Vad sa han?" frågade jag försiktigt och tittade på henne samtidigt som jag strök en hårslinga ur hennes ansikte.

"NO! I wanna stay!!!" hörde jag Liam förbannar säga från sidan av mig.

"Liam! Please come with us! You can't do anything! Cattie will help her! She'll be fine! I promise!" hörde jag Zayn säga innan Liam sa något jag inte hörde och dem alla fem lämnade rummet och jag kunde koncentrera mig på att få kontakt med Sanna.

"Sanna?! Sanna se på mig..." sa jag försiktigt och la mina händer om hennes ansikte och vände hennes huvud så att hon såg på mig. Hon såg in i mina ögon och jag märkte hur hon slutade skaka. Jag strök min hand över hennes kind och torkade bort hennes tårar. Jag hoppade till lite när hon slog armarna om min hals och grät ut mot min hals, försiktigt la jag mina armar om henne och lät henne gråta. När hon samlat sig lite viskade hon kraftlöst:

"Catti... Jag e rädd...!" hennes blick var helt skräckslagen och hon fick mitt hjärta att stanna en halv sekund i bröstet på mig.

"Sanna vad var det som hände?" viskade jag tillbaka och kramade om henne hårt.

"Han... han... han..." stammade hon och jag hörde hur tårarna var på väg igen. "Han hotade mig!"

För en sekund slutade jag andas. Hade jag verkligen hört rätt? Hotade?

"Vad menar du?" frågade jag chockat och höll henne på en armlängds avstånd.

"Han sa att jag skulle få lida för att jag valt Liam! Att vi båda ska få för det, att han skulle hitta mig och att jag då kommer önska att jag inte fanns! Sen sa han att jag inte kommer oskadd ur det här!" snyftade hon och jag kunde verkligen inte förstå att det var Kasper som sagt det här. Det var väll ändå att överreagera lite men med tanke på Sannas reaktion måste han ha menat det. Jag visste inte vad jag skulle säga så jag bara kramade om henne och lät henne gråta ut.

"Kan du vänta här i två sekunder?" frågade jag försiktigt när hon lugnat ner sig lite och när hon nickade reste jag mig långsamt ur soffan och gick in i köket där jag hörde killarnas röster.

"Guys! We have to do something! He threatened her!" sa jag och dom alla fem frös och tittade chockat på mig.

"WHAAAAT?!?!" utbrast dem alla samtidigt och dem såg helt skräckslagna ut. Jag tog ett djupt andetag och berättade vad Kasper sagt.

"Please! Tell me that you're kidding with us!" sa Niall skräckslaget och såg helt knäckt ut.

"No, I wish I could... but I cant!"

"We have to do something!" utbrast Liam och innan någon hade hunnit reagera så hade han tagit ett par snabba steg förbi mig för att vara ute ur köket.

Hur fan kunde han hota Sanna?! Jag styrde mina steg in i vardagsrummet där Sanna fortfarande satt och stirrade in i väggen. Jag undrade vad som rörde sig i hennes huvud men jag kunde nästan gissa vad.

"Sweetheart, we won't let him hurt you! Never!" sa jag samtidigt som jag satte mig ner bredvid henne och drog in henne i min famn. Hon lutade sig mot min bröstkorg och andades tungt. Jag kände hur hon slappnade av. "You have nothing to be scared of! We're here for you! Don't forget that, okay?" viskade jag i hennes öra och jag kände hur hon nickade lite.

Vi satt så en stund. Men sen tittade hon upp på mig och sa tyst:

"Liam, I'm tired... I just want to sleep right now..."

"Of course! Come on!" sa jag och reste mig ur soffan. Jag sträckte min hand mot henne och när hon tog den drog jag upp henne på fötter och stöttade hennes utmattade kropp in i sovrummet.

Hon somnade så fort hon lagt huvudet på kudden och jag satte mig på sängkanten och strök henne över håret. Jag kände hur mina ögonlock började bli tunga och när jag slängde en blick på radioklockan hon hade ställt på sängbordet och såg att siffrorna visade 05:27. Utan att jag tänkte det minsta så la jag mig ner bredvid henne och la en arm om henne samtidigt som jag drog henne intill mig. Hon snurrade runt ett varv i sömnen och tröck sig mot min bröstkorg. Med ens försvann alla problem. Det ända som betydde något just nu var vi, Sanna och jag. Jag kände hennes rytmiska andetag mot min hals och allt kändes så perfekt.

---

Ledsen att ni fått vänta men jag hoppas ni gillar det! :)<3

Jag tänkte bara prova om jag kan få +20 kommentarer! :) Om jag får så många kommentarer så kommer ni att få två långa kapitel i början av nästa vecka :D<3 (ni får kommentera flera ggr ;)<3)

"Liam... What happened?" frågade Harry oroligt och jag kände hans hand på min axel. I ögonvrån såg jag hur Lou också kom ut i hallen. Jag skulle precis svara men jag hann inte innan det knackade på dörren.

När jag hörde ytterdörren smällas igen var jag snabbt upp på fötter och rusade ut i köket där jag möttes av Sannas förvånade ansikte.

"Vart tog Liam vägen?" frågade jag henne men hon bara ryckte på axlarna. "Vad då? Snackade han inte med dig?" la jag förvånat till.

"Va? Nej? Varför undrar du?" sa hon och tittade konstigt på mig. Jag bara skakade på huvudet och skulle precis vända när jag kom på en sak jag var tvungen att fråga.

"Vem pratade du med förresten?"

"Kasper... han ville ha en andra chans... vilket jag gav honom...." sa hon och tittade ner på sina fötter.

"Va?! Nu?! Din idiot!!!" Varför ska hon ge honom en andra chans? Varför nu? tänkte jag. "Men vänta! Du sa väll inte det på engelska va?!" Kasper och Sanna pratade ofta engelska med varandra eftersom dem båda älskade det.

"Jo... Hur så?" hon tittade fortfarande på mig som om jag var galen.

"Oh herre gud!" mumlade jag för mig själv och vände mig och rusade mot hallen. Snabbt drog jag på mig mina skor och sprang ut ur lägenheten. Min första tanke var killarna. Så jag skyndade mig till Louis och Harrys lägenhet, den låg närmast så dit gick jag först. Jag knackade likt en idiot på dörren och två sekunder senare öppnade Louis och bakom hans rygg såg jag Liam sitta på golvet med Harry på sin sida. På mindre än en sekund var jag framme vid dem och satt ner bredvid honom.

"Liam! I'm so sorry! That girl is an idiot! I really can't understand that she's taking him back! She's stupid!" sa jag och gav honom en kram.

"Wait?! What?! Taking who back?" utbrast Harry chockat bredvid mig.

"Kasper... Her ex..." sa jag och släppte taget om Liam.

"What?! Why?! Didn't you talk to her Liam?" frågade Lou förvånat och satte sig ner bredvid mig och Harry.

"No... I heard her say that she give him one more chance and that she loved him... I didn't know that it was Kasper she was talking to but I thought so..." sa Liam och begravde sitt ansikte i sina händer.

"Wait?! Do you know who Kasper is?" frågade Harry som fortfarande lät lika chockad.

"Yes... Sanna told me about him a couple of weeks ago." mumlade han ner i sina händer.

"I'm so sorry Liam! Do you want me to talk to her?" sa jag och la armen om honom.

"No... I want to tell her on my own but..." mer hann han inte säga innan det knackade på dörren. Louis reste sig upp och öppnade. Utanför stod Niall, Zayn och Sanna. Jag, Harry och Liam var snabbt uppe på fötter igen och Liam torkade bort de tårar som fortfarande rann ner längs hans kinder. Det gjorde så ont att se honom så här ledsen. Han var en av mina bästa vänner och det värsta var att veta att det var Sanna, min Sanna, som fått honom att må så här. Jag såg hur dem alla tre tittade oroligt på Liam.

"Liam? Are you okey?" frågade Niall oroligt och klev in i lägenheten tätt följd av Zayn och Sanna

"Sanna!" utbrast jag. "Du, Jag, Snacka, NU!" sa jag och knuffade ut henne igen.

"Vad?" sa hon förvånat när jag stängde dörren bakom oss.

"Du är en jävla idiot! Vet du det?!" frågade jag ilsket och korsade mina armar över bröstet.

"Va?! Varför då?" utbrast hon och tittade förvånat på mig.

"Hur fan kan du ta tillbaka Kasper? Hur fan kan du det?!"  skrek jag och jag var riktigt, riktigt förbannad.

"Men ta det chill kvinna! Han har inte gjort nått fel!" hon skrek hon också.

"Skojar du med mig eller?! En månad Sanna! Han har inte pratat med dig på en jävla månad!!!" skrek jag.

"Du har själv sagt att vi är som gjorda för varandra så du ska vara tyst!!!" skrek hon tillbaka och jag såg att hon inte var direkt glad hon heller.

Jag slutade tvärt skrika och sa lugnt och sansat: "Jag vet... men jag hade fel! Fattar du inte? Hade han brytt sig så mycket hade han ringt för veckor sen! Förstår du inte det gumman? Du är värd så mycket bättre!" Jag såg hur tårar vällde upp i hennes ögon och jag kramade snabbt om henne.

"Lilla gumman... Han är inte värd dig! Du ska veta att det finns någon som är så mycket bättre!" viskade jag tyst i hannes öra samtidigt som jag kramade om henne hårt. "Någon som skulle göra allt för att få dig lycklig..."

"Som vem då?" snyftade hon och tittade upp på mig med tårar rinnande längs kinderna. Jag torkade hennes tårar samtidigt som jag log finuligt mot henne.

"Om du bara väntar lite..." sa jag och klappade henne lite på huvudet innan jag släppte taget om henne och styrde stegen in till Louis och Harry. När jag öppnade dörren stod killarna fortfarande i hallen.

"Liam! Go out and tell her!" alla hoppade till när Cathrine klev in i hallen och hon såg väldigt pilimarisk ut.

"What've you done?" frågade Lou och vi alla tittade skeptiskt på henne.

"I've just talked to her a little... So Liam go out and tell her! Do it come on!" sa hon och log stort mot mig.

"I don't know if I can do it..." jag kände mig lite rädd. "What'll happen if she don't like me?"

"She will, I promise!" log hon och gav mig en kram.

"Okey..." jag tvekade fortfarande lite.

"Come on Liam, you can do this!" sa Zayn och la handen på min axel.

"Yes! Liam, we are here for you! Just tell her!" la Niall till och log stort.

"Yeah, everything will be so much better if you just tell her!" sa Harry och dunkade mig i ryggen.

"Okey. I'll do it!" sa jag och gick med bestämda steg ut genom dörren.

"That's right bro!" hörde jag Zayn säga bakom mig innan jag stängde dörren.

Hon stod en bit ifrån mig. Lutad mot väggen. Ansiktet hade hon begravt i sina händer. Hon tittade förvånat upp när jag gick mot henne.

"Sanna, it's something I have to tell you..." sa jag och kände hur jag började svettas lite om händerna.

"What?" sa hon snällt och tittade upp på mig med rödgråtna ögon.

"Okey I'm just gonna tell you!"

"Okey... you know you can tell me everything!" hon måste ha sett att jag tyckte det här var jobbigt.

"I like you, A LOT!" sa jag och tittade in i hennes rödgråtna ögon.

"What?! Are you serious?" frågade hon chockat och hon verkade förstå exakt vad jag menade.

"Yes! If I say it like this?" sa jag samtidigt som jag tog hennes hand och gjorde det som jag visste att jag var bäst på. "From the moment I met you everything change. I knew I have to get you whatever the pain. I had to take you and make you mine. I would walk through the desert, I would walk down the aisle, I would swim over oceans just to see you smile. Whatever it takes it's fine!" Ingen av oss bröt ögonkontakten under hela tiden jag sjöng. Jag såg på henne att hon förstod att jag menade allvar nu.

"Sanna please say something!" utbrast jag med gråten i halsen. Hon vände på huvudet och tittade bort lite. Jag la min hand på hennes kind och vände  tillbaka hannes ansikte mot mig. När hon såg mig i ögonen vet jag inte vad som hände. Hon såg på mig med en blick jag aldrig hade sett förut. Jag lutade mig fram mot henne men stannade när det bara var några centimeter mellan våra ansikten. Jag insåg snabbt att det kanske var ett misstag. Jag såg hur hon tänkte över det hela i en halv sekund innan hon lutade sig fram den sista biten och våra läppar möttes.

---

Kapitel 6 people ;D<3

Hoppas ni gillar det! Kram<3

"Var nån satans la jag den?" mumlade jag för mig själv samtidigt som jag grävde i min ryggsäck. Innan vi åkte till flygplatsen hade jag sprungit in på Ica och köpt en tidning som min kompis hade sagt att det fanns en stor intervju med Ulrik Munther i. Jag älskade honom och kände att jag var tvungen att köpa den innan vi lämnade Sverige. Vi hade haft bråttom eftersom man måste checka in några timmar innan flyget går så jag hade bara ryckt åt mig en 'Frida'-tidning och betalat. Yes! tänkte jag glatt när jag hittade den och satte mig ordentligt i sätet igen. Innan jag öppnade den så tittade jag lite på framsidan för att se vad den mer handlade om.

One Directions nya flickvänner? stod det ovanför en bild på killarna och jag bara gapade av förvåning. Varför hade dem inte berättat nått för oss? Det var taskigt! Vi har ju kommit varandra så nära! tänkte jag surt samtidigt som jag snabbt bläddrade fram till sidan om killarna. Min haka föll till golvet när jag möttes av bild efter bild på mig och Sanna.

Jag bara stirrade på texten och fortsatte läsa. Det var skrämmande att se hur mycket de visste om oss men jag andades ut när jag inte kunde hitta våra namn någon stans i hela artikeln och det var väldigt mycket som inte stämde. Jag knackade lite på Sannas axel och hon tittade förvånat upp på mig.

"Vad?" frågade hon och tittade på mitt oroade ansikte. Jag bara räckte henne tidningen och tittade på henne medans hon läste. När hon var klar så tittade hon först på mig och sen på tidningen och sen på mig igen.

"Hur fan vet dem allt det där?! Plus! Det mesta är ju bara lögn!" utbrast hon förargat och räckte mig tidningen.

"Jag vet inte! Det är skitläskigt. Men, men det finns inget vi kan göra! och som din kära far brukar säga så är det viktigaste att vi vet sanningen!" sa jag och tittade glatt på henne.

"Ja! Vem bryr sig vad dem tror!? Det är våra liv!" sa hon och lät mycket gladare än förut.

"Haha ja!"

"Kan du se dem?" frågade Sanna och tittade runt på alla människor. Jag gjorde det samma men såg ingen av killarna. Med änns hörde jag hur Sanna skrek till och jag skulle precis vända mig om och fråga varför hon skrek när någon la sina händer över mina ögon.

"What the fuck?!" utbrast jag och kände på händerna som låg över mina ögon.

"Hello beautiful!" viskade en välbekant röst i mitt öra.

"Louis!!!" utbrast jag och lyckan började bubbla inom mig. "But please never ever call me beautiful again! Because it's a LIE!" sa jag och tittade allvarligt på honom. Men så kände jag hur någon smällde till mig i bakhuvudet. "Aotch!" utbrast jag och när jag vände mig om stod Sanna och resten av killarna där.

"Shut up bitch! You are so beautiful a human can be!" protesterade Sanna och tog ett steg mot mig. Det var antagligen hon som slagit mig.

"No! Stop talking about yourself!" sa jag och torg ett steg mot henne också. Nu stod vi bara några centimeter från varandra. Jag såg hur hon skulle säga något men innan hon änns hann öppna munnen så kom Harry in och tryckte oss ifrån varandra.

"Girs! Stop! This discussion is just ridiculous! Please! You're both such beautiful girls! Can we go home now?!" sa han och slog ut med armarna. Jag tittade på Sanna som var röd som en tomat i ansiktet.

"He he... yeah sure!" sa jag och alla hjälptes åt att få ut mina och Sannas väskor till bilen.

När alla väskor väl var inpackade hoppade vi in i bilen. Harry bakom ratten, bredvid honom satt Niall och jag blev inträngd mellan Louis och Zayn i baksätet. Liam satt på Zayns andra sida och Sanna bredvid honom vid dörren.

"Girls can I come in?" hördes Liams röst utanför dörren till vårat sovrum.

"Yeah sure, it's your apartment man!" svarade Sanna glatt och la in sin sista tröja i garderoben. Liam öppnade långsamt dörren och stack in huvudet.

"Haha but girls we have an interview soon and we need to go now. I just wanted you to know..." sa Liam och tittade på oss, eller jag snarare på Sanna.

"Okey, C'ya!" sa Sanna och la sig på sängen och började hålla på med sin mobil. Jag tittade på Liam och han såg ganska ledsen ut. Sanna din jävel sluta håll på med mobilen och bry dig lite! tänkte jag och tittade förargat på Sanna.

"We'll be back later tonight..." sa han lågmält innan han backade ut ur rummet.

"Liam, Wait!" ropade Sanna snabbt efter honom och la ifrån sig mobilen.

"Yes?" sa han hoppfullt samtidigt som hans huvud dök upp i dörröppningen igen.

"What time and channel?" sa hon glatt och log lite mot honom.

"In about 3 hours on BBC." sa han kort innan han vände på klacken och gick sin väg.

"Vad var det med honom?" frågade hon och tittade förvånat på mig. Jag bara fnös åt henne och gick mot köket för att skaffa fram något att äta.

"Bro, you have to tell her!" sa Harry och tittade medlidande på mig när vi satt i bilen.

"I know but..."

"NO! No buts! When you come home tonight you tell her, okey?!" sa han och tittade bestämt på mig.

"Okey, Okey... but let's focus on this interview!" sa jag snabbt för att byta samtalsämne.

"Yeah that sounds like a good idea!" höll Paul med från förarsätet.

"So guys! I really need to ask you! Are you guys singles or do you have girlfriends?" frågade intervjuaren och tittade på oss. Vi alla tittade på Louis som satt först i soffan.

"I'm single!" sa han glatt och log.

"Yeah, me too!" log Harry.

"Me too!" sa Niall och log stort.

"And me!" sa Zayn och log mot henne han också. Allas blickar vändes med änns mot mig eftersom jag var den ända som inte svarat.

"Ehm... Ehmm... Ehhh... Me too..." stammade jag och insåg att det var kört.

"You're a little insecure... do you have anything you want to tell us?" frågade hon och tittade nyfiket på mig.

"What?! No... No." sa jag snabbt och kände hur jag började svettas lite om händerna.

"We're all singles!" räddade Louis mig och intervjuaren glömde bort min osäkerhet.

Jag och Catti satt framför teven och kollade på intervjun killarna gjorde.

"And now guys, I'm gonna ask you the question we all want to know the answer off! Who are these girls?" frågade tjejen som intervjuade dem. Hon gjorde en gest mor en skärm och på skärmen fanns en bild av mig och Catti som tagits för några dagar sen. Både jag och Catti stirrade men öppen mun på våra ansikten. När jag samlat mig lite så skyndade jag mig att ta upp mobilen och skrev snabbt ett sms som jag skickade till Liam. Jag såg hur han röck till när han fick messet. Han tog lite diskret upp mobilen och läste vad jag skrivit.

"Liam, you have to turn off your phone! But just one question...?" sa hon och log finuligt mot Liam. Jag såg hur han blev lite nervös men han samlade sig snabbt och svarade: "Yes of curse!"

"Good! Was it from one of them?" sa hon och gestikulerade än en gång mot bilden av mig och Catti. Han tittade ledset in i kameran eftersom han visste att vi tittade och jag bönade och bad att han skulle säga 'Nej'.

"Sanna vad skrev du egentligen?" frågade Catti mig tyst och jag röck till lite eftersom jag inte varit berädd på att hon skulle säga nått.

"Jag skrev: 'Please Liam! Think before you talk! Please!'." sa jag utan att släppa blicken från teven.

"Jaha okej..." sa hon och vi båda satt och bet på naglarna och väntade på att han skulle säga något. Jag såg att han tittade på killarna som nickade lite svagt.

"NEJ! Liam snälla nej!" utbrast vi båda samtidigt och följde minsta lilla rörelse han gjorde.

"No... It was from my mum." sa han och både Catti och jag andades ut.

"Are you sure?" frågade tjejen och tittade skeptiskt på honom.

"Oh my goch!" sa jag och lutade mig tillbaka i soffan.

"Tyst det fortsätter ju nu!" utbrast Catti och täckte över min mun med sin hand.

"Guys I'm going to ask you one more time! Who are these girls?" Än en gång satt vi båda två om på nålar.

"Ehmm... ehh..." sa Louis som inte änns han verkade veta vad han skulle säga.

"They are our friends!" sa Niall glatt.

"Our friends!? Can we continue now?" sa Niall irriterat och tittade konstigt på henne.

"Okey..." svarade hon tvekande och intervjun fortsatte utan att vi kom upp som ämne.

Home in 5 minutes! :)x stod det i ett sms jag fick från Liam. Intervjun hade tagit slut och dem var väll påväg hem nu. Okey (: C'ya soon! xx Precis när jag lagt ifrån mig mobilen på köksbänken så började den ringa. Dolt nummer stod det på skärmen. Jag tvekade lite men svarade sedan.

"Ehm... Hello?"

"Sanna! Snälla förlåt mig! Snälla älskling! Jag saknar dig så sjukt mycket! Du är mitt allt! Snälla!" Jag tvekade inte en sekund. Jag visste exakt vem det var.

"Kasper!? Varför ringer du mig NU? Det har gått en månad!!! Vet du hur jävla mycket som har hänt?!" utbrast jag och ilskan steg inom mig.

"Sanna! Snälla! Jag vet och jag borde ha gjort något tidigare men snälla Sanna! Du förstår inte hur mycket du betyder för mig! Ge mig en chans! Snälla bara EN chans?" Det lät verkligen som om han menade det men det var något som gjorde att jag inte ville förlåta honom.

"Kasper jag är i London! Vi vet båda att det aldrig kommer att fungera på den här distansen och jag kommer att stanna här!"

"Jag vet inte Kasper..." Nu var det något som fick mig att börja fundera lite.

"Snälla Sanna! EN chans! Det är allt jag ber om!" Jag hörde att han var nära tårar nu.

"Okej... You get one chance! ONE! Okej?!"

"Tack Sanna! I love you so much!" det var lite våran grej att prata engelska med varandra i vissa fall.

"I love you too... I hope you don't destroy this again!" sa jag och la på. När jag vände mig om så såg jag Liams ryggtavla försvinna ut ur köket och någon sekund senare hörde jag hur ytterdörren smälldes igen.

---

Here you go guys! ;D

Tack för alla kommentarer på förra inlägget! :) Nu börjar det likna nått ;)

Hoppas ni gillar det! Kommentera! :D<3

P.s Glöm inte att gilla bloggen på facebook HÄR! <3

(http://www.youtube.com/watch?v=gdpKizLU1-Y lyssna på låten på låg volym när du läser vidare!) 

"Oh.. My... Fucking... God...! Den här lägenheten är ENORM!" utbrast jag och rusade runt i lägenheten. När jag rusade in i ett av sovrummen så blev jag som kär. Utsikten var helt underbar. Man såg ut över hela London där ifrån.

"Pax för det här rummet!!" skrek Sanna någon stans ute i lägenheten.

"Lungt för mig!" skrek jag tillbaka. "Bara jag får det här så!" Jag hade ingen aning om hur rummet såg ut men jag visste att det här var det rummet jag skulle bo i.

Sannas perspektiv:

Efter ett antal timmar så var jag färdig med rummet. Alla mina kläder var uppackade och inlagda i min Walk-In-Closet och jag hade tapetserat en av väggarna med mina älskade affischer. Jag satte mig på sängen och beundrade mitt mästerverk. Det blev mycket snyggare här än i Sverige.

"Så guys! Vad ska vi hitta på våran första kväll i London?" utbrast Catti när vi satt och slökollade på tven.

"Seriöst?" sa Nick och tittade på henne som om hon var helt dum i huvudet, men så log han stort. "Behöver du ens fråga?"

"Hehe... kanske inte... men ändå!" skrattade hon och lipade åt honom.

"Va sitter vi här för då? Come on!" utbrast jag och reste mig från soffan.

Cathrines perspektiv:

"Är du klar någon gång?" sa jag samtidigt som mina knogar träffade Sannas dörr.

"Jag kommer, jag kommer!" hörde jag henne säga innan hon öppnade dörren med ett gigantiskt leende på läpparna. Jag tittade kritiskt på hennes kläder och hennes leende försvann direkt.

"Vad?!" fräste hon irriterat åt mig.

"Haha ta det lungt!" skrattade jag och lyfte upp armarna i luften. "Men du... nu ska jag plocka fram lite festkläder istället!"

"Vad är det för fel på det här?" sa hon och gjorde en gest mot outfiten hon hade på sig.

"Två saker! För det första: Du har det där till vardags! Tråkigt! Och för det andra: Du behöver börja använda annat när vi går ut istället för jeans shorts!" utbrast jag samtidigt som jag började rota i hennes garderob. Jag hörde hur hon satt och muttrade bakom mig.

"Den här!" skrattade jag och slängde en klänning på henne. Hon grymtade när hon höll den upp framför sig.

"Snälla söta rara säg att du driver med mig!" utbrast hon och tittade ledset på mig.

"Nepp! Sätt på dig den nu! Skynda dig!" log jag skadeglatt.

las' perspektiv:

"Äntligen... men Sanna va i herrens namn har du på dig igentligen?!" utbrast jag och tittade på den korta, röda axelbandlösa klänningen med en liten rosett som Sanna hade på sig. Det var så långt ifrån Sannas stil man kan komma.

"Catti? Skylldig?" frågade jag och pekade på klänningen.

"Ja, kanske! Men hon hade jeans shorts... IGEN!" utbrast hon och skakade på huvudet.

"Aja, spela roll! Kom nu!" sa jag och gick ut genom dörren.

nnas perspektiv:

"Ska du med ut och ta en runda eller är du bakis?" frågade Nick och tittade busigt på mig över bordet.

"Så mycket drack jag inte igår och ja jag häger gärna med ut!" sa jag och lipade åt honom. "Om du bara väntar lite..." Jag reste mig upp och gick med snabba steg in till mig och satte på mig en träningströja och ett par shorts innan jag gick tillbaka ut till Nick som otåligt stod och väntade på mig i hallen.

"Let's go!" sa han och öppnade dörren åt mig.

"...to night vision mode!" svarade jag och klev ut ur lägenhet

"Nick vänta! Jag hinner inte med!" Nick var ett par tiotal meter framför mig och jag tyckte att han skulle slå av på tempot lite.

"Men öka då sego! Vi har inte hela sommarn på oss!" fick jag som svar och jag såg hur han vände sig om mot mig. Med min konstiga humor så tyckte jag det var kul och började skratta som en galning men jag slutade snabbt när jag såg vad som kom körandes bakom honom.

"NICK AKTA DIG!!!" skrek jag panikslaget och jag han se hans förvirrade blick innan smällen kom.

Jag hörde skriket, skriket av smärta och jag såg hur han flög, in i husväggen för att tillslut landa livlös på marken.

Jag såg hur han blödde från både huvudet och många andra ställen på kroppen, och vad jag kunde se så andades han inte. Jag slet blicken från min skadade bästa vän och han precis se bussen som kört på honom svänga runt kröken.

"FAN TA DIG! FAN TA DIG! FAN TA DIG!" skrek jag om och om igen innan mina ben vek sig och jag föll ihop

Nialls perspektiv:

"Guys wait!" sa Liam plötsligt när vi passerade ännu en gata. "Did you also hear that? Or was it just me?"

"No, I heard it to!" sa Louis och dem båda backade några steg och kollade in på gatan.

"Oh my god! Come on guys!" utbrast Liam och började springa. Jag tittade förvånat på killarna som inte heller verkade fatta något men vi sprang efter honom. När vi kommit en bit in på gatan så såg jag honom också. Vid husväggen låg det någon med ansiktet mot marken och han blödde ganska mycket. Killarna satte sig snabbt ner bredvid honom och Harry ringde efter en ambulans när jag fick syn på personen som låg lite längre bort. Skräckslaget röck jag lite i Liam som förvånat tittade upp på mig, jag bara pekade mot den som låg en bit ifrån oss.

"Oh god! Come on Niall!!!" utbrast han panikslaget och reste sig snabbt.

Cathrines perspektiv:

Nick och Sanna hade varit ute en bra stund när jag fortfarande låg i soffan och kollade på tv. Men så ringde min mobil. Jag tittade på den och undrade varför den var tvungen att ligga så långt bort, men jag sträckte mig och tog upp den.

"Mmm..." svarade jag långsamt när jag satte mobilen mot örat.

"Hello. Is this Cathrine Lindqvist?" frågade personen på andra sidan luren.

"Yeah... that's me..." sa jag och satte mig upp i soffan.

"Okey, my name is Philip Hocings and I'm calling from Royal London Hospital... It's about your friend Nicklas... Dahlberg... he've got hitten by a bus and..." Mer hörde jag inte. Nej, Nej, Nej! Det här får inte hända! Inte nu! Inte vi!  tänkte jag samtidigt som jag sprang ut i hallen och satte på mig skorna.

"Hello! Who are you looking for?" frågade tjejen i receptionen vänligt när jag rusade in genom svängdörrarna till sjukhuset.

"Nicklas Dahlberg!" pustade jag och insåg hur mycket jag egentligen sprungit. Tjejen lutade sig fram och skrev in något på datorn.

"He's on floor 3, but you can wait on floor 2." svarade hon sen och pekade mot en hiss.

Snälla gode gud! För allt fint och vackert i denna värld! Låt Nick klara sig! tänkte jag i panik när hissen långsamt rörde sig uppåt. Tillslut så stannade den och jag klev långsamt ur den men när jag fick syn på Sanna sittande i en soffa lite längre bort i korridoren så fick jag fart på benen.

"Sanna!" ropade jag samtidigt som jag sprang mot henne. Hon tittade upp på mig men reste sig inte.

"Hur mår du gumman?" frågade jag Sanna samtidigt som jag satte mig på huk framför henne.

"Va fan tror du?!" skrek hon ilsket. Jag blev så förvånad att jag tappade balansen och ramlade bakåt. Långsamt reste jag mig från golvet och satte mig bredvid henne. Jag förstod direkt att det måste varit allvarligare med Nick än jag trott. Och trotts att jag igentligen inte ville höra svaret så var jag tvungen att fråga.

"Sanna... kommer han att klara sig?" min röst höll inte riktigt och tårarna trängde ut ur mina ögon fast jag kämpade för att hålla dem tillbaka. Hon tittade upp på mig med rödgråtna ögon och tårar rinnande längs kinderna.

"Jag vet inte..." viskade hon och slog armarna om mig. Jag kramade om henne också.

"Girls... I promise you he will be okey!" hörde jag en röst säga och när jag tittade upp så såg jag dem fem killarna som jag älskade av hela mitt hjärta stå framför soffan.

"What... what are you doing here?" stammade jag och jag insåg att jag satt och stirrade på dem så jag vände snabbt bort blicken.

"We found Sanna and Nick on the road and we couldn't just leave her here all alone!" sa Louis och log lite försiktigt mot mig. Jag tittade på Sanna för fler svar men hon bara mimade 'förklarar sen'.

Louis' perspektiv:

Vi hade suttit i väntsalen i ungefär två timmar och alla utom jag och Liam hade somnat. Sanna låg raklång i en av sofforna med huvudet i Liams knä, Cathrine satt lutad mot mig och sov medan dem andra killarna satt i en egen soffa och sov mot varandras axlar.

"Excuse me? Are you Nicklas Dahlbergs friends?" hörde jag en mansröst säga och när jag tittade upp såg jag läkaren som hade tagit hand om Nick.

"Not really but these girls are..." sa jag och skakade lite på Cathrine som långsamt öppnade ögonen. Jag såg hur Sanna också var vaken och hon kom fram till oss och tog Cathrines hand.

"We have done everything we could but..." jag såg hur de båda tjejerna slutade andas innan han fortsatte på meningen. "...all internal injuries was tosevere and it was unfortunately nothing we could do... I'm sorry... but he's dead."

"Oh.. My... Fucking... God...! Den här lägenheten är ENORM!" utbrast jag och rusade runt i lägenheten. När jag rusade in i ett av sovrummen så blev jag som kär. Utsikten var helt underbar. Man såg ut över hela London där ifrån.

"Pax för det här rummet!!" skrek Sanna någon stans ute i lägenheten.

"Lungt för mig!" skrek jag tillbaka. "Bara jag får det här så!" Jag hade ingen aning om hur rummet såg ut men jag visste att det här var det rummet jag skulle bo i.

Efter ett antal timmar så var jag färdig med rummet. Alla mina kläder var uppackade och inlagda i min Walk-In-Closet och jag hade tapetserat en av väggarna med mina älskade affischer. Jag satte mig på sängen och beundrade mitt mästerverk. Det blev mycket snyggare här än i Sverige.

"Så guys! Vad ska vi hitta på våran första kväll i London?" utbrast Catti när vi satt och slökollade på tven.

"Seriöst?" sa Nick och tittade på henne som om hon var helt dum i huvudet, men så log han stort. "Behöver du ens fråga?"

"Hehe... kanske inte... men ändå!" skrattade hon och lipade åt honom.

"Va sitter vi här för då? Come on!" utbrast jag och reste mig från soffan.

"Är du klar någon gång?" sa jag samtidigt som mina knogar träffade Sannas dörr.

"Jag kommer, jag kommer!" hörde jag henne säga innan hon öppnade dörren med ett gigantiskt leende på läpparna. Jag tittade kritiskt på hennes kläder och hennes leende försvann direkt.

"Vad?!" fräste hon irriterat åt mig.

"Haha ta det lungt!" skrattade jag och lyfte upp armarna i luften. "Men du... nu ska jag plocka fram lite festkläder istället!"

"Vad är det för fel på det här?" sa hon och gjorde en gest mot outfiten hon hade på sig.

"Två saker! För det första: Du har det där till vardags! Tråkigt! Och för det andra: Du behöver börja använda annat när vi går ut istället för jeans shorts!" utbrast jag samtidigt som jag började rota i hennes garderob. Jag hörde hur hon satt och muttrade bakom mig.

"Den här!" skrattade jag och slängde en klänning på henne. Hon grymtade när hon höll den upp framför sig.

"Snälla söta rara säg att du driver med mig!" utbrast hon och tittade ledset på mig.

"Nepp! Sätt på dig den nu! Skynda dig!" log jag skadeglatt.

"Äntligen... men Sanna va i herrens namn har du på dig igentligen?!" utbrast jag och tittade på den korta, röda axelbandlösa klänningen med en liten rosett som Sanna hade på sig. Det var så långt ifrån Sannas stil man kan komma.

"Catti? Skylldig?" frågade jag och pekade på klänningen.

"Ja, kanske! Men hon hade jeans shorts... IGEN!" utbrast hon och skakade på huvudet.

"Aja, spela roll! Kom nu!" sa jag och gick ut genom dörren.

"Ska du med ut och ta en runda eller är du bakis?" frågade Nick och tittade busigt på mig över bordet.

"Så mycket drack jag inte igår och ja jag häger gärna med ut!" sa jag och lipade åt honom. "Om du bara väntar lite..." Jag reste mig upp och gick med snabba steg in till mig och satte på mig en träningströja och ett par shorts innan jag gick tillbaka ut till Nick som otåligt stod och väntade på mig i hallen.

"Let's go!" sa han och öppnade dörren åt mig.

"...to night vision mode!" svarade jag och klev ut ur lägenheten.

"Nick vänta! Jag hinner inte med!" Nick var ett par tiotal meter framför mig och jag tyckte att han skulle slå av på tempot lite.

"Men öka då sego! Vi har inte hela sommarn på oss!" fick jag som svar och jag såg hur han vände sig om mot mig. Med min konstiga humor så tyckte jag det var kul och började skratta som en galning men jag slutade snabbt när jag såg vad som kom körandes bakom honom.

"NICK AKTA DIG!!!" skrek jag panikslaget och jag han se hans förvirrade blick innan smällen kom.

Jag hörde skriket, skriket av smärta och jag såg hur han flög, in i husväggen för att tillslut landa livlös på marken.

Jag såg hur han blödde från både huvudet och många andra ställen på kroppen, och vad jag kunde se så andades han inte. Jag slet blicken från min skadade bästa vän och han precis se bilen som kört på honom svänga runt kröken.

"FAN TA DIG! FAN TA DIG! FAN TA DIG!" skrek jag om och om igen innan mina ben vek sig och jag föll ihop.

"Guys wait!" sa Liam plötsligt när vi passerade ännu en gata. "Did you also hear that? Or was it just me?"

"No, I heard it to!" sa Louis och dem båda backade några steg och kollade in på gatan.

"Oh my god! Come on guys!" utbrast Liam och började springa. Jag tittade förvånat på killarna som inte heller verkade fatta något men vi sprang efter honom. När vi kommit en bit in på gatan så såg jag honom också. Vid husväggen låg det någon med ansiktet mot marken och han blödde ganska mycket. Killarna satte sig snabbt ner bredvid honom och Harry ringde efter en ambulans när jag fick syn på personen som låg lite längre bort. Skräckslaget röck jag lite i Liam som förvånat tittade upp på mig, jag bara pekade mot den som låg en bit ifrån oss.

"Oh god! Come on Niall!!!" utbrast han panikslaget och reste sig snabbt.

Nick och Sanna hade varit ute en bra stund när jag fortfarande låg i soffan och kollade på tv. Men så ringde min mobil. Jag tittade på den och undrade varför den var tvungen att ligga så långt bort, men jag sträckte mig och tog upp den.

"Mmm..." svarade jag långsamt när jag satte mobilen mot örat.

"Hello. Is this Cathrine Lindqvist?" frågade personen på andra sidan luren.

"Yeah... that's me..." sa jag och satte mig upp i soffan.

"Okey, my name is Philip Hocings and I'm calling from Royal London Hospital... It's about your friend Nicklas... Dahlberg... he've got hitten by a car and..." Mer hörde jag inte. Nej, Nej, Nej! Det här får inte hända! Inte nu! Inte vi! tänkte jag samtidigt som jag sprang ut i hallen och satte på mig skorna.

"Hello! Who are you looking for?" frågade killen i receptionen vänligt när jag rusade in genom svängdörrarna till sjukhuset.

"Nicklas Dahlberg!" pustade jag och insåg hur mycket jag egentligen sprungit. Tjejen lutade sig fram och skrev in något på datorn.

"He's on floor 3, but you can wait on floor 2." svarade hon sen och pekade mot en hiss.

Snälla gode gud! För allt fint och vackert i denna värld! Låt Nick klara sig! tänkte jag i panik när hissen långsamt rörde sig uppåt. Tillslut så stannade den och jag klev långsamt ur den men när jag fick syn på Sanna sittande i en soffa lite längre bort i korridoren så fick jag fart på benen.

"Sanna!" ropade jag samtidigt som jag sprang mot henne. Hon tittade upp på mig men reste sig inte.

"Hur mår du gumman?" frågade jag Sanna samtidigt som jag satte mig på huk framför henne.

"Va fan tror du?!" skrek hon ilsket. Jag blev så förvånad att jag tappade balansen och ramlade bakåt. Långsamt reste jag mig från golvet och satte mig bredvid henne. Jag förstod direkt att det måste varit allvarligare med Nick än jag trott. Och trotts att jag igentligen inte ville höra svaret så var jag tvungen att fråga.

"Sanna... kommer han att klara sig?" min röst höll inte riktigt och tårarna trängde ut ur mina ögon fast jag kämpade för att hålla dem tillbaka. Hon tittade upp på mig med rödgråtna ögon och tårar rinnande längs kinderna.

"Jag vet inte..." viskade hon och slog armarna om mig. Jag kramade om henne också.

"Girls... I promise you he will be okey!" hörde jag en röst säga och när jag tittade upp så såg jag dem fem killarna som jag älskade av hela mitt hjärta stå framför soffan.

"What... what are you doing here?" stammade jag och jag insåg att jag satt och stirrade på dem så jag vände snabbt bort blicken.

"We found Sanna and Nick on the road and we couldn't just leave her here all alone!" sa Louis och log lite försiktigt mot mig. Jag tittade på Sanna för fler svar men hon bara mimade 'förklarar sen'.

Vi hade suttit i väntsalen i ungefär två timmar och alla utom jag och Liam hade somnat. Sanna låg raklång i en av sofforna med huvudet i Liams knä, Cathrine satt lutad mot mig och sov medan dem andra killarna satt i en egen soffa och sov mot varandras axlar.

"Excuse me? Are you Nicklas Dahlbergs friends?" hörde jag en mansröst säga och när jag tittade upp såg jag läkaren som hade tagit hand om Nick.

"Not really but these girls are..." sa jag och skakade lite på Cathrine som långsamt öppnade ögonen. Jag såg hur Sanna också var vaken och hon kom fram till oss och tog Cathrines hand.

"We have done everything we could but..." jag såg hur de båda tjejerna slutade andas innan han fortsatte på meningen. "...all internal injuries was tosevere and it was unfortunately nothing we could do... I'm sorry... but he's dead."

---

Jag är så hemsk ibland xP men av nån skum andledning gillar jag när det händer sorgliga saker x)

Men, men vad tycker ni? :D<3 Puss och kram! xx

Fridas perspektiv:

"För vi har tagit studenten! För vi har tagit studenten! För vi har tagit studente-en! Fy fan va vi e bra!" sjöng Sara och både jag och Nicke stämde glatt in i hennes sång. Nu var det över. Skolan var slut för oss alla tre.

"Och inatt flyttar vi till LONDON!" utbrast Nicke lyckligt. Jag, Sara och Nicke hade varit bästa vänner så länge jag kunde minnas och vi hade alltid drömt om att komma iväg från lilla Vallentuna och ut i världen. Vilket vi nu skulle göra.

När pappa stannade bilen utanför Nickes hus så kramade både jag och Sara om honom innan an klev ut.

"Vi hämtar dig vid två inatt!" sa jag glatt och han nickade exalterat som svar innan han stängde bildörren och vinkade glatt till oss när bilen körde iväg.

"Ska vi hämta dina väskor nu eller sen?" frågade jag och vände mig mot Sara som satt bredvid mig i baksätet. Eftersom Sara bodde i huset bredvid mig så skulle hon sova hos mig tills vi skulle åka.

"Det e ju rätt mycket så det är väll lika bra att börja nu..." svarade hon och log stort mot mig.

"Ja gör det ni tjejer så fixar jag middag!" sa min pappa och log stort mot mig.

"Okej, kom igen då Rarra!" sa jag över axeln och öppnade bildörren eftersom vi var hemma.

"Herre jises vad mycket väskor du har!" pustade jag och satte mig med en suck på sängen.

"Haha, men vad tror du människa?! Vi ska FLYTTA till LONDON!" utbrast hon lyckligt. "Vi kommer äntligen ifrån det här lilla råtthålet till stad."

"Ja, du har rätt..." sa jag och kollade runt i rummet. Väggarna var helt tomma. Jag hade bestämt mig för att ta med alla affischer på One Direction, Nickelback och Dead by April till London. Det var ändå en del av mig. På golvet längs väggarna stod väska efter väska uppradad och jag kunde inte förstå hur tre personer skulle lyckas få med sig runt tjugo väskor. Men det fixar sig väll... tänkte jag för mig själv.

"MAT TJEJER!" hörde jag pappas fru Sanna ropa från nedervåningen. Mina föräldrar hade skilt sig när jag var runt tio och till en början hade min mamma och hennes nya kille Mikael bott i samma område som pappa och Sanna men efter ett antal år så flyttade dem till Skåne för att bo med Mikaels barn och nu såg jag dem nästa aldrig. Men jag hade alltid haft svårt att komma överränns med mamma så det var inte mig emot.

"KOMMER!" svarade Sara. Både hon och Nicke i stort sätt bodde här så dem var lika hemma hos mig som hos sig själva.

"Så tjejer... hur känns det att flytta till London nu då?" frågade Sanna samtidigt som hon la upp lite köttfärssås och spagetti på sin talrik.

"Det ska bli så sjukt kul! Men vi kommer ju sakna alla här hemma..." sa Frida som satt och tröck i sig mat. Jag förstod mig verkligen inte på henne. Hon var smal som en sticka men åt som en lastbilschaufför.

"Men du Frida... hur blir det med dig och Kasper?" frågade Sara och tittade oroligt på mig när vi båda satt på min säng igen.

"Åh helvete! Honom hade jag glömt! Är det okej om jag drar dit en stund?" Hur kunde jag glömma att berätta för min kille att jag skulle flytta till London?

"Ja, åk du tjejen! Jag stannar här och... ja, gör något..." sa hon och log stort mot mig igen.

"Haha okej, tack! Älskar dig bruden! sa jag när jag klev ut ur mitt rum.

"Haha älskar dig med babe!" hörde jag inifrån rummet innan jag rusade ner för trappan och ut genom dörren. Jag slängde mig upp på cykeln och trampade iväg mot Kaspers hus. Det tog drygt en kvart innan jag sladdade in på grusuppfarten till det gräddvita huset. Innan jag knackade på så stannade jag lite och hämtade andan. Precis när jag skulle höja handen för att knacka på så öppnades dörren och jag möttes av Kaspers underbara leende. Och innan jag hann säga något så hade han dragit in mig i sin famn och kysst mig. Kyssen var lika perfekt som vanligt men det var något som var fel. Det märkte han också.

"Vad är det som är fel älskling?" frågade han och tittade oroligt på mig.

"Jag vet inte riktigt hur du kommer ta det här..." började jag och tittade ner på mina lila sneakers.

"Nej, vänta! Du tänker väll inte dumpa mig?!" utbrast han och stirrade på mig.

"Nej... men jag vet inte om det kommer att funka i fortsättningen..."

"Nu fattar jag nada! Varför inte?" sa han och lyfte upp mitt huvud så att jag såg honom i ögonen. Jag märkte att mina ögon tårades och han strök med sin hand längs mig kind och torkade bort de tårar som sakta rullade ner längs mina kindben.

"Jag ska flytta..." sa jag och tittade på honom för att se hans reaktion. Och som jag gissat så blev han alldeles stel i hela kroppen. Men så samlade han sig och drog in mig i sin varma famn igen.

"Vart någonstans ska du flytta älskling? Jag är säker på att vi kan fortsätta vart du än ska..." viskade han i mitt öra och jag önskade verkligen att jag kunde göra honom glad och säga att det skulle funka ändå.

"Nej! Jag ska flytta... till London..." snyftade jag mot hans bröstkorg och jag kände hur han slutade andas för en sekund. Sen så hårdnade hans grepp om mig och det kändes som om han nästan skulle krama ihjäl mig.

"När?" viskade han kraftlöst och jag insåg att det här skadade honom lika mycket som det skadade mig.

"Planet går halv fem inattt..." mumlade jag i hans famn men jag var 100% säker på att han hörde exakt vad jag sa.

"Och det säger du NU?! Varför har du inte sagt något tidigare?!" nu lät han nästan förbannad.

"Snälla älskling var inte arg... vi kan väll i alla fall spendera de här sista timmarna tillsammans och vi måste ju försöka... snälla?" sa jag och kramade om honom hårt.

"Nej! Jag är trött på att du aldrig berättar för mig!" sa han och tryckte mig ifrån sig.

"Snälla Kasper..." sa jag och jag kände mig väldigt väldigt liten.

"Nej! Sara det är..."

"Snälla säg det inte! Jag älskar dig Kasper!" utbrast jag och tårarna bara forsade längs mina kinder.

"Jag älskar dig också, men det här funkar inte. Det är slut." sa han innan han stängde dörren mitt framför näsan på mig. Med tårarna rinnande som floder rusade jag upp mot min cykel och började gråtandes trampa hemåt det snabbaste jag kunde.

Kaspers perspektiv:

Vad har jag gjort?! Jag gjorde just slut med mina drömmars tjej! Hur kunde jag?! Jag kommer aldrig hitta någon som hon... Jag ångrade mig så mycket att det gjorde ont. Snabbt öppnade jag dörren för att följa efter henne men det ända jag hann se var hennes mörkröda bakhuvud innan hon svängde runt kröken och var borta.

Emmas perspektiv:

"Nej men oj! Vad är det med dig?" sa jag förvånat när Sara kom inrusande och gråtande slängde sig på sängen. "Vad hände gumman?" viskade jag samtidigt som jag strök henne över håret.

"Han... han... han gjorde slut..." snyftade hon i kudden. Jag stirrade förvånat på henne. Jag kunde inte förstå att Kasper hade dumpat henne. Dem var ju som gjorda för varandra och hade varit tillsammans sen vi började gymnasiet och nu så dumpar han henne för det här?

"Men lilla gumman..." sa jag bara och kramade om henne. "Vill du prata om det?" Hon skakade bara på huvudet och log sedan mot mig.

"Nej! Nu skiter jag i honom! Han ska inte få förstöra det här för oss! Vi ska till London inatt!" sa hon bestämt och torkade bort tårarna från sina kinder.

"Exakt!" sa jag och kramade om henne igen.

Saras perspektiv:

"Sara? Sara, vakna! Du måste gå upp nu." Jag vaknade av att Emma skakade lite på mig.

"Mmmm... vad e klockan?" mumlade jag ner i kudden och tänkte precis somna om när hon stoppade mig.

"Den är 12! Du skulle bara våga somna om!" sa Emma hotfullt och då mindes jag varför hon väckt mig.

"Jag är vaken!" sa jag snabbt och satte mig upp.

"Bra! Nu fixar vi oss och bär ut väskorna!" sa hon och log bokstavligt talat från öra till öra. Vi klev båda upp ur sängen och jag gick fram till väskan där jag lagt mina resekläder. Min rosa magtröja med nått Star Wars-tryck på, jag var ju trots allt en gigantisk nörd när det gäller Star Wars, mina svarta, slitna Holister Jeans och min svarta jeans-jacka. Emma hade på sig sina ljusa favorit-jeans, ett pösigt vitt linne och sin jeansjacka. Vi sminkade oss lite och la ner vårat smink i väskorna innan vi började rulla ut de första väskorna i hallen.

När alla väskorna var ute i bilen och hela min familj stod i dörren så bröt värsta kramkalaset ut. Min dryga brorsa som var runt 15 stod bara där och väntade på att få gå och lägga sig igen.

"Okej tjejer vi måste åka och hämta Sandra nu." sa pappa och Emma och jag kramade om Susanne och Joel en sista gång.

"Hej då mongo!" viskade jag till honom. Först så gjorde han nån grimars men så log han.

"Jag kommer sakna dig syrran!" sa han och om jag inte såg helt fel så hade han tårar i ögonen.

"Jag kommer sakna dig också brorsan... men vi kan ju snacka på Skype då och då!" svarade jag och log mot honom. "Men du skulle bara våga ringa mig varje dag!" la jag till sen och hötte med näven mot honom.

"Haha oroa dig inte för det du..." skrattade han och kramade mig en sista gång innan vi gick ut till bilen.