I am lost in pain without you - Kapitel 7
Previous: När hon såg mig i ögonen vet jag inte vad som hände. Hon såg på mig med en blick jag aldrig hade sett förut. Jag lutade mig fram mot henne men stannade när det bara var några centimeter mellan våra ansikten. Jag insåg snabbt att det kanske var ett misstag, det leder ingen vart om man stressar. Jag såg hur hon tänkte över det hela i en halv sekund innan hon lutade sig fram den sista biten och våra läppar möttes.
Sannas perspektiv:
När jag kysste honom så gick det som ett lyckorus genom hela min kropp. Allting klarnade för mig och jag visste vad jag behövde göra, men det fick vänta. Jag la mina armar runt Liams nacke och jag märkte hur han log samtidigt som jag kände hans händer på min höft. Jag avslutade kyssen och tittade in i hans underbara ögon. Han såg lika lycklig ut som jag kände mig.
"So that means that you like me too?" frågade han och log bokstavligt talat från öra till öra. Istället för att svara tryckte jag mig närmare honom och kysste honom en gång till.
Louis' perspektiv:
"So what should we do?" frågade Cathrine och jag fastnade med blicken i hennes blågröna ögon.
"Haha you're so insensitive sometimes!" skrattade jag och lyckades slita blicken från hennes ögon och la armen om henne istället. "But we could watch a movie?" la jag till sen.
"That's a great idea!" sa Zayn och log stort mot oss. Alla fem styrde stegen in mot vardagsrummet och satte oss ner.
"Who choice?" frågade Niall och tittade på oss andra.
"It was my idea! So I choice!" utbrast jag och reste mig upp ur soffan. "Scream?" frågade jag och höll upp fodralet mot dem andra. Alla såg ut att hålla med förutom Cathrine.
"I hate horror movies!" sa hon och tittade ledset på mig.
"Aww you don't have to be scared... I'll protect you!" sa jag och log stort mot henne. Hon skrattade lite och hennes kinder blev lite röda. Jag satte i filmen innan jag gick tillbaka till soffan och satte mig ner bredvid Cathrine och la armen om henne. Hon log lite mot mig innan hon lutade sitt huvud mot min axel.
Sannas perspektiv:
"Liam, I have to call Kasper..." sa jag och tittade ledset på honom. Vi satt i hans lägenhet och kollade på tv.
"Okey... Do you want me to be with you?" frågade han och tog min hand.
"I think the best would be if I did this alone but I don't want to!" sa jag och flätade samman våra fingrar.
"I'll be on your side! I'm going to be quiet but I'm here!" sa han och jag log mot honom innan jag tog upp min mobil ur min ficka. Jag tvekade lite innan jag tryckte fram hans nummer. Jag visste inte hur han skulle ta det här. Han kunde ha ett ganska hett temperament ibland. Men jag sansade mig snabbt och ringde. Det gick fram ett par signaler innan han svarade.
"Hej gumman!" svarade han glatt men jag visste att den glädjen snart skulle försvinna.
"Hej, du det är något jag måste berätta..." började jag och tittade ner på mina fingrar som fortfarande var hopflätade med Liams. "Jag har ångrat mig! Jag vill inte ge dig någon andra chans..." sa jag snabbt och jag kände hur tårarna rann ner för mina kinder. Liam var snabbt där med sin andra hand och torkade bort dem. Men det rann ner nya hela tiden."VA?! Varför då?!" skrek han och han lät riktigt förkrossad. Jag ville svara men jag kunde inte. Tårarna blev bara fler och fler, jag grät så mycket att jag skakade.
"It's okey hun... It's okey!" viskade Liam i mitt öra samtidigt som han kramade om mig.
"Vänta! Vem var det?" han måste ha hört Liam.
"Liam..." snyftade jag i mobilen.
"What honey?" frågade Liam mig. Han måste ha trott jag pratade med honom.
"VEM FAN E LIAM?!" skrek Kasper som nu lät arg istället för ledsen. Jag tog ett djupt andetag och fäste min blick på en skruv i väggen.
"Du vet bandet jag gillar, One Direction, det är den Liam." sa jag snabbt och fortsatte stirra på skruven.
"SÅ DU DUMPAR MIG FÖR EN AV DEM DÄR BÖG-SNUBBARNA?! ERKÄNN! DET ÄR HANS FEL!" skrek han och jag hoppade förvånat till, jag hade aldrig i mitt liv hört honom så arg. Men jag samlade mig snabbt.
"Nej! Eller... Jo, Eller Nej!!! För det första: Det var du som dumpa mig! Du krossade mitt hjärta och jag vet att du kommer göra det igen! För det andra: Jag vet att Liam ALDRIG skulle göra så mot mig!!! Och för det tredje: HAN ÄR INTE BÖG!" utbrast jag ursinnigt och slog den handen Liam inte höll i hårt i soffryggen.
"Du ska få för det här, det vet du! Ni båda ska få för det här! Du ska få se. Du gör inte så här mot mig utan att få lida för det. Jag kommer att hitta dig och då kommer du att önska att du inte fanns. Du ska få se du kommer inte oskadd ur det här." sa han hotfullt innan det knäppte till och samtalet var avslutat. Jag bara satt där och stirrade in i väggen. Den här sidan av honom hade jag aldrig någonsin sett och jag gillade den inte. Jag visste att han menade vad han sa och det gjorde mig livrädd. Jag kände hur hela min kropp började skaka, så rädd var jag.
"Sanna! What did he say? Sanna?! Sanna?! Please say something! Sanna please!" jag hörde rädslan i Liams röst men jag kunde varken säga eller göra något. Mina muskler vägrade göra som jag ville. Jag bara satt där och skakade av rädsla.
Liams perpektiv:
Hon svarade inte. Jag såg hur hon skakade i hela kroppen och tårar rann längs hennes kinder. Hur jag än gjorde fick jag inte kontakt med henne. Rädslan steg och jag visste inte vad jag skulle göra. Men så blixtrade Cathrines ansikte upp på min näthinna och jag tog snabbt fram mobilen och slog in hennes nummer.
"Hi Liam!" sa hon glatt när hon svarade.
"Cathrine! You have to come to my apartment! NOW!" utbrast jag samtidigt som jag inte släppte Sanna med blicken en sekund.
"Why? What happened?" Jag hörde oron i hennes röst och jag visste att jag inte direkt skulle kunna lugna ner henne.
"Sanna called Kasper and I don't know what happened but she's shaking and crying and I can't do anything to help her! She dosen't recognize me!" sa jag snabbt och kollade på min och Sannas händer som fortfarande var sammanflätade.
"Oh my goch! I'm there in a minute!" hörde jag henne säga innan vi båda la på.
Cathrines perspektiv:
"What did he say?" frågade Louis oroligt. Han måste ha förstått att det inte var något bra.
"Sanna called Kasper and he don't know what happened but she's shaking and crying and he can't do anything to help her! She don't recognize him!" sa jag snabbt och ställde mig upp och rusade ut i hallen och tog mina skor i handen, det var så kort bit mellan lägenheterna att jag inte behövde dem. Precis när jag var på väg ut genom dörren tog någon tag i min axel. När jag vände mig om såg jag killarna stå bakom mig.
"We're coming with you!" sa Louis snabbt och tittade på mig med ledsna ögon.
"No guys! She's my best friend! I don't think you can do so much to help!" sa jag och log försiktigt mot dem innan jag tog ett steg ut genom dörren.
"But we can take care off Liam! We all know he won't leave her side if we don't force him!" sa Niall precis när jag skulle stänga dörren.
"Yes... Okey come on!" sa jag och började springa mot Liams lägenhet.
"Liam? Sanna? Where are you?" utbrast jag när vi alla fem sprang i räserfart in i lägenheten.
"In here!!!" ropade Liam från vardagsrummet och jag slängde mina skor åt sidan innan jag sprang det snabbaste jag kunde in till dem.
När jag kom in fick jag se dem båda sittandes i soffan och Sanna skakade som ett asplöv med tårar rinnande längs sina kinder. Snabbt sprang jag fram till henne och satte mig på huk framför soffan där hon satt.
"Sanna! Vad sa han?" frågade jag försiktigt och tittade på henne samtidigt som jag strök en hårslinga ur hennes ansikte.
"NO! I wanna stay!!!" hörde jag Liam förbannar säga från sidan av mig.
"Liam! Please come with us! You can't do anything! Cattie will help her! She'll be fine! I promise!" hörde jag Zayn säga innan Liam sa något jag inte hörde och dem alla fem lämnade rummet och jag kunde koncentrera mig på att få kontakt med Sanna.
"Sanna?! Sanna se på mig..." sa jag försiktigt och la mina händer om hennes ansikte och vände hennes huvud så att hon såg på mig. Hon såg in i mina ögon och jag märkte hur hon slutade skaka. Jag strök min hand över hennes kind och torkade bort hennes tårar. Jag hoppade till lite när hon slog armarna om min hals och grät ut mot min hals, försiktigt la jag mina armar om henne och lät henne gråta. När hon samlat sig lite viskade hon kraftlöst:
"Catti... Jag e rädd...!" hennes blick var helt skräckslagen och hon fick mitt hjärta att stanna en halv sekund i bröstet på mig.
"Sanna vad var det som hände?" viskade jag tillbaka och kramade om henne hårt.
"Han... han... han..." stammade hon och jag hörde hur tårarna var på väg igen. "Han hotade mig!"
För en sekund slutade jag andas. Hade jag verkligen hört rätt? Hotade?
"Vad menar du?" frågade jag chockat och höll henne på en armlängds avstånd.
"Han sa att jag skulle få lida för att jag valt Liam! Att vi båda ska få för det, att han skulle hitta mig och att jag då kommer önska att jag inte fanns! Sen sa han att jag inte kommer oskadd ur det här!" snyftade hon och jag kunde verkligen inte förstå att det var Kasper som sagt det här. Det var väll ändå att överreagera lite men med tanke på Sannas reaktion måste han ha menat det. Jag visste inte vad jag skulle säga så jag bara kramade om henne och lät henne gråta ut.
"Kan du vänta här i två sekunder?" frågade jag försiktigt när hon lugnat ner sig lite och när hon nickade reste jag mig långsamt ur soffan och gick in i köket där jag hörde killarnas röster.
"Guys! We have to do something! He threatened her!" sa jag och dom alla fem frös och tittade chockat på mig.
"WHAAAAT?!?!" utbrast dem alla samtidigt och dem såg helt skräckslagna ut. Jag tog ett djupt andetag och berättade vad Kasper sagt.
"Please! Tell me that you're kidding with us!" sa Niall skräckslaget och såg helt knäckt ut.
"No, I wish I could... but I cant!"
"We have to do something!" utbrast Liam och innan någon hade hunnit reagera så hade han tagit ett par snabba steg förbi mig för att vara ute ur köket.
Liams perspektiv:
Hur fan kunde han hota Sanna?! Jag styrde mina steg in i vardagsrummet där Sanna fortfarande satt och stirrade in i väggen. Jag undrade vad som rörde sig i hennes huvud men jag kunde nästan gissa vad.
"Sweetheart, we won't let him hurt you! Never!" sa jag samtidigt som jag satte mig ner bredvid henne och drog in henne i min famn. Hon lutade sig mot min bröstkorg och andades tungt. Jag kände hur hon slappnade av. "You have nothing to be scared of! We're here for you! Don't forget that, okay?" viskade jag i hennes öra och jag kände hur hon nickade lite.
Vi satt så en stund. Men sen tittade hon upp på mig och sa tyst:
"Liam, I'm tired... I just want to sleep right now..."
"Of course! Come on!" sa jag och reste mig ur soffan. Jag sträckte min hand mot henne och när hon tog den drog jag upp henne på fötter och stöttade hennes utmattade kropp in i sovrummet.
Hon somnade så fort hon lagt huvudet på kudden och jag satte mig på sängkanten och strök henne över håret. Jag kände hur mina ögonlock började bli tunga och när jag slängde en blick på radioklockan hon hade ställt på sängbordet och såg att siffrorna visade 05:27. Utan att jag tänkte det minsta så la jag mig ner bredvid henne och la en arm om henne samtidigt som jag drog henne intill mig. Hon snurrade runt ett varv i sömnen och tröck sig mot min bröstkorg. Med ens försvann alla problem. Det ända som betydde något just nu var vi, Sanna och jag. Jag kände hennes rytmiska andetag mot min hals och allt kändes så perfekt.
Ledsen att ni fått vänta men jag hoppas ni gillar det! :)<3
Jag tänkte bara prova om jag kan få +20 kommentarer! :) Om jag får så många kommentarer så kommer ni att få två långa kapitel i början av nästa vecka :D<3 (ni får kommentera flera ggr ;)<3)
I am lost in pain without you - Kapitel 6
Liams perspektiv:
"Tell her now okey?!" sa Harry och log lite mot mig.
"Yeah. Okey! I can do this!" sa jag och stäckte på mig.
"That's right bro!" log han stolt och dunkade mig i ryggen.
"Yeah okey... I'll see you soon." sa jag och la handen på dörrhandtaget.
"Good luck!" sa både han och Lou samtidigt som dem log stort mot mig.
"Thanks..." sa jag och tittade efter dem när dom gick in till sig. Jag tog ett djupt andetag innan jag öppnade dörren och gick in.
"Sanna? Cathrine? Are you here?" ropade jag in i lägenheten samtidigt som jag tog av mig mina skor och min jacka.
"I'm in here!" hörde jag Cathrine ropa inifrån vardagsrummet.
"You haven't seen Sanna? I have to talk to her..." sa jag när jag stod i dörröppningen.
"She's in the kitchen, but Liam, can I ask you something first?" frågade hon och la huvudet på sned.
"Yeah sure! Of course!" svarade jag och log mot henne. Hon klappade lite på soffan bredvid sig och jag förstod att hon ville att jag skulle sätta mig där.
"You like Sanna, don't you?" frågade hon när jag satt mig ner.
"What?! How do you know?!" utbrast jag och tittade förvånat på henne.
"Liam, come on! I know you! I can see how you look at her!" sa hon och log lite mot mig.
"Ehm... Ehh... All right!... I like her, A LOT! She's just so..."
"Liam... You don't have to explain. I understand you! But you have to tell her about your feelings..." avbröt hon mig.
"I know! That's what I'm going to do! That's why I'm looking for her!" sa jag och log ironiskt mot henne.
"Aha... She's in the kitchen!" svarade hon och log gigantiskt mot mig.
"Haha, you said that!" skrattade jag samtidigt som jag reste mig upp ur soffan.
"Haha wops..." hörda jag henne säga innan jag lämnade rummet. Jag gick med bestämda steg mot köket men stannade i dörröppningen. Hon stog med ryggen mot mig och pratade i telefon.
"Okej... You got one chance! ONE! Okej?!" sa hon till personen i mobilen. "I love you too... I hope you don't destroy this again!" Fuck! tänkte jag och vände snabbt och rusade ut genom dörren och över till Harry och Lou. Jag knackade som en galning på dörren tills Harry öppnade och jag sprang snabbt in i lägenheten. Tårarna började bränna bakom ögonlocken och jag sjönk ner längs väggen tills jag satt på golvet
Previous: "Okej... You got one chance! ONE! Okej?!"
"Tack Sanna! I love you so much!" det var lite våran grej att prata engelska med varandra i vissa fall.
"I love you too... I hope you don't destroy this again!" sa jag och la på. När jag vände mig om så såg jag Liams ryggtavla försvinna ut ur köket och någon sekund senare hörde jag hur ytterdörren smälldes igen.
Liams perspektiv:
"Tell her now okey?!" sa Harry och log lite mot mig.
"Yeah. Okey! I can do this!" sa jag och stäckte på mig.
"That's right bro!" log han stolt och dunkade mig i ryggen.
"Yeah okey... I'll see you soon." sa jag och la handen på dörrhandtaget.
"Good luck!" sa både han och Lou samtidigt som dem log stort mot mig.
"Thanks..." sa jag och tittade efter dem när dom gick in till sig. Jag tog ett djupt andetag innan jag öppnade dörren och gick in.
"Sanna? Cathrine? Are you here?" ropade jag in i lägenheten samtidigt som jag tog av mig mina skor och min jacka.
"I'm in here!" hörde jag Cathrine ropa inifrån vardagsrummet.
"You haven't seen Sanna? I have to talk to her..." sa jag när jag stod i dörröppningen.
"She's in the kitchen, but Liam, can I ask you something first?" frågade hon och la huvudet på sned.
"Yeah sure! Of course!" svarade jag och log mot henne. Hon klappade lite på soffan bredvid sig och jag förstod att hon ville att jag skulle sätta mig där.
"You like Sanna, don't you?" frågade hon när jag satt mig ner.
"What?! How do you know?!" utbrast jag och tittade förvånat på henne.
"Liam, come on! I know you! I can see how you look at her!" sa hon och log lite mot mig.
"Ehm... Ehh... All right!... I like her, A LOT! She's just so..."
"Liam... You don't have to explain. I understand you! But you have to tell her about your feelings..." avbröt hon mig.
"I know! That's what I'm going to do! That's why I'm looking for her!" sa jag och log ironiskt mot henne.
"Aha... She's in the kitchen!" svarade hon och log gigantiskt mot mig.
"Haha, you said that!" skrattade jag samtidigt som jag reste mig upp ur soffan.
"Haha wops..." hörda jag henne säga innan jag lämnade rummet. Jag gick med bestämda steg mot köket men stannade i dörröppningen. Hon stog med ryggen mot mig och pratade i telefon.
"Okej... You got one chance! ONE! Okej?!" sa hon till personen i mobilen. "I love you too... I hope you don't destroy this again!" Fuck! tänkte jag och vände snabbt och rusade ut genom dörren och över till Harry och Lou. Jag knackade som en galning på dörren tills Harry öppnade och jag sprang snabbt in i lägenheten. Tårarna började bränna bakom ögonlocken och jag sjönk ner längs väggen tills jag satt på golvet.
"Liam... What happened?" frågade Harry oroligt och jag kände hans hand på min axel. I ögonvrån såg jag hur Lou också kom ut i hallen. Jag skulle precis svara men jag hann inte innan det knackade på dörren.
Cathrines perspektiv:
När jag hörde ytterdörren smällas igen var jag snabbt upp på fötter och rusade ut i köket där jag möttes av Sannas förvånade ansikte.
"Vart tog Liam vägen?" frågade jag henne men hon bara ryckte på axlarna. "Vad då? Snackade han inte med dig?" la jag förvånat till.
"Va? Nej? Varför undrar du?" sa hon och tittade konstigt på mig. Jag bara skakade på huvudet och skulle precis vända när jag kom på en sak jag var tvungen att fråga.
"Vem pratade du med förresten?"
"Kasper... han ville ha en andra chans... vilket jag gav honom...." sa hon och tittade ner på sina fötter.
"Va?! Nu?! Din idiot!!!" Varför ska hon ge honom en andra chans? Varför nu? tänkte jag. "Men vänta! Du sa väll inte det på engelska va?!" Kasper och Sanna pratade ofta engelska med varandra eftersom dem båda älskade det.
"Jo... Hur så?" hon tittade fortfarande på mig som om jag var galen.
"Oh herre gud!" mumlade jag för mig själv och vände mig och rusade mot hallen. Snabbt drog jag på mig mina skor och sprang ut ur lägenheten. Min första tanke var killarna. Så jag skyndade mig till Louis och Harrys lägenhet, den låg närmast så dit gick jag först. Jag knackade likt en idiot på dörren och två sekunder senare öppnade Louis och bakom hans rygg såg jag Liam sitta på golvet med Harry på sin sida. På mindre än en sekund var jag framme vid dem och satt ner bredvid honom.
"Liam! I'm so sorry! That girl is an idiot! I really can't understand that she's taking him back! She's stupid!" sa jag och gav honom en kram.
"Wait?! What?! Taking who back?" utbrast Harry chockat bredvid mig.
"Kasper... Her ex..." sa jag och släppte taget om Liam.
"What?! Why?! Didn't you talk to her Liam?" frågade Lou förvånat och satte sig ner bredvid mig och Harry.
"No... I heard her say that she give him one more chance and that she loved him... I didn't know that it was Kasper she was talking to but I thought so..." sa Liam och begravde sitt ansikte i sina händer.
"Wait?! Do you know who Kasper is?" frågade Harry som fortfarande lät lika chockad.
"Yes... Sanna told me about him a couple of weeks ago." mumlade han ner i sina händer.
"I'm so sorry Liam! Do you want me to talk to her?" sa jag och la armen om honom.
"No... I want to tell her on my own but..." mer hann han inte säga innan det knackade på dörren. Louis reste sig upp och öppnade. Utanför stod Niall, Zayn och Sanna. Jag, Harry och Liam var snabbt uppe på fötter igen och Liam torkade bort de tårar som fortfarande rann ner längs hans kinder. Det gjorde så ont att se honom så här ledsen. Han var en av mina bästa vänner och det värsta var att veta att det var Sanna, min Sanna, som fått honom att må så här. Jag såg hur dem alla tre tittade oroligt på Liam.
"Liam? Are you okey?" frågade Niall oroligt och klev in i lägenheten tätt följd av Zayn och Sanna
"Sanna!" utbrast jag. "Du, Jag, Snacka, NU!" sa jag och knuffade ut henne igen.
"Vad?" sa hon förvånat när jag stängde dörren bakom oss.
"Du är en jävla idiot! Vet du det?!" frågade jag ilsket och korsade mina armar över bröstet.
"Va?! Varför då?" utbrast hon och tittade förvånat på mig.
"Hur fan kan du ta tillbaka Kasper? Hur fan kan du det?!" skrek jag och jag var riktigt, riktigt förbannad.
"Men ta det chill kvinna! Han har inte gjort nått fel!" hon skrek hon också.
"Skojar du med mig eller?! En månad Sanna! Han har inte pratat med dig på en jävla månad!!!" skrek jag.
"Du har själv sagt att vi är som gjorda för varandra så du ska vara tyst!!!" skrek hon tillbaka och jag såg att hon inte var direkt glad hon heller.
Jag slutade tvärt skrika och sa lugnt och sansat: "Jag vet... men jag hade fel! Fattar du inte? Hade han brytt sig så mycket hade han ringt för veckor sen! Förstår du inte det gumman? Du är värd så mycket bättre!" Jag såg hur tårar vällde upp i hennes ögon och jag kramade snabbt om henne.
"Lilla gumman... Han är inte värd dig! Du ska veta att det finns någon som är så mycket bättre!" viskade jag tyst i hannes öra samtidigt som jag kramade om henne hårt. "Någon som skulle göra allt för att få dig lycklig..."
"Som vem då?" snyftade hon och tittade upp på mig med tårar rinnande längs kinderna. Jag torkade hennes tårar samtidigt som jag log finuligt mot henne.
"Om du bara väntar lite..." sa jag och klappade henne lite på huvudet innan jag släppte taget om henne och styrde stegen in till Louis och Harry. När jag öppnade dörren stod killarna fortfarande i hallen.
Liams perspektiv:
"Liam! Go out and tell her!" alla hoppade till när Cathrine klev in i hallen och hon såg väldigt pilimarisk ut.
"What've you done?" frågade Lou och vi alla tittade skeptiskt på henne.
"I've just talked to her a little... So Liam go out and tell her! Do it come on!" sa hon och log stort mot mig.
"I don't know if I can do it..." jag kände mig lite rädd. "What'll happen if she don't like me?"
"She will, I promise!" log hon och gav mig en kram.
"Okey..." jag tvekade fortfarande lite.
"Come on Liam, you can do this!" sa Zayn och la handen på min axel.
"Yes! Liam, we are here for you! Just tell her!" la Niall till och log stort.
"Yeah, everything will be so much better if you just tell her!" sa Harry och dunkade mig i ryggen.
"Okey. I'll do it!" sa jag och gick med bestämda steg ut genom dörren.
"That's right bro!" hörde jag Zayn säga bakom mig innan jag stängde dörren.
Hon stod en bit ifrån mig. Lutad mot väggen. Ansiktet hade hon begravt i sina händer. Hon tittade förvånat upp när jag gick mot henne.
"Sanna, it's something I have to tell you..." sa jag och kände hur jag började svettas lite om händerna.
"What?" sa hon snällt och tittade upp på mig med rödgråtna ögon.
"Okey I'm just gonna tell you!"
"Okey... you know you can tell me everything!" hon måste ha sett att jag tyckte det här var jobbigt.
"I like you, A LOT!" sa jag och tittade in i hennes rödgråtna ögon.
"What?! Are you serious?" frågade hon chockat och hon verkade förstå exakt vad jag menade.
"Yes! If I say it like this?" sa jag samtidigt som jag tog hennes hand och gjorde det som jag visste att jag var bäst på. "From the moment I met you everything change. I knew I have to get you whatever the pain. I had to take you and make you mine. I would walk through the desert, I would walk down the aisle, I would swim over oceans just to see you smile. Whatever it takes it's fine!" Ingen av oss bröt ögonkontakten under hela tiden jag sjöng. Jag såg på henne att hon förstod att jag menade allvar nu.
"Sanna please say something!" utbrast jag med gråten i halsen. Hon vände på huvudet och tittade bort lite. Jag la min hand på hennes kind och vände tillbaka hannes ansikte mot mig. När hon såg mig i ögonen vet jag inte vad som hände. Hon såg på mig med en blick jag aldrig hade sett förut. Jag lutade mig fram mot henne men stannade när det bara var några centimeter mellan våra ansikten. Jag insåg snabbt att det kanske var ett misstag. Jag såg hur hon tänkte över det hela i en halv sekund innan hon lutade sig fram den sista biten och våra läppar möttes.
Kapitel 6 people ;D<3
Hoppas ni gillar det! Kram<3
I am lost in pain without you - Kapitel 5
Previous:
Bara för att så tog jag upp min mobil och satte på musik. Jag visste inte vad jag skulle göra utan musik, den var mitt liv i stort sätt. Jag satt där och tittade ut genom fönstret. I mina öron började Nicks favoritlåt spelas och jag kände hur mina ögon blev tårfyllda. Jag nynnade med i låten och lyssnade på texten.
Promise me you think of us as a time so wonderful. Promise me you think of us still bright still colorful. Promise me to look back at us as a time in your life you enjoyed.
Bara för att så tog jag upp min mobil och satte på musik. Jag visste inte vad jag skulle göra utan musik, den var mitt liv i stort sätt. Jag satt där och tittade ut genom fönstret. I mina öron började Nicks favoritlåt spelas och jag kände hur mina ögon blev tårfyllda. Jag nynnade med i låten och lyssnade på texten.
Promise me you think of us as a time so wonderful. Promise me you think of us still bright still colorful. Promise me to look back at us as a time in your life you enjoyed.
Cathrines perspktiv:
"Var nån satans la jag den?" mumlade jag för mig själv samtidigt som jag grävde i min ryggsäck. Innan vi åkte till flygplatsen hade jag sprungit in på Ica och köpt en tidning som min kompis hade sagt att det fanns en stor intervju med Ulrik Munther i. Jag älskade honom och kände att jag var tvungen att köpa den innan vi lämnade Sverige. Vi hade haft bråttom eftersom man måste checka in några timmar innan flyget går så jag hade bara ryckt åt mig en 'Frida'-tidning och betalat. Yes! tänkte jag glatt när jag hittade den och satte mig ordentligt i sätet igen. Innan jag öppnade den så tittade jag lite på framsidan för att se vad den mer handlade om.
One Directions nya flickvänner? stod det ovanför en bild på killarna och jag bara gapade av förvåning. Varför hade dem inte berättat nått för oss? Det var taskigt! Vi har ju kommit varandra så nära! tänkte jag surt samtidigt som jag snabbt bläddrade fram till sidan om killarna. Min haka föll till golvet när jag möttes av bild efter bild på mig och Sanna.
Killarna i det brittiska/irländska pojkbandet One Direction har gång på gång setts med dessa två tjejer den senate månaden. Första gången dem sågs tillsammans var för en dryg månad sen när dem sju tonåringarna kom ut från Royal London Hospital tillsammans och dem båda tjejerna var i tårar. Efter det har killarna skrivit till tjejerna ett antal gånger på twitter och dem har setts tillsammans på olika ställen i London. Men för en vecka sen så sågs två av bandets medlemmar, Louis Tomlinson och Liam Payne, på en kyrkogård här i Sverige med de båda tjejerna.
Jag bara stirrade på texten och fortsatte läsa. Det var skrämmande att se hur mycket de visste om oss men jag andades ut när jag inte kunde hitta våra namn någon stans i hela artikeln och det var väldigt mycket som inte stämde. Jag knackade lite på Sannas axel och hon tittade förvånat upp på mig.
"Vad?" frågade hon och tittade på mitt oroade ansikte. Jag bara räckte henne tidningen och tittade på henne medans hon läste. När hon var klar så tittade hon först på mig och sen på tidningen och sen på mig igen.
"Hur fan vet dem allt det där?! Plus! Det mesta är ju bara lögn!" utbrast hon förargat och räckte mig tidningen.
"Jag vet inte! Det är skitläskigt. Men, men det finns inget vi kan göra! och som din kära far brukar säga så är det viktigaste att vi vet sanningen!" sa jag och tittade glatt på henne.
"Ja! Vem bryr sig vad dem tror!? Det är våra liv!" sa hon och lät mycket gladare än förut.
"Haha ja!"
"Kan du se dem?" frågade Sanna och tittade runt på alla människor. Jag gjorde det samma men såg ingen av killarna. Med änns hörde jag hur Sanna skrek till och jag skulle precis vända mig om och fråga varför hon skrek när någon la sina händer över mina ögon.
"What the fuck?!" utbrast jag och kände på händerna som låg över mina ögon.
"Hello beautiful!" viskade en välbekant röst i mitt öra.
"Louis!!!" utbrast jag och lyckan började bubbla inom mig. "But please never ever call me beautiful again! Because it's a LIE!" sa jag och tittade allvarligt på honom. Men så kände jag hur någon smällde till mig i bakhuvudet. "Aotch!" utbrast jag och när jag vände mig om stod Sanna och resten av killarna där.
"Shut up bitch! You are so beautiful a human can be!" protesterade Sanna och tog ett steg mot mig. Det var antagligen hon som slagit mig.
"No! Stop talking about yourself!" sa jag och torg ett steg mot henne också. Nu stod vi bara några centimeter från varandra. Jag såg hur hon skulle säga något men innan hon änns hann öppna munnen så kom Harry in och tryckte oss ifrån varandra.
"Girs! Stop! This discussion is just ridiculous! Please! You're both such beautiful girls! Can we go home now?!" sa han och slog ut med armarna. Jag tittade på Sanna som var röd som en tomat i ansiktet.
"He he... yeah sure!" sa jag och alla hjälptes åt att få ut mina och Sannas väskor till bilen.
När alla väskor väl var inpackade hoppade vi in i bilen. Harry bakom ratten, bredvid honom satt Niall och jag blev inträngd mellan Louis och Zayn i baksätet. Liam satt på Zayns andra sida och Sanna bredvid honom vid dörren.
"Girls can I come in?" hördes Liams röst utanför dörren till vårat sovrum.
"Yeah sure, it's your apartment man!" svarade Sanna glatt och la in sin sista tröja i garderoben. Liam öppnade långsamt dörren och stack in huvudet.
"Haha but girls we have an interview soon and we need to go now. I just wanted you to know..." sa Liam och tittade på oss, eller jag snarare på Sanna.
"Okey, C'ya!" sa Sanna och la sig på sängen och började hålla på med sin mobil. Jag tittade på Liam och han såg ganska ledsen ut. Sanna din jävel sluta håll på med mobilen och bry dig lite! tänkte jag och tittade förargat på Sanna.
"We'll be back later tonight..." sa han lågmält innan han backade ut ur rummet.
"Liam, Wait!" ropade Sanna snabbt efter honom och la ifrån sig mobilen.
"Yes?" sa han hoppfullt samtidigt som hans huvud dök upp i dörröppningen igen.
"What time and channel?" sa hon glatt och log lite mot honom.
"In about 3 hours on BBC." sa han kort innan han vände på klacken och gick sin väg.
"Vad var det med honom?" frågade hon och tittade förvånat på mig. Jag bara fnös åt henne och gick mot köket för att skaffa fram något att äta.
Liams perspektiv:
"Bro, you have to tell her!" sa Harry och tittade medlidande på mig när vi satt i bilen.
"I know but..."
"NO! No buts! When you come home tonight you tell her, okey?!" sa han och tittade bestämt på mig.
"Okey, Okey... but let's focus on this interview!" sa jag snabbt för att byta samtalsämne.
"Yeah that sounds like a good idea!" höll Paul med från förarsätet.
"So guys! I really need to ask you! Are you guys singles or do you have girlfriends?" frågade intervjuaren och tittade på oss. Vi alla tittade på Louis som satt först i soffan.
"I'm single!" sa han glatt och log.
"Yeah, me too!" log Harry.
"Me too!" sa Niall och log stort.
"And me!" sa Zayn och log mot henne han också. Allas blickar vändes med änns mot mig eftersom jag var den ända som inte svarat.
"Ehm... Ehmm... Ehhh... Me too..." stammade jag och insåg att det var kört.
"You're a little insecure... do you have anything you want to tell us?" frågade hon och tittade nyfiket på mig.
"What?! No... No." sa jag snabbt och kände hur jag började svettas lite om händerna.
"We're all singles!" räddade Louis mig och intervjuaren glömde bort min osäkerhet.
Sannas perspektiv:
Jag och Catti satt framför teven och kollade på intervjun killarna gjorde.
"And now guys, I'm gonna ask you the question we all want to know the answer off! Who are these girls?" frågade tjejen som intervjuade dem. Hon gjorde en gest mor en skärm och på skärmen fanns en bild av mig och Catti som tagits för några dagar sen. Både jag och Catti stirrade men öppen mun på våra ansikten. När jag samlat mig lite så skyndade jag mig att ta upp mobilen och skrev snabbt ett sms som jag skickade till Liam. Jag såg hur han röck till när han fick messet. Han tog lite diskret upp mobilen och läste vad jag skrivit.
"Liam, you have to turn off your phone! But just one question...?" sa hon och log finuligt mot Liam. Jag såg hur han blev lite nervös men han samlade sig snabbt och svarade: "Yes of curse!"
"Good! Was it from one of them?" sa hon och gestikulerade än en gång mot bilden av mig och Catti. Han tittade ledset in i kameran eftersom han visste att vi tittade och jag bönade och bad att han skulle säga 'Nej'.
"Sanna vad skrev du egentligen?" frågade Catti mig tyst och jag röck till lite eftersom jag inte varit berädd på att hon skulle säga nått.
"Jag skrev: 'Please Liam! Think before you talk! Please!'." sa jag utan att släppa blicken från teven.
"Jaha okej..." sa hon och vi båda satt och bet på naglarna och väntade på att han skulle säga något. Jag såg att han tittade på killarna som nickade lite svagt.
"NEJ! Liam snälla nej!" utbrast vi båda samtidigt och följde minsta lilla rörelse han gjorde.
"No... It was from my mum." sa han och både Catti och jag andades ut.
"Are you sure?" frågade tjejen och tittade skeptiskt på honom.
"Yes! She asked what I do and how I feel!"
"Oh my goch!" sa jag och lutade mig tillbaka i soffan.
"Tyst det fortsätter ju nu!" utbrast Catti och täckte över min mun med sin hand.
"Guys I'm going to ask you one more time! Who are these girls?" Än en gång satt vi båda två om på nålar.
"Ehmm... ehh..." sa Louis som inte änns han verkade veta vad han skulle säga.
"Guys, come on tell us! We all want to know!"
"They are our friends!" sa Niall glatt.
"Okey... but WHO are they?"
"Our friends!? Can we continue now?" sa Niall irriterat och tittade konstigt på henne.
"Okey..." svarade hon tvekande och intervjun fortsatte utan att vi kom upp som ämne.
Home in 5 minutes! :)x stod det i ett sms jag fick från Liam. Intervjun hade tagit slut och dem var väll påväg hem nu. Okey (: C'ya soon! xx Precis när jag lagt ifrån mig mobilen på köksbänken så började den ringa. Dolt nummer stod det på skärmen. Jag tvekade lite men svarade sedan.
"Ehm... Hello?"
"Sanna! Snälla förlåt mig! Snälla älskling! Jag saknar dig så sjukt mycket! Du är mitt allt! Snälla!" Jag tvekade inte en sekund. Jag visste exakt vem det var.
"Kasper!? Varför ringer du mig NU? Det har gått en månad!!! Vet du hur jävla mycket som har hänt?!" utbrast jag och ilskan steg inom mig.
"Sanna! Snälla! Jag vet och jag borde ha gjort något tidigare men snälla Sanna! Du förstår inte hur mycket du betyder för mig! Ge mig en chans! Snälla bara EN chans?" Det lät verkligen som om han menade det men det var något som gjorde att jag inte ville förlåta honom.
"Kasper jag är i London! Vi vet båda att det aldrig kommer att fungera på den här distansen och jag kommer att stanna här!"
"Sanna snälla?! Jag älskar dig!"
"Jag vet inte Kasper..." Nu var det något som fick mig att börja fundera lite.
"Snälla Sanna! EN chans! Det är allt jag ber om!" Jag hörde att han var nära tårar nu.
"Okej... You get one chance! ONE! Okej?!"
"Tack Sanna! I love you so much!" det var lite våran grej att prata engelska med varandra i vissa fall.
"I love you too... I hope you don't destroy this again!" sa jag och la på. När jag vände mig om så såg jag Liams ryggtavla försvinna ut ur köket och någon sekund senare hörde jag hur ytterdörren smälldes igen.
Here you go guys! ;D
Tack för alla kommentarer på förra inlägget! :) Nu börjar det likna nått ;)
Hoppas ni gillar det! Kommentera! :D<3
P.s Glöm inte att gilla bloggen på facebook HÄR! <3
I am lost in pain without you - Kapitel 4
aybe Sanna, maybe!" sa han och tittade bestämt på henne.
"Jaja... Liam! Thank you SOOO much!" utbrast hon sen och studsade runt lite till och kramade om honom också.
Previous: "Maybe Sanna, maybe!" sa han och tittade bestämt på henne.
"Jaja... Liam! Thank you SOOO much!" utbrast hon sen och studsade runt lite till och kramade om honom också.
"You're welcome babe!" sa han och log mot Sanna när hon släppt honom.
Liams perspektiv:
"Liam, are you really sure about this?" Jag och Lou hade åkt tillbaka till hotellet efter att vi hade ätit och jag hade ringt Niall nästan direkt när vi kommit fram. När jag berättat om mitt förslag till tjejerna hade han genast blivit väldigt skeptisk.
"Yes Niall, I'm sure!"
"But Liam.... You don't know the girs that good..." det här kändes lite udda. I vanliga fall så var det jag som var den som var den förnuftiga av oss fem och tog hand om killarna, men idag var det Niall.
"Niall! You know what these girls have been through! I'm happy if I can do something to help them! They need all help they get right now!" Det var verkligen sant, dem behövde all hjälp dem kunde få och jag visste inte vad men det var nått speciellt med dem här tjejerna, dem var verkligen inte som alla andra.
"But..."
"No Niall! Please stop now! Okey? I'm really sure that this will be good. I really like these girls. As I said: They need this!" utbrast jag och blev lite förbannad för att han inte ville lita på mig.
"Okey... I need to go now but when do you guys come home? We miss you!"
"It's Saturday today so on Monday I think! We miss you to! Bye..." sa jag och la på.
Louis' perspektiv:
" So what did your parents say?" Jag låg på sängen och pratade med Cathrine samtidigt som Liam satt och pratade med Niall.
"Anna and John are talking to them now... the only thing Sanna and I can do now is to wait..." jag hörde hur hon suckade på andra sidan luren.
"Ahaa... so what are you two girls doing?"
"Sanna is sitting with her computer and I have NO idea what she's doing but I think she listen to som music because she's singing... she only does this when she can't hear herself because she know that sounds awful...." hon skrattade till och jag insåg att jag faktiskt aldrig hört henne skratta.
"She can't be that bad!" utbrast jag och log lite för mig själv. Jag hade lite svårt att tro att Sanna var så dålig.
"Listen by yorself!"
"Oh. My. God. she's such a talent!" sa jag och försökte låta seriös, vilket gick förvånansvärt bra.
"You said WHAAAAAAAT?!" hörde jag henne säga och hon lät verkligen chockad. "Please tell me that you're joking! If you don't you are total tone-deaf!" Hon lät helt galen.
"Cathrine! Take. It. Easy. I was joking but she isn't THAT bad!"
"Oh thank... wait they're home! I'll call you back when we've talked to them..." sa hon innan hon la på.
"Okey..." sa jag även fast jag visste att hon inte hörde mig.
Cathrines perspektiv:
"Okej, så här är det tjejer... Vi är lite osäkra på det här eftersom vi knappt känner varken Liam eller Louis alls..." började Sannas pappa när vi satt oss ner vid köksbordet.
"Men..." försökte hon.
"Nej! Låt mig prata klart! Och sen så är ju dem här killarna kända och ni vet vilka problem som kan uppstå då!" Det började inte direkt bra. "Men! Vi har bestämt oss för att ge det en chans!" Både jag och Sanna hoppade upp och skrek av lycka. Vi skulle få bo i London trotts allt! OCH vi skulle få bo med LIAM PAYNE! Det var helt sjukt.
"TACK! TACK! TACK!" skrek vi båda och rusade runt bordet och slängde oss över Sannas föräldrar.
Sannas prespektiv: 2 veckor senare
"Jag tar en runda med Leo!" ropade jag in i huset. Jag och Catti skulle åka tillbaka till London imorgon så det var lika bra att vara lite hjälpsam, plus att jag behövde komma ut lite.
"Tack va schysst!" hörde jag pappa säga inne från köket.
Jag bestämde mig för att ta den långa rundan ner mot sjön. Leo förstod direkt vart vi skulle och sprang glatt iväg en bit.
När jag gått en stund så hörde jag en välbekant låt från min bakficka.
I keep playing it inside my head, All that you said to me. I lie awake just to convince myself, This wasn't just a dream.
När jag tog upp moblien så var det Liams namn som jag såg.
"Yo brothaaa!!" utbrast jag samtidigt som jag satte mobilen intill örat.
"Hello sweety!" jag blev alltid lika förvånad när han kallade mig för något gulligt.
"Wass' up dude?" frågade jag samtidigt som jag följde min vita lurvtuss till hund med blicken där han studsade framför mig på vägen.
"Not much... we just came home after a day in the studio! And you?"
"I'm out with Leo..." sa jag och tittade på hunden som sprang framför mina fötter.
"Who is Leo?!" högg Liam och jag blev nästan lite rädd eftersom han plötsligt lät så sur av någon andledning. Jag kände mig väldigt förvirrad eftersom förstod inte alls varför...
"Take it easy! He's my dog!" utbrast jag och jag hörde hur han andades ut lite. "Liam are you okey?"
"What? Yeah I'm fine... Why are you asking?" Jag skulle precis svara när jag såg hur Leo stack iväg och svängde in på helt fel väg.
"LEO!" skrek jag och började springa. När jag sprungit in på vägen tvärstannade jag."Oh my god! Hej!" utbrast jag när jag fick se två tjejer jag inte sett på ett tag. "Liam... can you call me back in a few minutes?" sa jag till honom samtidigt som jag gick med snabba steg mot tjejerna.
"Ehm yeah sure!" svarade han och jag la snabbt på luren.
"Nej men hej Sanna!" utbrast Felicia och kom fram och gav mig en kram.
"Hej Sanna! Det var ett tag sen!" sa Lina glatt och kramade om mig hon med.
"Ja, det var det..." sa jag och besvarade hennes kram.
"Så vad gör du ute nu?" frågade Felicia och log mot mig. "Du brukar ju aldrig gå ut med Leo..."
"Haha nja... Ibland faktiskt, men jag och Catti ska flyga till London imorn så det är väll lika bra att vara lite hjälpsam!" skrattade jag och tittade på dem båda.
"Du och Catti? Ska inte Nick med?" frågade Lina förvånat samtidigt som jag kopplade Leo som for runt som ett yrväder runt dem båda. Jag stannade till och kände hur tårarna vällde upp bakom mina ögonlock när hon sa Nicks namn.
"Sanna är du okej?" frågade hon och la sin hand på min axel. Alla krafter försvann ur min kropp och jag kunde inte resa mig upp. Jag hade inte tänkt på att jag och Catti skulle göra det här utan honom! Hur skulle vi klara oss utan Nick? Han hade alltid varit här! Det hade alltid varit vi tre mot resten av världen! Nu var det inte så längre! Jag hörde hur Lina och Felicia försökte få kontakt med min men jag bara satt där på marken och stirrade rakt fram med tårarna strömmande ner för mina kinder.
Liams perspektiv:
Det hade gått lite mer än 10 minuter sen Sanna la på luren och jag kände hur jag redan nu saknade hennes röst, så jag bestämde mig för att ringa henne. Hon hade trots allt sagt att jag skulle ringa upp henne igen om en stund, vilket det hade gått nu, en stund. Jag tog upp mobilen och tröck fram hennes nummer och ringde. Signal efter signal gick fram. Jag kände hur oron började gnaga lite i magen på mig. Sanna brukade alltid svara nästan direkt, speciellt i sånna här lägen. Men så äntligen svarade hon.
"Hello?" hon hade inte sagt något vilket också var konstigt eftersom hon aldrig är tyst när man pratar med henne.
"Yes... Who is this?" nu blev jag ännu mer orolig
"Sanna? It's Liam... Are you okey?" sa jag och höll andan lite medans jag väntade på ett svar.
"I'm not Sanna! I'm her friend Felicia... and who?"
"Liam Payne! and why do you have her phone?" utbrast jag oroligt. Jag hörde hur tjejen skrek till och jag gissade att hon var ett fan. Jag hörde röster genom mobilen innan en annan tjejröst pratade med mig.
"Sorry for that but what did you say?"
"It's okey and I asked why you have Sannas phone!"
"Oh... She has freaked out! She's sitting on the ground and shaking and crying!" jag hörde att tjejen på andra sidan luren också var orolig.
"What happened?"
"We asked her why Nick don't going with her and Catti to London... then she just..."
"Just let me talk to her!" avbröt jag henne.
"Okey..." sa hon tvekande men några sekunder senare hörde jag Sannas snyftningar på andra sidan luren.
"Sanna... Please listen to me now! Please I know this is hard and I can't tell you that everything will be okey but I can promise you that we are here for you and Cathrine! We will do everything we can to help you through this!"
(http://www.youtube.com/watch?v=gdpKizLU1-Y lyssna på låten på låg volym när du läser vidare!)
Sannas perspektiv: Nästa dag
"Jahapp... då var vi påväg igen då..." sa Catti när planet rullade ut på startbanan. Jag bara nickade som svar. Jag var helt inne i mina egna tankar. Liam hade verkligen fått mig att inse lite saker igår. Vi måste fortsätta leva våra liv. Dem kommer aldrig att bli dem samma igen men vi måste fortsätta. Nick hade inte velat att vi skulle gå runt och vara olyckliga. Jag vet att han vill vårat bästa och att vi ska vara så lyckliga som vi någonsin kan bli. Bara för att så tog jag upp min mobil och satte på musik. Jag visste inte vad jag skulle göra utan musik, den var mitt liv i stort sätt. Jag satt där och tittade ut genom fönstret. I mina öron började Nicks favoritlåt spelas och jag kände hur mina ögon blev tårfyllda. Jag nynnade med i låten och lyssnade på texten.
Promise me you think of us as a time so wonderful. Promise me you think of us still bright still colorful. Promise me to look back at us as a time in your life you enjoyed.
Jag tycker ni ska kommentera lite! Jag fick en kommentar på förra delen! Var den SÅ dålig att ni inte hade nått att säga o den? :O
Det är så mkt roligare att skriva när ni kommenterar och VARJE kommentar gör mig på bättre skrivhumör!
Så: Många kommentarer=Bättre skrivarhumör=Mer skrivande=Fler delar! :D
Kommentera nu sötnosar! :D<3
"You're welcome babe!" sa han och log mot Sanna när hon släppt hono"Maybe Sanna, maybe!" sa han och tittade bestämt på henne."Jaja... Liam! Thank you SOOO much!" utbrast hon sen och studsade runt lite till och kramade om honom också."You're welcome babe!" sa han och log mot Sanna när hon släppt honom.
