I am lost in pain without you -

Min lilla älsklings novell!

Hej! Jag tycker alla ska gå in och läsa min lilla älskling Fridas novell!

Hon har precis börjat men jag vet att det kmr bli en superbra novell!

Puss på er!

Ps. kapitel imorgon! :D <3

2012-03-29 @ 22:04:45 Permalink Medelande till er Kommentarer (2) Trackbacks ()

I am lost in pain without you - Kapitel 3

Previous: "Excuse me? Are you Nicklas Dahlbergs friends?" hörde jag en mansröst säga och när jag tittade upp såg jag läkaren som hade tagit hand om Nick.

"Not really but these girls are..." sa jag och skakade lite på Cathrine som långsamt öppnade ögonen. Jag såg hur Sanna också var vaken och hon kom fram till oss och tog Cathrines hand.

"We have done everything we could but..." jag såg hur de båda tjejerna slutade andas innan han fortsatte på meningen. "...all internal injuries was to severe and it was unfortunately nothing we could do... I'm sorry... but he's dead."

I samma stund som han avslutade meningen så sjönk Cathrine ihop och satt på soffan med tårarna strömmade ner för sina kinder. Jag la mina armar om henne och drog in henne i min famn.

"It's okey hun... It's okey..." viskade jag i hennes öra om och om igen. Jag såg i ögonvrån hur Sanna reste sig upp och började skrika en massa saker på något språk som jag inte förstod till läkaren.

Sannas perspektiv:

"HUR KAN NI BARA LÅTA HONOM DÖ?! HUR KAN NI LÅTA DET HÄR HÄNDA?!?! JÄVLA IDIOTER!!!" jag hade aldrig i mitt liv varit så här arg. Jag bara skrek och skrek. Jag märkte hur han började backa men jag var inte sen att följa efter honom. "DET HÄR ÄR ERT FEL!!! DET ÄR MENINGEN ATT NI SKA GÖRA SÅ ATT DET HÄR INTE HÄNDER!!! FATTAR NI INTE DET ELLER?!?!" Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag hade förlorat en av dem som betydde allt för mig.

"Sanna calm down! They have done everything the could... " det var Liam som pratade med mig, det var nästan som om han förstod vad jag sa. Jag ville skrika åt honom att han skulle hålla käften och inte lägga sig i, men jag kunde inte. Men så kände jag hur Liam la sin hand på min axel och utan att jag tänkte alls så vände jag mig och gömde mig i hans famn. Jag märkte att han blev förvånad men han slöt ganska snabbt armarna om mig och jag lät tårarna bara rinna.

Cathrines perspektiv:

"Do you want us to stay?" frågade Liam när vi stod i dörröppningen till lägenheten.

"I think we just need to be alone right now..." mumlade Sanna och tårarna började än en gång rinna ner för hennes kinder.

"Okey... but call if you need us! Okey?" sa Louis och sträckte fram en lapp med ett antal nummer på.

"Okey..." svarade Sanna och tittade tacksamt på dem.

"And girls I know this is totally wrong moment but do you have twitter?" sa Harry precis innan dem skulle gå.

"Yes AND Yes... @CattieLii and @SannaTheOne." sa jag och log lite mot Harry som skrev in det på sin mobil.

"Okey bye girls!" sa dem i kör innan jag stängde dörren.

Sannas perspektiv:

Jag hade gråtit i timmar och nu var jag helt tom. Jag bara låg där på sängen och funderade på vad som hänt jag kunde faktiskt inte fatta att Nick var död! Borta! Att jag aldrig skulle få se honom igen. Jag tog upp min telefon och loggade in på twitter och bara skrev av mig.

I can't understand that you are gone! You have been the best friend we ever could wish for! You will never be forgotten!

Grandma take care of our little Nicki now! R.I.P we miss you both. xxxx

Jag såg att Catti hade skrivit lite saker också:

Nick we will always love you! Rest In Peace!

Nick, you've always been here behind me but now you're gone. How will I survive without you?

Jag kollade runt lite och såg att alla killarna hade följt både mig och Catti. Jag tittade på deras sidor och såg att dem alla skrivit om oss. Niall hade skrivt:Praying for @CattieLii and @SannaTheOne! You will get through this girls! Jag läste allas men den gulligaste var Liams @SannaTheOne @CattieLii we're here and we support you! Call me if you want to talk! R.I.P Nick Dahlberg!

Jag blev jätte rörd över att killarna brydde sig så mycket fast vi bara känt varandra i några timmar. Jag stängde ner twitter men ångrade mig snabbt och öppnade det igen och skrev: @Real_Liam_Payne @Harry_Styles @Louis_Tomlinson @NiallOfficial @zaynmalik thank you guys for your support! It means so much! Love you! xx Bara för att så kollade jag vad som trendade och blev väldigt förvånad när jag såg att 'R.I.P Nick Dahlberg' var toptrend worldwide. Jag såg också att 'Who is Nick?' trendade men lite längre ner. Innan jag la ner mobilen så skrev jag en sista tweet: R.I.P Nick Dahlberg. Who is Nick? Nick was my best friend who died today. I will never forget that sight of my best friend dying!

Cathrines perspektiv:

"Jag kan inte fatta att den första begravningen jag ska gå på ska vara min bästa väns! Det är den värsta känslan ever!" Vi var tillbaka i Sverige eftersom Nicks föräldrar vägrat låta oss ha begravningen i London och nu stod vi framför spegeln i Sannas rum och gjorde oss i ordning.

"Nej!" svarade Sanna samtidigt som hon drog med eyelinern längs med sitt öga. Jag hade på mig en svart, långärmad klänning med axelvaddar som slutade ungefär en decimeter under min rumpa medans Sanna valt en svart byxdress eftersom hon inte var så mycket för klänningar.

"Tjejer vi måste åka nu!" ropade John på nedervåningen.

"Vi kommer!" skrek jag tillbaka och tog min lilla svarta handväska jag fått av Nick i julklapp förra året.

"Klar?" frågade Sanna som stod i dörren och väntade på mig. Jag slängde en sista blick på mig själv i spegeln innan jag gick fram och krokade i min arm i hennes.

"Klar!"

Begravningen var slut och de flesta hade åkt hem. Dem enda som var kvar vid graven var Nicks familj och jag och Sanna.

"Catti? Vart är Nick någonstans nu?" Nicks 5-åriga lillasyster Mia kom upp bredvid mig som från ingenstans och tog min hand. Jag torkade mina tårar innan jag satte mig ner på huk framför henne.

"Du förstår vännen, Nick är där uppe tillsammans med Sannas mormor nu!" sa jag och pekade mot himlen.

"Han har det väll bra där?" hon var så söt i sitt ovetande och jag kunde inte låta bli att le lite.

"Ja det kan jag lova dig sötnos!" viskade jag till henne och gav henne en kram innan jag sa åt henne att gå tillbaka till sina föräldrar, dem behövde henne mest just nu. Jag hade ju Sanna. Sanna, ja, hon var helt förstörd. Hon satt på marken bredvid graven med tårarna strömmande längs kinderna. Av alla så tror jag att det var hon och jag som tog det här hårdast. Hon hade ju trots allt sett kraschen och Nick var ju våran bästa vän. Jag gick fram och satte mig bredvid henne innan jag tog fram den lilla metallasken som vi brukade förvara våra 'små hemligheter' i när vi var små. I asken låg tre foton på oss alla tre tillsammans. Det första var från Sannas 4 års-kalas. Vi stod framför syrenerna i hennes trädgård med tårta i hela ansiktet och såg allmänt lyckliga ut. Den andra bilden var från våran solsemester på Hawaii där vi var med våra föräldrar får två år sen. Havet låg vindstilla bakom oss och solen höll på att gå ner. Det var Nick som stod i mitten och han hade varsin arm om oss och även på den här bilden såg vi jätteglada ut. Och den tredje bilden var från när vi tog studenten bara några veckor tidigare. I asken fanns även min favoritring som jag alltid hade på mig och Sannas halsband hon fått av sin mormor med en nalle hängande i en silverkedja. Jag tittade på innehållet i asken och insåg hur lyckligt lottade jag och Sanna var som fått en sån fantastisk bästa vän som Nick. Sakta fällde jag ner locket och plasserade den bredvid gravstenen. Jag kände hur mina tårar än en gång föll ner längs mina kinder och jag begravde mitt ansikte i mina händer.

"Girls are you okey?" hörde jag två bekanta röster säga och jag for snabbt upp på fötter.

"Louis! Liam!" utbrast jag och gav dem en varsin kram. "What are you two doing here?" frågade jag sen.

"We knew that the funeral was today and we just wanted to see so you two where okey after it..." sa Louis och log lite mot mig.

"What?! Wait! Did you fly to Sweden just because you wanted too see if we where okey?" sa Sanna och gapade av förvåning. Vi hade umgåtts med killarna en del innan vi åkte till Sverige men det här hade vi verkligen inte räknat med.

"Yes!" sa Liam glatt och tittade på mig.

"But don't you guys have a lot of important things to do?" frågade jag och gapade lika mycket som Sanna.

"Not now! and girls please close your mouths you look quite funny!" sa Liam och log lite mot oss.

"Oh... and shall we maybe go home now?" sa jag och kollade frågandes på Sanna för att få hennes åsikt.

"Yes... I think my parents already wondering why we're not home jet... but guys do you want to come with us?" frågade Sanna och vände sig mot Liam och Louis.

"Yeah that would be nice..." sa Louis snabbt och log stort.

"If you just wait a minute..." sa jag och tog Sannas hand. Vi ställde oss bredvid graven och Sanna sa det jag vet att hon tänkt på så mycket på de senaste veckorna.

"Nick, du är den mest underbara människan som någonsin satt sina fötter på den här jorden. Du har alltid stöttat oss båda och alltid funnits här. Nu är du borta och vi måste fortsätta utan dig. Jag önskar att jag hade gjort något den där dagen, då hade du kanske inte varit där uppe nu. Men jag kunde inte göra något. Vi älskar dig över allt och alla och du kommer alltid att ha våra hjärtan. Vi älskar dig Nick, det har vi alltid gjort och det kommer vi alltid att göra." Vi båda hade börjat gråta och utan att vi sa något mer gick vi bort till killarna som stod en bit ifrån graven.

"We're home!" ropade Sanna när vi alla fyra klev in i hallen.

"Pappa och Anna e inte hemma och varför pratar du engelska?" fick hon som svar från Jocke som satt inne i vardagsrummet. Jag och Sanna tog av oss skorna och gick in till honom och jag hörde hur Liam och Louis gjorde samma sak.

"Because of them!" sa Sanna och pekade på Liam och Louis när vi alla stod i vardagsrummet. Killarna såg lite oroliga ut eftersom dem inte förstått vad Jocke frågade.

"He asked why she speaked English." viskade jag till dem och dem andades ut lite. När Jocke vände sig om så föll hans haka till golvet av förvåning.

"But... aren't they Liam and Louis from One Direction?" frågade han förvånat och stirrade på killarna.

"Yes and we're going up to my room now... sa Sanna kort innan hon vände på klacken och styrde stegen upp till sitt rum.

"So guys! How could you come here without all swedich-fans now it?" frågade jag när vi satt oss ner i Sannas rum.

"We didn't tell anyone that we where going here and it was actually very easy this time, but Paul is on our hotel right now, just in case of enoution. " log Liam stolt.

"Haha okey that's good!" sa jag och log mot killarna.

"How old are you girls?" det var Louis som frågade och vi alla tre tittade förvånat på honom eftersom det inte hade ett dugg med samtalsämnet att göra.

"I'm 19 and Catti is 18..." sa Sanna långsamt och tittade på oss andra.

"...but I'm turning 19 in july." la jag till och log eftersom jag var lite stolt över det.

Vi satt inne hos Sanna rätt länge innan det knackade på dörren och John klev in i rummet.

"Catti du äter här va?" sa han men så såg han killarna och tittade skumt på oss. "Och det här är?" frågade han och tittade skeptiskt på Liam och Louis som satt där som två frågetecken.

"This is Liam and Louis!" sa Sanna och ställde sig bakom dem. John såg om möjligt ännu mer skeptisk ut.

"L.i.a.m P.a.y.n.e! L.o.u.i.s T.o.m.l.i.n.s.o.n!" sa hon samtidigt som hon gestikulerade mot killarna.

"Vänta! Är det inte så killarna i det där One Direction heter?" frågade John och såg duktigt förvirrad ut.

"Jo! Det är ju dem!" utbrast jag och ställde mig bredvid Sanna. "och John dem fattar inte ett ord vi säger nu!" la jag till.

"Hello guys... I'm John, Sannas dad..." sa han och nu lät han sådär skeptisk igen.

"Yes, dad! They want food! Goodbye now!" utbrast Sanna och knuffade ut honom ur rummet innan hon låste dörren bakom honom.

"So you flew to Sweden just to look if Sanna and Catti was okey after the funeral?" frågade Anna och tittade intresserat på killarna.

"Yes... We was a little bit worried about them and just wanted to check if everything was well." sa Liam glatt och log mot Sannas familj.

"Okey... men tjejer ska ni stanna i Sverige eller vill ni hitta nått nytt i London? Vi har ju redan sålt eran andra lägenhet..." frågade John för att byta samtalsämne.

"Dad! English please!" utbrast Sanna och tittade bestämt på honom. Hon var ju inte dum, min Sanna, om vi tog den här konversationen på engelska skulle inte John ha hjärta att flippa ur.

"Oh I'm sorry... are you girls gonna stay here in Sweden or do you want to fly back to London?"

"Thank you and we both want to fly back to London..." konstaterade Sanna och tittade på John och Anna.

"We can't buy you a new one... you have to buy it by your selfs this time..." sa John och tittade allvarligt på oss båda.

"I have an idea..." log Liam och tittade på Louis som verkade fatta vad han syftade på eftersom han nickade och log stort.

"You can stay in my apartment!" utbrast han och tittade förväntansfullt på mig och Sanna.

"What?! Are you serious?" utbrast Sanna och stirrade på dem.

"Yes!" sa dem båda samtidigt.

"I don't know if that is a good idea..." sa John och det syntes tydligt att han inte gillade iden.

"They're going to have their own bedroom..." sa Louis och försökte låta övertygande.

"And we're only going to stay there until we find something own!" la Sanna till och vi båda tittade på Gunde med puppy-eyes.

"I have to talk with your parents Catti but it's a maybe..."

"Oh my god!!! Tack! Tack sååååå mycket!" utbrast Sanna och sprang runt bordet och kramade om sin pappa.

"Maybe Sanna, maybe!" sa han och tittade bestämt på henne.

"Jaja... Liam! Thank you SOOO much!" utbrast hon sen och studsade runt lite till och kramade om honom också.

"You're welcome babe!" sa han och log mot Sanna när hon släppt honom.

"You can stay in my apartment!" utbrast han och tittade förväntansfullt på mig och Sanna.

"What?! Are you serious?" utbrast Sanna och stirrade på dem.

"Yes!" sa dem båda samtidigt.

"I don't know if that is a good idea..." sa John och det syntes tydligt att han inte gillade iden.

"They're going to have their own bedroom..." sa Louis och försökte låta övertygande.

"And we're only going to stay there until we find something own!" la Sanna till och vi båda tittade på Gunde med puppy-eyes.

"I have to talk with your parents Catti but it's a maybe..."

"Oh my god!!! Tack! Tack sååååå mycket!" utbrast Sanna och sprang runt bordet och kramade om sin pappa.

"Maybe Sanna, maybe!" sa han och tittade bestämt på henne.

"Jaja... Liam! Thank you SOOO much!" utbrast hon sen och studsade runt lite till och kramade om honom också.

"You're welcome babe!" sa han och log mot Sanna när hon släppt honom.

Haha herregud va dåligt slutet blev men här har ni det! :D <3

För er som har facebook får ni gärna gilla bloggen där för sneakpeaks, update och lite annat! Här!

Kommentera! :D xx

2012-03-26 @ 21:40:41 Permalink I am lost in pain without you Kommentarer (2) Trackbacks ()

Novell ni måste läsa! Ni missar något riktigt bra annars!

Den här novellen är sjukt bra! Jag verkligen älskar den! Jag har följt henne sen hon började i stort sätt och den är verkligen värd att läsa lovar!!!

2012-03-26 @ 21:32:08 Permalink Medelande till er Kommentarer (1) Trackbacks ()

I am lost in pain without you - Kapitel 2

"Oh.. My... Fucking... God...! Den här lägenheten är ENORM!" utbrast jag och rusade runt i lägenheten. När jag rusade in i ett av sovrummen så blev jag som kär. Utsikten var helt underbar. Man såg ut över hela London där ifrån.

"Pax för det här rummet!!" skrek Sanna någon stans ute i lägenheten.

"Lungt för mig!" skrek jag tillbaka. "Bara jag får det här så!" Jag hade ingen aning om hur rummet såg ut men jag visste att det här var det rummet jag skulle bo i.

Sannas perspektiv:

Efter ett antal timmar så var jag färdig med rummet. Alla mina kläder var uppackade och inlagda i min Walk-In-Closet och jag hade tapetserat en av väggarna med mina älskade affischer. Jag satte mig på sängen och beundrade mitt mästerverk. Det blev mycket snyggare här än i Sverige.

"Så guys! Vad ska vi hitta på våran första kväll i London?" utbrast Catti när vi satt och slökollade på tven.

"Seriöst?" sa Nick och tittade på henne som om hon var helt dum i huvudet, men så log han stort. "Behöver du ens fråga?"

"Hehe... kanske inte... men ändå!" skrattade hon och lipade åt honom.

"Va sitter vi här för då? Come on!" utbrast jag och reste mig från soffan.

Cathrines perspektiv:

"Är du klar någon gång?" sa jag samtidigt som mina knogar träffade Sannas dörr.

"Jag kommer, jag kommer!" hörde jag henne säga innan hon öppnade dörren med ett gigantiskt leende på läpparna. Jag tittade kritiskt på hennes kläder och hennes leende försvann direkt.

"Vad?!" fräste hon irriterat åt mig.

"Haha ta det lungt!" skrattade jag och lyfte upp armarna i luften. "Men du... nu ska jag plocka fram lite festkläder istället!"

"Vad är det för fel på det här?" sa hon och gjorde en gest mot outfiten hon hade på sig.

"Två saker! För det första: Du har det där till vardags! Tråkigt! Och för det andra: Du behöver börja använda annat när vi går ut istället för jeans shorts!" utbrast jag samtidigt som jag började rota i hennes garderob. Jag hörde hur hon satt och muttrade bakom mig.

"Den här!" skrattade jag och slängde en klänning på henne. Hon grymtade när hon höll den upp framför sig.

"Snälla söta rara säg att du driver med mig!" utbrast hon och tittade ledset på mig.

"Nepp! Sätt på dig den nu! Skynda dig!" log jag skadeglatt.

las' perspektiv:

"Äntligen... men Sanna va i herrens namn har du på dig igentligen?!" utbrast jag och tittade på den korta, röda axelbandlösa klänningen med en liten rosett som Sanna hade på sig. Det var så långt ifrån Sannas stil man kan komma.

"Catti? Skylldig?" frågade jag och pekade på klänningen.

"Ja, kanske! Men hon hade jeans shorts... IGEN!" utbrast hon och skakade på huvudet.

"Aja, spela roll! Kom nu!" sa jag och gick ut genom dörren.

nnas perspektiv:

"Ska du med ut och ta en runda eller är du bakis?" frågade Nick och tittade busigt på mig över bordet.

"Så mycket drack jag inte igår och ja jag häger gärna med ut!" sa jag och lipade åt honom. "Om du bara väntar lite..." Jag reste mig upp och gick med snabba steg in till mig och satte på mig en träningströja och ett par shorts innan jag gick tillbaka ut till Nick som otåligt stod och väntade på mig i hallen.

"Let's go!" sa han och öppnade dörren åt mig.

"...to night vision mode!" svarade jag och klev ut ur lägenhet

"Nick vänta! Jag hinner inte med!" Nick var ett par tiotal meter framför mig och jag tyckte att han skulle slå av på tempot lite.

"Men öka då sego! Vi har inte hela sommarn på oss!" fick jag som svar och jag såg hur han vände sig om mot mig. Med min konstiga humor så tyckte jag det var kul och började skratta som en galning men jag slutade snabbt när jag såg vad som kom körandes bakom honom.

"NICK AKTA DIG!!!" skrek jag panikslaget och jag han se hans förvirrade blick innan smällen kom.

Jag hörde skriket, skriket av smärta och jag såg hur han flög, in i husväggen för att tillslut landa livlös på marken.

Jag såg hur han blödde från både huvudet och många andra ställen på kroppen, och vad jag kunde se så andades han inte. Jag slet blicken från min skadade bästa vän och han precis se bussen som kört på honom svänga runt kröken.

"FAN TA DIG! FAN TA DIG! FAN TA DIG!" skrek jag om och om igen innan mina ben vek sig och jag föll ihop

Nialls perspektiv:

"Guys wait!" sa Liam plötsligt när vi passerade ännu en gata. "Did you also hear that? Or was it just me?"

"No, I heard it to!" sa Louis och dem båda backade några steg och kollade in på gatan.

"Oh my god! Come on guys!" utbrast Liam och började springa. Jag tittade förvånat på killarna som inte heller verkade fatta något men vi sprang efter honom. När vi kommit en bit in på gatan så såg jag honom också. Vid husväggen låg det någon med ansiktet mot marken och han blödde ganska mycket. Killarna satte sig snabbt ner bredvid honom och Harry ringde efter en ambulans när jag fick syn på personen som låg lite längre bort. Skräckslaget röck jag lite i Liam som förvånat tittade upp på mig, jag bara pekade mot den som låg en bit ifrån oss.

"Oh god! Come on Niall!!!" utbrast han panikslaget och reste sig snabbt.

Cathrines perspektiv:

Nick och Sanna hade varit ute en bra stund när jag fortfarande låg i soffan och kollade på tv. Men så ringde min mobil. Jag tittade på den och undrade varför den var tvungen att ligga så långt bort, men jag sträckte mig och tog upp den.

"Mmm..." svarade jag långsamt när jag satte mobilen mot örat.

"Hello. Is this Cathrine Lindqvist?" frågade personen på andra sidan luren.

"Yeah... that's me..." sa jag och satte mig upp i soffan.

"Okey, my name is Philip Hocings and I'm calling from Royal London Hospital... It's about your friend Nicklas... Dahlberg... he've got hitten by a bus and..." Mer hörde jag inte. Nej, Nej, Nej! Det här får inte hända! Inte nu! Inte vi! tänkte jag samtidigt som jag sprang ut i hallen och satte på mig skorna.

"Hello! Who are you looking for?" frågade tjejen i receptionen vänligt när jag rusade in genom svängdörrarna till sjukhuset.

"Nicklas Dahlberg!" pustade jag och insåg hur mycket jag egentligen sprungit. Tjejen lutade sig fram och skrev in något på datorn.

"He's on floor 3, but you can wait on floor 2." svarade hon sen och pekade mot en hiss.

Snälla gode gud! För allt fint och vackert i denna värld! Låt Nick klara sig! tänkte jag i panik när hissen långsamt rörde sig uppåt. Tillslut så stannade den och jag klev långsamt ur den men när jag fick syn på Sanna sittande i en soffa lite längre bort i korridoren så fick jag fart på benen.

"Sanna!" ropade jag samtidigt som jag sprang mot henne. Hon tittade upp på mig men reste sig inte.

"Hur mår du gumman?" frågade jag Sanna samtidigt som jag satte mig på huk framför henne.

"Va fan tror du?!" skrek hon ilsket. Jag blev så förvånad att jag tappade balansen och ramlade bakåt. Långsamt reste jag mig från golvet och satte mig bredvid henne. Jag förstod direkt att det måste varit allvarligare med Nick än jag trott. Och trotts att jag igentligen inte ville höra svaret så var jag tvungen att fråga.

"Sanna... kommer han att klara sig?" min röst höll inte riktigt och tårarna trängde ut ur mina ögon fast jag kämpade för att hålla dem tillbaka. Hon tittade upp på mig med rödgråtna ögon och tårar rinnande längs kinderna.

"Jag vet inte..." viskade hon och slog armarna om mig. Jag kramade om henne också.

"Girls... I promise you he will be okey!" hörde jag en röst säga och när jag tittade upp så såg jag dem fem killarna som jag älskade av hela mitt hjärta stå framför soffan.

"What... what are you doing here?" stammade jag och jag insåg att jag satt och stirrade på dem så jag vände snabbt bort blicken.

"We found Sanna and Nick on the road and we couldn't just leave her here all alone!" sa Louis och log lite försiktigt mot mig. Jag tittade på Sanna för fler svar men hon bara mimade 'förklarar sen'.

Louis' perspektiv:

Vi hade suttit i väntsalen i ungefär två timmar och alla utom jag och Liam hade somnat. Sanna låg raklång i en av sofforna med huvudet i Liams knä, Cathrine satt lutad mot mig och sov medan dem andra killarna satt i en egen soffa och sov mot varandras axlar.

"Excuse me? Are you Nicklas Dahlbergs friends?" hörde jag en mansröst säga och när jag tittade upp såg jag läkaren som hade tagit hand om Nick.

"Not really but these girls are..." sa jag och skakade lite på Cathrine som långsamt öppnade ögonen. Jag såg hur Sanna också var vaken och hon kom fram till oss och tog Cathrines hand.

"We have done everything we could but..." jag såg hur de båda tjejerna slutade andas innan han fortsatte på meningen. "...all internal injuries was tosevere and it was unfortunately nothing we could do... I'm sorry... but he's dead."

Previous: "Nu börjar vi våra nya liv i London!" sa jag och tog Nicks hand. I ögonvrån såg jag att han tog Cattis hand också.

"Ja, nu lämnar vi Sverige!" sa han när flygplanet började rulla. Och när vi lyfte så kände jag på mig att det här var det bästa som vi någonsin gjort.

"Pax för det här rummet!!" skrek Sanna någon stans ute i lägenheten.

"Lungt för mig!" skrek jag tillbaka. "Bara jag får det här så!" Jag hade ingen aning om hur rummet såg ut men jag visste att det här var det rummet jag skulle bo i.

Sannas perspektiv:

"Så guys! Vad ska vi hitta på våran första kväll i London?" utbrast Catti när vi satt och slökollade på tven.

"Seriöst?" sa Nick och tittade på henne som om hon var helt dum i huvudet, men så log han stort. "Behöver du ens fråga?"

"Hehe... kanske inte... men ändå!" skrattade hon och lipade åt honom.

"Va sitter vi här för då? Come on!" utbrast jag och reste mig från soffan.

Cathrines perspektiv:

"Är du klar någon gång?" sa jag samtidigt som mina knogar träffade Sannas dörr.

"Jag kommer, jag kommer!" hörde jag henne säga innan hon öppnade dörren med ett gigantiskt leende på läpparna. Jag tittade kritiskt på hennes kläder och hennes leende försvann direkt.

"Vad?!" fräste hon irriterat åt mig.

"Haha ta det lungt!" skrattade jag och lyfte upp armarna i luften. "Men du... nu ska jag plocka fram lite festkläder istället!"

"Vad är det för fel på det här?" sa hon och gjorde en gest mot outfiten hon hade på sig.

"Den här!" skrattade jag och slängde en klänning på henne. Hon grymtade när hon höll den upp framför sig.

"Snälla söta rara säg att du driver med mig!" utbrast hon och tittade ledset på mig.

"Nepp! Sätt på dig den nu! Skynda dig!" log jag skadeglatt.

Nicklas' perspektiv:

"Catti? Skylldig?" frågade jag och pekade på klänningen.

"Ja, kanske! Men hon hade jeans shorts... IGEN!" utbrast hon och skakade på huvudet.

"Aja, spela roll! Kom nu!" sa jag och gick ut genom dörren.

Sannas perspektiv:

"Ska du med ut och ta en runda eller är du bakis?" frågade Nick och tittade busigt på mig över bordet.

"Let's go!" sa han och öppnade dörren åt mig.

"...to night vision mode!" svarade jag och klev ut ur lägenheten.

"Nick vänta! Jag hinner inte med!" Nick var ett par tiotal meter framför mig och jag tyckte att han skulle slå av på tempot lite.

"NICK AKTA DIG!!!" skrek jag panikslaget och jag han se hans förvirrade blick innan smällen kom.

Jag hörde skriket, skriket av smärta och jag såg hur han flög, in i husväggen för att tillslut landa livlös på marken.

Jag såg hur han blödde från både huvudet och många andra ställen på kroppen, och vad jag kunde se så andades han inte. Jag slet blicken från min skadade bästa vän och han precis se bilen som kört på honom svänga runt kröken.

"FAN TA DIG! FAN TA DIG! FAN TA DIG!" skrek jag om och om igen innan mina ben vek sig och jag föll ihop.

Nialls perspektiv:

"Guys wait!" sa Liam plötsligt när vi passerade ännu en gata. "Did you also hear that? Or was it just me?"

"No, I heard it to!" sa Louis och dem båda backade några steg och kollade in på gatan.

"Oh god! Come on Niall!!!" utbrast han panikslaget och reste sig snabbt.

Cathrines perspektiv:

"Mmm..." svarade jag långsamt när jag satte mobilen mot örat.

"Hello. Is this Cathrine Lindqvist?" frågade personen på andra sidan luren.

"Yeah... that's me..." sa jag och satte mig upp i soffan.

"Okey, my name is Philip Hocings and I'm calling from Royal London Hospital... It's about your friend Nicklas... Dahlberg... he've got hitten by a car and..." Mer hörde jag inte. Nej, Nej, Nej! Det här får inte hända! Inte nu! Inte vi! tänkte jag samtidigt som jag sprang ut i hallen och satte på mig skorna.

"Hello! Who are you looking for?" frågade killen i receptionen vänligt när jag rusade in genom svängdörrarna till sjukhuset.

"Nicklas Dahlberg!" pustade jag och insåg hur mycket jag egentligen sprungit. Tjejen lutade sig fram och skrev in något på datorn.

"He's on floor 3, but you can wait on floor 2." svarade hon sen och pekade mot en hiss.

Snälla gode gud! För allt fint och vackert i denna värld! Låt Nick klara sig! tänkte jag i panik när hissen långsamt rörde sig uppåt. Tillslut så stannade den och jag klev långsamt ur den men när jag fick syn på Sanna sittande i en soffa lite längre bort i korridoren så fick jag fart på benen.

"Sanna!" ropade jag samtidigt som jag sprang mot henne. Hon tittade upp på mig men reste sig inte.

"Hur mår du gumman?" frågade jag Sanna samtidigt som jag satte mig på huk framför henne.

"Jag vet inte..." viskade hon och slog armarna om mig. Jag kramade om henne också.

"Girls... I promise you he will be okey!" hörde jag en röst säga och när jag tittade upp så såg jag dem fem killarna som jag älskade av hela mitt hjärta stå framför soffan.

"What... what are you doing here?" stammade jag och jag insåg att jag satt och stirrade på dem så jag vände snabbt bort blicken.

Louis' perspektiv:

"Excuse me? Are you Nicklas Dahlbergs friends?" hörde jag en mansröst säga och när jag tittade upp såg jag läkaren som hade tagit hand om Nick.

"Not really but these girls are..." sa jag och skakade lite på Cathrine som långsamt öppnade ögonen. Jag såg hur Sanna också var vaken och hon kom fram till oss och tog Cathrines hand.

"We have done everything we could but..." jag såg hur de båda tjejerna slutade andas innan han fortsatte på meningen. "...all internal injuries was tosevere and it was unfortunately nothing we could do... I'm sorry... but he's dead."

Jag är så hemsk ibland xP men av nån skum andledning gillar jag när det händer sorgliga saker x)

Men, men vad tycker ni? :D<3 Puss och kram! xx

2012-03-24 @ 23:26:36 Permalink I am lost in pain without you Kommentarer (6) Trackbacks ()

I am lost in pain without you - Kapitel 1

Fridas perspektiv:

"För vi har tagit studenten! För vi har tagit studenten! För vi har tagit studente-en! Fy fan va vi e bra!" sjöng Sara och både jag och Nicke stämde glatt in i hennes sång. Nu var det över. Skolan var slut för oss alla tre.

"Och inatt flyttar vi till LONDON!" utbrast Nicke lyckligt. Jag, Sara och Nicke hade varit bästa vänner så länge jag kunde minnas och vi hade alltid drömt om att komma iväg från lilla Vallentuna och ut i världen. Vilket vi nu skulle göra.

När pappa stannade bilen utanför Nickes hus så kramade både jag och Sara om honom innan an klev ut.

"Vi hämtar dig vid två inatt!" sa jag glatt och han nickade exalterat som svar innan han stängde bildörren och vinkade glatt till oss när bilen körde iväg.

"Ska vi hämta dina väskor nu eller sen?" frågade jag och vände mig mot Sara som satt bredvid mig i baksätet. Eftersom Sara bodde i huset bredvid mig så skulle hon sova hos mig tills vi skulle åka.

"Det e ju rätt mycket så det är väll lika bra att börja nu..." svarade hon och log stort mot mig.

"Ja gör det ni tjejer så fixar jag middag!" sa min pappa och log stort mot mig.

"Okej, kom igen då Rarra!" sa jag över axeln och öppnade bildörren eftersom vi var hemma.

"Herre jises vad mycket väskor du har!" pustade jag och satte mig med en suck på sängen.

"Haha, men vad tror du människa?! Vi ska FLYTTA till LONDON!" utbrast hon lyckligt. "Vi kommer äntligen ifrån det här lilla råtthålet till stad."

"Ja, du har rätt..." sa jag och kollade runt i rummet. Väggarna var helt tomma. Jag hade bestämt mig för att ta med alla affischer på One Direction, Nickelback och Dead by April till London. Det var ändå en del av mig. På golvet längs väggarna stod väska efter väska uppradad och jag kunde inte förstå hur tre personer skulle lyckas få med sig runt tjugo väskor. Men det fixar sig väll... tänkte jag för mig själv.

"MAT TJEJER!" hörde jag pappas fru Sanna ropa från nedervåningen. Mina föräldrar hade skilt sig när jag var runt tio och till en början hade min mamma och hennes nya kille Mikael bott i samma område som pappa och Sanna men efter ett antal år så flyttade dem till Skåne för att bo med Mikaels barn och nu såg jag dem nästa aldrig. Men jag hade alltid haft svårt att komma överränns med mamma så det var inte mig emot.

"KOMMER!" svarade Sara. Både hon och Nicke i stort sätt bodde här så dem var lika hemma hos mig som hos sig själva.

"Så tjejer... hur känns det att flytta till London nu då?" frågade Sanna samtidigt som hon la upp lite köttfärssås och spagetti på sin talrik.

"Det ska bli så sjukt kul! Men vi kommer ju sakna alla här hemma..." sa Frida som satt och tröck i sig mat. Jag förstod mig verkligen inte på henne. Hon var smal som en sticka men åt som en lastbilschaufför.

"Men du Frida... hur blir det med dig och Kasper?" frågade Sara och tittade oroligt på mig när vi båda satt på min säng igen.

"Åh helvete! Honom hade jag glömt! Är det okej om jag drar dit en stund?" Hur kunde jag glömma att berätta för min kille att jag skulle flytta till London?

"Ja, åk du tjejen! Jag stannar här och... ja, gör något..." sa hon och log stort mot mig igen.

"Haha okej, tack! Älskar dig bruden! sa jag när jag klev ut ur mitt rum.

"Haha älskar dig med babe!" hörde jag inifrån rummet innan jag rusade ner för trappan och ut genom dörren. Jag slängde mig upp på cykeln och trampade iväg mot Kaspers hus. Det tog drygt en kvart innan jag sladdade in på grusuppfarten till det gräddvita huset. Innan jag knackade på så stannade jag lite och hämtade andan. Precis när jag skulle höja handen för att knacka på så öppnades dörren och jag möttes av Kaspers underbara leende. Och innan jag hann säga något så hade han dragit in mig i sin famn och kysst mig. Kyssen var lika perfekt som vanligt men det var något som var fel. Det märkte han också.

"Vad är det som är fel älskling?" frågade han och tittade oroligt på mig.

"Jag vet inte riktigt hur du kommer ta det här..." började jag och tittade ner på mina lila sneakers.

"Nej, vänta! Du tänker väll inte dumpa mig?!" utbrast han och stirrade på mig.

"Nej... men jag vet inte om det kommer att funka i fortsättningen..."

"Nu fattar jag nada! Varför inte?" sa han och lyfte upp mitt huvud så att jag såg honom i ögonen. Jag märkte att mina ögon tårades och han strök med sin hand längs mig kind och torkade bort de tårar som sakta rullade ner längs mina kindben.

"Jag ska flytta..." sa jag och tittade på honom för att se hans reaktion. Och som jag gissat så blev han alldeles stel i hela kroppen. Men så samlade han sig och drog in mig i sin varma famn igen.

"Vart någonstans ska du flytta älskling? Jag är säker på att vi kan fortsätta vart du än ska..." viskade han i mitt öra och jag önskade verkligen att jag kunde göra honom glad och säga att det skulle funka ändå.

"Nej! Jag ska flytta... till London..." snyftade jag mot hans bröstkorg och jag kände hur han slutade andas för en sekund. Sen så hårdnade hans grepp om mig och det kändes som om han nästan skulle krama ihjäl mig.

"När?" viskade han kraftlöst och jag insåg att det här skadade honom lika mycket som det skadade mig.

"Planet går halv fem inattt..." mumlade jag i hans famn men jag var 100% säker på att han hörde exakt vad jag sa.

"Och det säger du NU?! Varför har du inte sagt något tidigare?!" nu lät han nästan förbannad.

"Snälla älskling var inte arg... vi kan väll i alla fall spendera de här sista timmarna tillsammans och vi måste ju försöka... snälla?" sa jag och kramade om honom hårt.

"Nej! Jag är trött på att du aldrig berättar för mig!" sa han och tryckte mig ifrån sig.

"Snälla Kasper..." sa jag och jag kände mig väldigt väldigt liten.

"Nej! Sara det är..."

"Snälla säg det inte! Jag älskar dig Kasper!" utbrast jag och tårarna bara forsade längs mina kinder.

"Jag älskar dig också, men det här funkar inte. Det är slut." sa han innan han stängde dörren mitt framför näsan på mig. Med tårarna rinnande som floder rusade jag upp mot min cykel och började gråtandes trampa hemåt det snabbaste jag kunde.

Kaspers perspektiv:

Vad har jag gjort?! Jag gjorde just slut med mina drömmars tjej! Hur kunde jag?! Jag kommer aldrig hitta någon som hon... Jag ångrade mig så mycket att det gjorde ont. Snabbt öppnade jag dörren för att följa efter henne men det ända jag hann se var hennes mörkröda bakhuvud innan hon svängde runt kröken och var borta.

Emmas perspektiv:

"Nej men oj! Vad är det med dig?" sa jag förvånat när Sara kom inrusande och gråtande slängde sig på sängen. "Vad hände gumman?" viskade jag samtidigt som jag strök henne över håret.

"Han... han... han gjorde slut..." snyftade hon i kudden. Jag stirrade förvånat på henne. Jag kunde inte förstå att Kasper hade dumpat henne. Dem var ju som gjorda för varandra och hade varit tillsammans sen vi började gymnasiet och nu så dumpar han henne för det här?

"Men lilla gumman..." sa jag bara och kramade om henne. "Vill du prata om det?" Hon skakade bara på huvudet och log sedan mot mig.

"Nej! Nu skiter jag i honom! Han ska inte få förstöra det här för oss! Vi ska till London inatt!" sa hon bestämt och torkade bort tårarna från sina kinder.

"Exakt!" sa jag och kramade om henne igen.

Saras perspektiv:

"Sara? Sara, vakna! Du måste gå upp nu." Jag vaknade av att Emma skakade lite på mig.

"Mmmm... vad e klockan?" mumlade jag ner i kudden och tänkte precis somna om när hon stoppade mig.

"Den är 12! Du skulle bara våga somna om!" sa Emma hotfullt och då mindes jag varför hon väckt mig.

"Jag är vaken!" sa jag snabbt och satte mig upp.

"Bra! Nu fixar vi oss och bär ut väskorna!" sa hon och log bokstavligt talat från öra till öra. Vi klev båda upp ur sängen och jag gick fram till väskan där jag lagt mina resekläder. Min rosa magtröja med nått Star Wars-tryck på, jag var ju trots allt en gigantisk nörd när det gäller Star Wars, mina svarta, slitna Holister Jeans och min svarta jeans-jacka. Emma hade på sig sina ljusa favorit-jeans, ett pösigt vitt linne och sin jeansjacka. Vi sminkade oss lite och la ner vårat smink i väskorna innan vi började rulla ut de första väskorna i hallen.

När alla väskorna var ute i bilen och hela min familj stod i dörren så bröt värsta kramkalaset ut. Min dryga brorsa som var runt 15 stod bara där och väntade på att få gå och lägga sig igen.

"Okej tjejer vi måste åka och hämta Sandra nu." sa pappa och Emma och jag kramade om Susanne och Joel en sista gång.

"Hej då mongo!" viskade jag till honom. Först så gjorde han nån grimars men så log han.

"Jag kommer sakna dig syrran!" sa han och om jag inte såg helt fel så hade han tårar i ögonen.

"Jag kommer sakna dig också brorsan... men vi kan ju snacka på Skype då och då!" svarade jag och log mot honom. "Men du skulle bara våga ringa mig varje dag!" la jag till sen och hötte med näven mot honom.

"Haha oroa dig inte för det du..." skrattade han och kramade mig en sista gång innan vi gick ut till bilen.

Sannas perspektiv:

"För vi har tagit studenten! För vi har tagit studenten! För vi har tagit studente-en! Fy fan va vi e bra!" sjöng Cattis och både jag och Nick stämde glatt in i hennes sång. Nu var det över. Skolan var slut för oss alla tre.

"Och inatt flyttar vi till LONDON!" utbrast Nicke lyckligt. Jag, Cattis och Nick hade varit bästa vänner så länge jag kunde minnas och vi hade alltid drömt om att komma iväg från lilla Vallentuna och ut i världen. Vilket vi nu skulle göra.

När pappa stannade bilen utanför Nicks hus så kramade både jag och Cattis om honom innan an klev ut.

"Vi hämtar dig vid två inatt!" sa jag glatt och han nickade exalterat som svar innan han stängde bildörren och vinkade glatt till oss när bilen körde iväg.

"Ska vi hämta dina väskor nu eller sen?" frågade jag och vände mig mot Cattis som satt bredvid mig i baksätet. Eftersom hon bodde i huset bredvid så skulle hon sova hos mig tills vi skulle åka.

"Det e ju rätt mycket så det är väll lika bra att börja nu..." svarade hon och log stort mot mig.

"Ja gör det ni tjejer så fixar jag middag!" sa min pappa och log stort mot mig.

"Okej, kom igen då Cathrine!" sa jag över axeln och öppnade bildörren eftersom vi var hemma. Jag älskade att säga hela hennes namn fast jag gjorde det inte så ofta.

"Herre jises vad mycket väskor du har!" pustade jag och satte mig med en suck på sängen.

"Haha, men vad tror du människa?! Vi ska FLYTTA... till LONDON!" utbrast hon lyckligt. "Vi kommer äntligen ifrån det här lilla råtthålet till stad."

"MAT TJEJER!" hörde jag pappas fru Anna ropa från nedervåningen. Mina föräldrar hade skilt sig när jag var runt tio och till en början hade min mamma och hennes nya kille Mikael bott i samma område som pappa och Susanne men efter ett antal år så flyttade dem till Skåne för att bo med Mikaels barn och nu såg jag dem nästa aldrig. Men jag hade alltid haft svårt att komma överränns med mamma så det var inte mig emot.

"KOMMER!" svarade Cattis. Både hon och Nicke i stort sätt bodde här så dem var lika hemma hos mig som hos sig själva.

"Så tjejer... hur känns det att flytta till London nu då?" frågade Anna samtidigt som hon la upp lite köttfärssås och spagetti på sin talrik.

"Det ska bli så sjukt kul! Men vi kommer ju sakna alla här hemma..." sa Cattis som satt och tröck i sig mat. Jag förstod mig verkligen inte på henne. Hon var smal som en sticka men åt som en lastbilschaufför.

"Men du Sanna... hur blir det med dig och Kasper?" frågade Cattis och tittade oroligt på mig när vi båda satt på min säng igen.

"Åh helvete! Honom hade jag glömt! Är det okej om jag drar dit en stund?" sa jag och reste mig snabbt. Hur kunde jag glömma att berätta för min kille att jag skulle flytta till London?