"Liam..." Sannas tveksamma ton gjorde mig orolig. Det var något som inte stämde. 

"Yes beautiful..." sa jag och log mot henne samtidigt som jag la min arm om hennes muskulösa axlar och drog henne närmare. Jag hade inte tänkt på det förut men hennes tidigare handbollskarriär hade satt sina spår. Dem lite bredare axlarna, lite större låren och rumpa men även magen. Hon var inte smal som en sticka eller hade den där helt platta magen som i stort sätt alla dagens tjejer ville ha, men hon var perfekt. Allt med henne var helt perfekt.

"I don't know how you will take this..." ljudet av hennes röst drog mig tillbaka till verkligheten. 

"Just tell me sweetheart" sa jag och leendet som spred sig över hennes läppar gjorde mig alldeles varm och lycklig inombords. 

"I... I... I love you..." mumlade hon och tittade på sina fötter. Chockad tittade jag på henne innan jag förstod vad hon verkligen sagt.

"I love you too" viskade jag och la min hand under hennes haka och vred hennes ansikte mot mig. Leendet. Jag hade aldrig sett henne le så stort som nu. När hennes läppar landade på mina var det som om jag var kär på nytt. Hon var så underbar, så speciell. Jag hade aldrig träffat någon som hon. 

 

"You have to stay here until tomorrow morning but you don't have to lay in here as long as you stay here on the hospital" sa sköterskan och log mot mig. 

"Okay. I'd like to see my friends" jag ville verkligen träffa Sanna och Liam. Dem kanske visste nått nytt om Lou. Jag var verkligen orolig för honom. Tänk om det var något allvarligt!? Tänk om han aldrig vaknade igen! Då skulle han aldrig få veta hur mycket jag faktiskt älskade honom.

Sköterskan hjälpte mig ur sängen och ut i korridoren där Liam och Sanna satt och kysstes. Jag tackade sköterskan för hjälpen och hon bara log mot mig och sa att jag skulle säga till om det var någonting. Sen gick hon. 

"Hallå?!" sa jag på svenska och knackade på Sannas axel.

"Ahh!" skrek hon och hoppade till. "Du får inte skrämmas sådär!!!" utbrast hon och jag bara skrattade åt hur lättskrämd hon var.

"Hahah, men vet ni nått nytt om Lou?" frågade jag och mitt humör sjönk när hon upprivet skakade på huvudet. 

"Awwww gumman gråt inte!" tårarna hade börjat rinna ner för min kind utan att jag märkt det. Sanna drog in mig i sin famn och höll om mig och jag bara lät allt komma. "Så ja... allt kommer att bli bra älskling... dem kommer att hitta honom... jag lovar!" hyssjade hon samtidigt som hon strök mig över håret. Hon sa alltid rätt saker. 

"Lovar du?" frågade jag och tittade upp på henne.

"Jag lovar!" sa hon och log mot mig men jag såg att hon inte var helt säker. Liam answer your phone! Someone's calling you! Answer your phone! Vi alla ryckte till när Liams telefon började ringa. Snabbt svarade han och både Sanna och jag var helt knäpptysta.

"Yes?" "Really?!" "OH MY GOD!" "That's amazing!" "Yes they both are fine!" "Yeah they're here" "Yes of course I'll tell them!" "Thanks Zayn!" sa han och så la han på.

"They found him!!!!!!!" utbrast han och det var som om en sten föll från mitt hjärta. Sanna slängde sig över Liam och han snurrade runt, runt med henne i famnen. Jag bara stod där och log. Dem hade hittat honom. Allt skulle bli bra igen. 

 

Jag hade suttit inne hos Lou ända sen läkarna var klara med alla tester. Han såg så livlös ut där han låg i sängen. Det var konstigt att se honom så här, Louis, Louis som alltid var så glad och sprallig och alltid kunde få en att skratta oavsett hur dåligt humör man än va på, det var det jag älskade mest hos honom.

"I love you Louis! I'm so sorry all this happened to you, it's all my fault! I'm so sorry! Please Lou don't leave me!" viskade jag i hans öra samtidigt som en tår letade sig ut ur mitt öga och rann ner längs min kind. 

"Don't cry sweetheart I promise I won't leave you!" jag kände hans hand på min kind samtidigt som jag hörde hans svaga röst.

"LOU! You're awake!" utbrast jag och kramade försiktigt om honom och lyckan spred sig genom min kropp. 

"Yeah, haha, and I love you too Cattie!" sa han kraftlöst och log svagt mot mig. Vi satt där en stund och bara tittade på varandra, hans hand i min. Trots alla konstiga maskiner som gick på högvarv runt oss så kunde det inte bli mer perfekt.

"Cattie there is..." började Zayn när han tittade in i rummet men avbröt sig snabbt. "Oh My God! LOU! You're awake!" 
Innan varken jag eller Lou hann säga något så hade han vänt och försvunnit ut igen, för att hämta dem andra skulle jag tro och jag hade helt rätt. Det hördes lång väg att det var dem som kom springandes mot rummet. 

"Haha I'll leave you with them for a while" skrattade jag och kysste honom på kinden innan jag lämnade rummet. 

Jag möttes i dörren av dem andra som var som ivriga små grisar att få komma in till Louis. Dem gick in och jag haltade ut och satte mig i väntrummet och tänkte igenom allt. 

"Hey! Why are you smiling like a retard?" frågade Niall retsamt samtidigt som han satte sig ner bredvid mig. 

"What? Ehhh.... I was just thinking of... of what Lou and I talked about in there...." sa jag och log mot honom.

"And what was that?" Jag bara skrattade åt honom. Niall. Lika nyfiken som vanligt.

"Earlier tonight, before all this happened Lou told me he love me and I said to him now that I love him too..." log jag och lutade mig mot hans axel. 

"Awwwwwwwwwwwwwwww! That's so cute! You two will make the cutest couple!" utbrast han och kramade om mig hårt vilket fick mig att skrika till av smärta.

"Niall! Be careful with my shoulder!" utbrast jag och slog toll honom med min friska arm.

"Haha sorry!" skrattade han och kramade mig en gång till men lite lösare den här gången.

---

Hey guys! Hoppsa ni gillade kapitlet :) Jag är ledsean att jag inte lagt ut ett nytt kapitel på ett tag men det har inte funits tid :/ men här är det i alla fall :D

Och bara så ni vet så ska jag fixa till designen men jag tyckte det var viktigare att vli klar med kapitlet just nu men det ska fixas :)