"Äntligen!" utbrast Liss samtidigt som hon kramade om mig. "Varför tog det så lång tid för?"

"Ehh..." sa jag och tänkte på det som hänt innan jag gick. Men Liss kände mig tillräckligt bra för att veta att hon inte skulle fråga mer om det vilket var ganska skönt.

"Ska vi gå eller?" frågade hon istället och vi började sakta gå mot restaurangen medans vi pratade. Jag hade inte insett hur mycket jag egentligen saknat våra promenader och pratstunder dem här månaderna som gått. Det hade alltid varit så lätt att prata med Liss. Inte på samma sätt som med Cattie men ändå så kunde jag vara mig själv med henne. Liss och jag hade känt varandra sen vi började skolan men vi hade kommit varandra väldigt nära under 7:an vilket jag var otroligt glad för. Jag hade aldrig träffat någon som hon. Man kunde inte umgås med henne utan att skratta. Hon var verkligen helt skruvad.

 

"Hey guys..." vi alla hoppade till när Liam satte sig ner i soffan. Ingen hade hört honom komma in. Jag såg direkt att det var något som inte stämde.

"Yo... Wassup? You look so sad man..." sa Harry och log lite mot honom. 

"Yeah, have something happed?" frågade Niall och han både lät och såg väldigt orolig ut.

"No. It's nothing." sa han kort men vi alla fem kände honom alldeles för bra för att tro honom.

"Are you sure?" sa Zayn och la handen på Liams axel.

"Yes! Stop asking now!" utbrast han irriterat. Alla röck till eftersom ingen av oss var beredd på att han skulle bli sur. Det var verkligen något som var fel och jag var verkligen tvungen att få veta vad det var. Så jag reste mig upp och tog tag i hans hand och drog med mig den protesterade Liam in i Nialls sovrum. Jag knuffade till honom så att han hamnade sittandes på sängen. 

"Liam tell me what's wrong!" sa jag när jag stängt dörren bakom oss.

"It's nothing! Like I told you!" sa han och stirrade in i väggen.

"Liam! Both you and me know that you can't lie to me! I know you to good for that..." sa jag allvarligt och han verkade förstå att det inte var någon ide att försöka.

"Okay... but it's nothing big... I'm just a little disappointed that Sanna went out tonight..." sa han och jag såg att han försökte le men det gick inte jättebra.

"Liam, babe, I understand that but she's going out with Liss and if I'm right Liss are going back to Canada tomorrow morning and they haven't seen each other in like six months... Liss is one of Sannas best friends and you have to accept that they want to spend some time together now when they actually can..." sa jag och Liam bara stirrade på mig. Av att döma hans ansiktsuttryck så insåg jag att Sanna knappast förklarat nått för honom.

"Ohh... I didn't know that!" sa han tillslut och verkade fortfarande lite överrumplad. Jag kunde inte annat än att le åt hans ansiktsuttryck. Han såg verkligen helt chockad ut. Egentligen förstod jag inte vad det var som var så chockerande men ändå.

"I need to take a walk... Wanna join?" frågade jag samtidigt som jag öppnade dörren. Jag kände verkligen för att gå en sväng.

"I'm quite tired... just want to watch a movie or something but I know someone who would LOVE to come with you..." sa han och log busigt.

 

"Louis, go with Cattie! She want someone to come with her out!" sa Liam när han och Cattie kom ut ur Nialls sovrum. Han såg väldigt mycket gladare ut nu än tidigare. 

"Ehm... what? Yeah sure!" sa jag och kände hur mitt hjärta började slå lite snabbare. När jag gick förbi Liam stannade han mig i två sekunder. "Now you have your chance!" viskade han i mitt öra innan han släppte min arm och jag snabbt sprang efter Cattie ut i hallen. 

 

"Cattie... It's something I need to tell you..." sa jag långsamt när vi gått en bra bit. När orden lämnade mina läppar började nervositeten stiga och mitt hjärta slog snabbare än någonsin förut.

"Okay what?" frågade hon glatt och log sitt underbara leende mot mig. Jag ville verkligen berätta men jag hittade inte orden för att beskriva allt. Det ända var kunde komma på var tre ord jag försökt få över mina läppar så länge. Jag blundade och hoppades att jag skulle få höra det jag ville höra.

"I love you." sa jag och väntade på hennes reaktion, men den kom inte.

 

"Asso fy fan vad jag har saknat dig!" skrattade jag och log stort mot Sanna. Jag hade verkligen saknat henne. Jag förstod inte hur vi kunnat klara oss sex månader utan varandra. 

"Jag har saknat dig också! Så sjukt mycket! Det är ju så sjukt mycket som hänt sen vi sågs sist också!" sa hon och besvarade mitt leende.

"Skoja inte! Och du vi måste verkligen se till så att vi ka..." jag blev avbruten av Sannas mobil som ringde. Hon log lite ursäktande innan hon tröck bort samtalet och jag kunde se hur hon stängde av sin telefon.

"Det var Liam..." sa hon och log som en komplett idiot. Jag tror inte hon märkte själv hur rolig hon såg ut.

"Sanna!" utbrast jag och sparkade till henne på benet under bordet.

"Aje! Vad?!" sa hon surt och jag kunde inte annat än att skratta åt henne. Hon var helt inne i sina tankar.

"Du gillar verkligen honom eller hur?" frågade jag och log mot henne, egentligen visste jag redan svaret. Det syntes på henne.

"Ja... men han e bara så underbar... jag tror faktiskt till och med att jag älskar honom..." jag kände henne verkligen. Jag hade inte behövt fråga. 

"Har du berättat för honom? Att du älskar honom alltså?" frågade jag och tittade på henne. jag var uppriktigt nyfiken. Sen var jag lite orolig att dem skulle gå för fort fram. Men jag kände ändå på mig att det var något speciellt mellan dem, nått jag aldrig sett mellan henne och Kasper. Sen hade jag sett hur Liam tittade på henne. 

"Nej... Jag vet inte om han kanske kommer att tycka att jag är konstig som kan veta att jag älskar honom efter bara några veckor..." sa hon och såg sådär nere och hjälplös ut som bara hon kan. 

"Gumman, jag kan lova dig att han inte kommer att tycka det! Du ska bara se hur den snubben tittar på dig..." sa jag och log busigt mot henne. Hennes kinder skiftade från hennes vanliga hudfärg till illröda på en halv sekund. "Men du ska vi ta och betala och gå en sväng istället för att sitta här och häcka?" föreslog jag och hon bara nickade som svar. 

Vi betalade och lämnade restaurangen vi ätit på och började gå längs Londons gator och bara pratade. 

Efter kanske 20 minuter tog Sanna upp sin mobil för att kolla vad Liam velat när han ringt tidigare. Hon bara gapade när hon startade sin telefon. 

"Sanna, vad är det?" frågade jag och jag hade svårt att tro att det var något bra. Det var lite oroande. Hon svarade inte utan höll istället upp sin mobil mot mig. Jag kunde inte annat att gapa när jag såg hur många missade samtal hon hade.

Liam hade ringt henne 26 gånger, Niall 18, Harry 21 och Zayn 17. 

"Det måste ha hänt något!" sa hon och oron hördes tydligt när hon snabbt slog in Liams nummer och ringde honom. 

"I'm fine! What happened?" utbrast hon oroligt när han svarade men mer sa hon inte. Hon bara nickade och la sen på. 

"Liss! Kom! Vi måste hem! NU!" sa hon och jag förstod inte varför vi hade så bråttom, det kändes som om det inte var nått bra läge att fråga varför så jag bara nickade och vi båda började springa.  Det var det var tur att vi hunnit så pass långt. Nu hade vi bara en kvarts springtur hem till dem. 

 

Vi båda flåsade ganska ordentligt när vi kom in i deras lägenhet. När vi stormade in genom dörren kom Niall och Liam rusande mot oss. 

"Do you know how worried we've been?!" utbrast Liam samtidigt som han kramade om Sanna hårt. Jag såg hur Niall klev förbi oss och låste dörren noga innan han vände sig om mot mig och kramade om mig så hårt att jag nästan trodde att jag skulle krossas. Jag hade inte umgåtts så jätte mycket med killarna mest spelat lite teve-spel med dem och tjejerna sen lite annat när jag var här med Sanna tidigare under veckan, men Niall var den jag kommit närmast av alla killarna än så länge. 

"I thought he had taken you!" viskade han i mitt öra och kramade om mig ännu lite hårdare innan han släppte taget om mig. 

"Guys! Please tell us! What's all this about?! And where are everyone?!" frågade Sanna och hennes röst lät lite panikartad. 

 

"You know what Kasper told you 2 weeks ago, right?" sa Liam och såg mig djup in i ögonen innan han tittade på Liss och både hon och jag nickade. jag mindes mycket väl vad han sagt, och jag berättade för Liss några dagar efter att Liam och jag gått ut med att vi var ett par.

"He's like doing that now..." fortsatte han och tittade ner i golvet. Det här kändes verkligen inte bra.

"What do you mean?" frågade Liss långsamt. Jag hörde på hennes röst att hon egentligen inte ville höra svaret. Jag visste inte änns om jag ville det. Det var ingen av dem som verkade vilja svara på hennes fråga. Dem båda satt helt knäpptysta.

"He has kidnapped Cattie..." sa Niall tillslut men så tyst att jag knappt hörde det. I samma sekund frös allt. Det kändes som om mitt hjärta stannade. Jag hade ingen aning om vad Kasper skulle kunna ta sig till. Om han skadade Cattie på grund av mig skulle jag aldrig förlåta mig själv. 

"and Lou's gone... Kasper called us and he said that he wanted you and that they beat Lou unconscious... we have no idea where he is. But the cops and Zayn and Harry are out and searching right now..." fortsatte han och tittade på mig med ledsna ögon. Liam som satt bredvid mig verkade inte ha vetat att det var mig Kasper ville åt innan eftersom han frös och kramade om mig så hårt att jag trodde att han skulle mosa mig.

"Liam. Release me." sa jag lugnt och sansat men han släppte mig inte. Han verkade ha insett vad jag tänkte göra. "Liam. Listen to me baby. You have to release me." sa jag lugnt och försökte krångla mig ur hans grepp.

"No! You can't go! He'll hurt you!" utbrast Liam förtvivlat och jag kände mig så skyldig. 

"This is my fault and I need to fix it!" sa jag och pussade Liam på kinden för att få honom att mjukna lite så att jag kunde ta mig ur hans grepp. Men det hjälpte inte, så jag provade ett annat sätt i stället.

"Liam. Do you trust me?" frågade jag och tittade upp på honom. 

"Yes I do." sa han kort utan att titta på mig. 

"Then let me go. I'll come home babe." Han släppte lite så jag fortsatte. "Liam. You need to trust me! And do you want him to hurt Cattie? Is that what you want?" Nu hade han släppt mig helt. Jag reste mig upp och med mobilen i handen sprang jag ut i hallen. Jag slog Catties nummer samtidigt som jag sprang ner för trapporna. 

"Sanna." svarade en mycket välbekant röst.

"Kasper. Jag vet att det är mig du vill åt. Släpp Cattie! Du vet inte vem du muckar med! Släpp Cattie NU! och vad har du gjort med Louis?!" sa jag bestämt och lyckades att styra undan rädslan. 

"Jag släpper henne inte förens du är här. Och han, honom lär ni nog aldrig få liv i nu."  Ilskan började koka inom mig. Men jag vågade inte släppa ut den så länge han fortfarande hade Cattie.

"Okej! Vart ska jag?" frågade jag så lugnt jag kunde.

"Oroa dig inte jag kommer ensam." sa jag och la på samtidigt som jag började springa åt det hållet jag visste att Big Ben låg. 

Redan från början hade jag insett att det inte skulle bli speciellt lätt att hämta Cattie men vad gör man inte för dem man älskar. Jag stoppade på mig mobilen och ökade farten lite till. Det tog inte jätte lång tid till Big Ben men tillräckligt för att jag skulle ha lyckats fundera ut en plan. Nu var det bara att hoppas att Cattie skulle förstå.

---

Jag är sååååååååå ledsen att jag inte uppdaterat på länge livet har kommit lite i mellan men jag hoppas att ni inte hatar mig allt för mycket (: 

All kärlek till er underbara läsare som fortfarande har stannat kvar <3xxx