I am lost in pain without you - Kapitel 11
"HAPPY BIRTHDAY CATTIE!!!" jag ryggade snabbt bakåt när hela lokalen fylldes av höga grattis-rop. Det var ännu större än vad det såg ut att vara från utsidan. Jag var helt chockad av alla människor som var där, om jag skulle gissa så var det nog runt hundra pers och jag kände kanske kanske en knapp fjärdedel av dem. Det var verkligen hur stort som helst, i taken och på väggarna hängde stora skyltar där det stod saker som 'Happy Birthday Cathrine!' och 'Happy 19th birthday!', på ena sidan av lokalen fanns det en halvstor scen med allt vad som hör till, ett stort dansgolv fanns också och ett antal barer och i det ögonblicket insåg jag att jag inte skulle ha en chans att komma härifrån nykter, fast det hade jag nog insett redan i morse att jag inte skulle kunna hålla mig nykter ända tills kvällen, det var trotts allt Sanna och killarna som skött planeringen av min födelsedag.
Jag letade med blicken efter Sanna och killarna men jag kunde inte hitta dem.
"She's here, let's get this party started!" hörde jag en mycket välbekant röst säga. När jag vände mig om såg jag Louis stå vid mikrofonen med dem andra runt sig och dem alla tittade rakt på mig innan dem alla gick med snabba steg ner från scenen. Upp på scenen kom istället ingen annan än
Previous: "So do you mean it's you and me? Like boyfriend and girlfriend?" frågade Sanna långsamt och tittade upp samtidigt som hon hoppade lite närmare mig."If you want it to be..." var det ända vettiga jag kunde komma på att säga.
"Liam... I...." började hon och en klump av obehag bilades i min mage. "There's nothing I could want more!" sa hon lågt och kröp upp i mitt knä och i samma sekund var det som om en stor sten föll från mitt hjärta.
"Okay then..." började jag men innan jag hann avsluta meningen var hennes mjuka läppar pressade mot mina
Sannas perspektiv:
"Ehm... Yeah... Sanna here! It's your mum!" sa Liam och sträckte mobilen till mig. Oh Herre Gud! Hade han sagt att han var min pojkvän till min mamma?! Senast jag pratade med henne hade jag fortfarande haft starka känslor för Kasper...
Jag öppnade ögonen och tittade på Liam. Paniken spred sig i hela mig. Mamma hade alltid varit så beskyddande och hon skulle alltid godkänna killen innan jag fick, enligt henne, börja ta det seriöst med honom. Dessutom hade hon alltid älskat Kasper, därför hade jag inte sagt något när vi gjort slut.
"Ja, hallå?" Direkt när jag sa det så började hon skrika hysteriskt på mig.
"VEM ÄR LIAM?! VAD HÄNDE MED KASPER?! VARFÖR HAR DU INTE SAGT NÅTT?! SIST VI PRATADE VAR JU KASPER DEN ENDE DU HADE I DINA TANKAR!"
Jag hade alltid svårt att kontrollera mina känslor när pratade med henne och jag insåg att det troligtvis inte skulle gå den här gången heller men jag tog ett djupt andetag och började svara på hennes frågor.
"Mamma! För det första: lugna ner dig! För det andra: Liam, Liam Payne, och killarna hittade mig och Nick innan Nick dog och sen dess har vi kommit väldigt bra överens. För det tredje: Kasper är en idiot, jag vill aldrig se honom igen och Liam är så mycket sötare, snällare och bättre på alla sätt och vis. Han är bara helt underbar. För det fjärde: Jag har inte sagt nått för att jag visste att du skulle reagera så här..."
"Liam Payne? Det är ju han från One Direction!" sa hon och hon lät helt chockad.
"Ja, mamma! Det är han..."
"Sanna Daniella Sarah Persson Nordström!!! Du går inte och blir tillsammans med honom! Jag förbjuder dig! Han är känd och du vet hur farligt det kan vara!" När hon sa så strömmade ilskan genom hela mig, men på nått vis lyckades jag lugna ner mig så pass att jag kunde låsas att jag inte var påväg att spricka.
"Mamma... Jag är vuxen. Jag är 19 år. Du kan inte säga åt mig vem jag får vara tillsammans med och inte. Du har inte den makten över mig. Jag är inte din lilla flicka längre."
Det blev helt knäpptyst på andra sidan luren i säkert två minuter. Det förvånade mig lite att hon inte sagt ett ljud om Kasper efter att jag sagt att jag aldrig ville se honom igen.
"Jag vet gumman... men jag vill ju bara ditt bästa och jag vill inte att det ska hända dig någonting!"
"Jag vet det mamma men du måste släppa taget, inse att jag inte är tio längre. Och du jag lovar att det inte kommer hända mig något på grund av att han är känd. Men du jag måste sluta nu... men jag och Cattie ska ju tillbaka till Sverige om ett par veckor och jag och Jocke kommer ju ner till er då..." sa jag och tittade snabbt på Liam som satt bredvid mig på sängen.
"Ja okej, vad bra... men då ses vi då! Hälsa Cattie så mycket från oss. Puss, älskar dig!"
"Ja det ska jag göra, du får hälsa dem andra... Älskar dig också!" sa jag och med en suck la jag på luren.
Liams perspektiv:
"Are you okay babe?" frågade Sanna oroligt och la sin hand på mitt lår. Det hade gått ett par dar sen Catties födelsedag men jag hade fortfarande inte lyckats förstå att Sanna var min.
"Yeah I'm fine just a little nervous..." sa jag och la min hand på hennes samtidigt som jag mötte hennes oroade blick som snabbt övergick till att utstråla trygghet.
"You'll do it well baby!" sa hon och kysste mig lätt på läpparna. Killarna och jag skulle bli intervjuade om bara några minuter och jag och Sanna hade bestämt att berätta om oss för fansen för vi båda tyckte att det var bättre att resten av världen fick veta nu än att det skulle spridas en massa rykten.
"and remember that I will be here all the time!" la hon till och log stort. Hennes leende fick mig alltid att känna mig trygg.
"1 minute Payne" sa en kille med hörlurar som stack in huvudet i logen innan han försvann lika snabbt som han kommit.
"Shall we?" frågade jag och reste mig upp samtidigt som jag sträckte ut min hand mot Sanna.
"Yes." sa hon och log stort mot mig samtidigt som hon tog min hand.
"So it's this one question we all want to know the answer of... You know your fans have been quite confused in the last weeks..." började intervjuaren och la huvudet lite på sned. Jag inte lyckats lära mig vad han hette över huvud taget, men innan jag hann fundera mer på vad han hette kom frågan jag väntat på. "So are you all still singles?"
"I am." sa Harry glatt och log med sina smilegropar mot kameran.
"Yeah, me too!" sa Zayn och Niall samtidigt.
"So what about you two?" frågade intervjuaren och tittade på mig och Lou samtidigt som han gestikulerade med handen att vi skulle prata.
"I'm single." sa Louis och lät ganska oberörd av frågan, men jag kände honom alldeles för bra för att gå på det.
"Actually... I have a girlfriend..." sa jag och tittade på Sanna som satt på första raden i publiken tillsammans med Cattie.
"Ohh..." sa intervjuaren och såg uppriktigt nyfiken ut när han frågade vad hon hette.
"Sanna Nordstro... Nordstre... Nordstroem..." jag försökte verkligen att uttala den svenska bokstaven i hennes efternamn men det gick inte speciellt bra. "Sorry babe..." sa jag lågt och log lite mot Sanna. Ett leende spred sig över hennes läppar samtidigt som hon mimade It's okay!
Intervjuaren verkade ha uppfattat våran lilla konversation och såg plötsligt väldigt finulig ut.
"I see that this lucky girl is sitting in here..." sa han och log stort mot mig innan han tittade ner på Sanna och jag såg hur hon frös till när hon märkte det själv.
"Ehm... yes..." sa jag som svar på hans fråga.
"Would she mind coming up on stage with us and show who she is for your fans?" sa han och jag mötte Sannas blick för att se om hon tyckte det var okej. Hon ryckte på axlarna som om hon inte hade nått emot det men jag kände henne alldeles för bra för att gå på det. Hennes ögon visade att hon var helt vettskrämd vilket inte förvånade mig, jag visste vilken otrolig scenskräck hon hade. Men han verkade också ha sett hennes axelryckning så det var för sent.
"Well okay then... Welcome up Sanna!" sa han och log stort. Jag såg hur Sanna osäkert reste sig ur stolen hon suttit i. När hon lämnade stolen insåg jag att hon släppte Catties hand som hon tydligen suttit och hållit i. Hon såg extremt osäker ut när hon kom ut på scenen. Intervjuaren reste sig upp och gick mot Sanna som såg så osäker ut att bara ville springa bort till henne och hålla om henne, men jag satt kvar. Jag såg hur han böjde sig fram och viskade något i hennes öra samtidigt som han pekade på mig. Hon nickade långsamt innan hon på stela ben gick över scenen och satte sig i mitt knä. Hon var stel som en pinne och om jag inte tog helt fel så skakade hon till och med. Men när jag la min arm runt hennes midja och tröck henne försiktigt lite närmare mig så slappnade hon av nästan helt.
"Okay, so this is the girl who won your heart?" frågade han och Sanna vände huvudet mot mig och höjde ögonbrynen.
"Yes." var det ända vettiga jag kunde komma på att säga. Intervjun fortsatte och han frågade saker som hur vi träffats och hur länge vi varit tillsammans. När jag berättade hur vi träffades såg jag en tår som letat sig ut ur Sannas öga men hon torkade snabbt bort den. Jag såg att hon försökte vara så diskret som möjligt men det var ju trotts allt Sanna så det var inte speciellt diskret...
Sannas perspektiv:
"Where are you going baby?" hörde jag Liams sexiga röst bakom mig säga samtidigt som jag kände hans händer på min höft och hans mjuka läppar mot min nacke. Jag fortsatte att sminka mig vilket inte var det lättaste eftersom hans beröring gav mig gåshud över hela kroppen. Min mobil började vibrera och jag såg att det stog 'Muppunge<3' på skärmen så jag tog snabbt upp mobilen och svarade.
"Om inte du kommer snart så kommer jag upp till er! jag har väntat i evigheter!" utbrast Liss på andra sidan luren och Liam hade fortfarande inte slutat och jag insåg att jag snart skulle ha sugmärken över hela nacken vilket inte var det ultimata just nu, så jag slet mig loss ur Liams grepp och började med maskaran i ena handen och mobilen i andra springa runt lägenheten med Liam hack i häl.
"Jag är på väg, Liss!" skrattade jag och tröck bort henne samtidigt som jag klev upp i soffan och hoppade över ryggstödet. När Liam väl fångade mig hade vi sprungit ett antal varv runt lägenheten och nu låg vi båda på golvet i köket och skrattade.
"What's wrong with you?!" skrattade jag och knuffade undan honom innan jag reste mig upp.
"Nothing... I just want to have a little fun with my girlfriend" sa han och log busigt mot mig.
"Sorry babe I'm going out with Liss tonight!" sa jag och jag kände mig ganska taskig som lämnade honom ensam ikväll. Men Liss skulle åka tillbaka till Kanada imorgon bitti och jag ville spendera så mycket tid som möjligt med henne innan dess.
"Aww... But do you have to go NOW? Right now?" frågade han och tittade ledset på mig.
"I'm sorry baby... I have to! But go over to Niall... Cattie and the boys are there." sa jag och kysste honom på kinden innan jag gick ut i hallen. När conversen var knutna slängde jag en blick på mig själv i spegeln och såg till så att mina shorts, linne och kavajen låg snyggt innan jag gick ut genom dörren.
KOMMENTERA! Sen vill jag gärna veta vad ni tycker om det nya jag gjort på designen!
PUSS!xx
I am lost in pain without you - Kapitel 10
Previous: 'Gå in.' stod det och jag kunde inte låta bli att skratta lite.
"Va har du hittat på nu då din knasboll?" frågade jag rätt ut i luften innan jag gjorde som hon sagt och gick mot byggnaden.
När jag kom fram till dörren tvekade jag lite innan jag tog ett djupt andetag och öppnade dörren öppnade dörren
"HAPPY BIRTHDAY CATTIE!!!" jag ryggade snabbt bakåt när hela lokalen fylldes av höga grattis-rop. Det var ännu större än vad det såg ut att vara från utsidan. Jag var helt chockad av alla människor som var där, om jag skulle gissa så var det nog runt hundra pers och jag kände kanske kanske en knapp fjärdedel av dem. Det var verkligen hur stort som helst, i taken och på väggarna hängde stora skyltar där det stod saker som 'Happy Birthday Cathrine!' och 'Happy 19th birthday!', på ena sidan av lokalen fanns det en halvstor scen med allt vad som hör till, ett stort dansgolv fanns också och ett antal barer och i det ögonblicket insåg jag att jag inte skulle ha en chans att komma härifrån nykter, fast det hade jag nog insett redan i morse att jag inte skulle kunna hålla mig nykter ända tills kvällen, det var trotts allt Sanna och killarna som skött planeringen av min födelsedag.
Jag letade med blicken efter Sanna och killarna men jag kunde inte hitta dem.
"She's here, let's get this party started!" hörde jag en mycket välbekant röst säga. När jag vände mig om såg jag Louis stå vid mikrofonen med dem andra runt sig och dem alla tittade rakt på mig innan dem alla gick med snabba steg ner från scenen. Upp på scenen kom istället ingen annan än Ulrik Munther! Jag bara stod där och gapade. Jag kunde verkligen inte förstå att det var sant!
"Happy?" hörde jag Zayns röst bakom mig och när jag vände mig om stod dem alla sex bakom mig och log som fån.
"Are you kiddng me?!" This is THE BEST DAY EVER!!!" utbrast jag och slängde mig över dem.
"Haha We're happy that you like it, but we have some more suprises for you..."
"Oh... You are just too cute!" sa jag och kände att jag måste ha sett ut som en komplett idiot, så som jag log. Jag kramade om Sanna och när jag kollade över hennes axel fick jag mig en liten chock. Bakom henne stod dem alla.
Sannas perspektiv:
"Iiiiiiiii!" pep Catti när hon såg hela gänget bakom mig. Hon släppte snabbt mig och rusade fram och slängde sig om halsen på dem. Jag kunde inte annat än att le. Att se henne lycklig gjorde mig alltid lika glad.
"She seems to like the present!" sa jag innan jag vände mig om. Skrattet kom per automatik när jag såg att killarna inte längre stod bakom mig.
"Haha Diiiiiiss..." skrattade jag och skakade på huvudet innan jag styrde steget mot Lina, Felicia, Lisette och Emily som stod en bit bort. Catti, Nick och jag hade alltid haft olika kompisar. Speciellt efter 6:an då dem tre 6:orna i våran skola blandades och vi alla tre hamnade i varsin klass.
"Wassup! Wassup! Wassup! Yeeeeeah! So whassup?" sjöng Lina när jag kom fram till dem.
"Not much!" fortsatte jag på samma melodi.
"Hahaha... det e nått fel på er två!" skrattade Liss och skakade på huvudet.
"Haha, vi vet!" sa vi båda i kör.
"Vet ni vad?" frågade Felle plötsligt och alla fyra tittade frågande på henne.
"Nää... Vad då?"
"Istället för att stå här som dem tråkmånsar vi inte e, så tycker jag att vi ska HAVE SOME FUN!" utbrast hon sen och vi bara skrattade åt henne innan vi alla fem rörde oss mot en av barerna.
Liams perspektiv:
Oh, oh, oh, oh, oh, oh. Oh, oh, oh, oh, oh, oh. Oh, oh, oh, oh, oh, oh. You find us chasing the sun! Oh, oh, oh, oh, oh, oh. Oh, oh, oh, oh, oh, oh. Oh, oh, oh, oh, oh, oh. You find us chasing the sun... when the daylight's fading we're gonna play in the dark 'til it's golden again....
"Sanna! Answer your damn phone!" utbrast jag utan att öppna ögonen. Jag hörde hur hon grymtade något till svar men jag kunde inte urskilja några ord. Telefonen fortsatte att ringa och motvilligt öppnade jag ögonen. Jag visste inte vad det var med mig idag. Jag brukade inte vara så här på morgnarna, det var mer Sanna-style att vara grinig och trött på morgonen.
Jag såg hur Sanna reste sig upp på armbågarna för att ta mobilen men hon föll tillbaka ner på sängen igen. 'Baksmälla' var det första som kom upp i mitt huvud.
"Sweetheart this is why your not get drunk!" sa jag och kramade om henne. Hon lipade åt mig innan hon tittade med hundvalpsögon på mig.
"Can you please answer the phone?" frågade hon och såg så liten och hjälplös ut att det nästan var lite läskigt.
"Of course I can!" utbrast jag och kysste henne på pannan innan jag sträckta mig efter hennes mobil.
"Sannas phone..."
"Hi! It's Nina, Sannas mom! Who am I talking to?"
"Hello... and I'm Liam, her..." sa jag men avbröt mig mitt i meningen. Vad skulle jag säga? Sa jag att jag var hennes vän kanske Sanna trodde att jag inte vill vara mer än vänner, vilket var helt fel. Mina känslor för henne blev starkare och starkare för varje gång jag såg henne. Men om jag skulle säga att jag var hennes kille kanske hon skulle ta det fel. Varför skulle det bli så komplicerat? Och det var ju hennes mamma! Skulle jag säga att jag var hennes pojkvän till hennes mamma, när jag inte änns visste om jag var det?
"Are you still there?" sa kvinnan på andra sidan luren. Nej, nu var det bara vinna eller försvinna. Jag andades djupt ett par gånger innan jag fortsatte.
"Yes, I'm sorry. But I'm Liam... her boyfriend." sa jag och tittade på Sanna som låg med slutna ögon kvar på sängen. Nervositeten steg inom mig när hon stelnade till men jag fortsatte ändå att prata.
"WHAAT?! She haven't told me that she has a new boyfriend! Is she there? Can I talk to her?"
"Ehm... Yeah... Sanna here! It's your mum!" sa jag och räckte henne mobilen. Sanna slog upp ögonen och stirrade förtvivlat på mig. Det kändes verkligen inte bra när Sanna tog emot mobilen och till och med jag kunde höra hur hennes mamma började skrika på henne. Sanna svarade något som jag inte förstod, så jag antog att dem pratade på svenska.
Dem pratade ganska länge och Sanna såg ut att bryta ihop vilken sekund som helst, men hon lät extremt lugn vilket förvånade mig väldigt mycket. Sanna som varit så bakis att hon inte änns kunnat sätta sig upp såg nästan helt nykter ut när hon sa hejdå och la på luren. Det tog nästan fem minuter innan någon av oss bröt tystnaden.
"So do you mean it's you and me? Like boyfriend and girlfriend?" frågade Sanna långsamt och tittade upp samtidigt som hon hoppade lite närmare mig.
"If you want it to be..." var det ända vettiga jag kunde komma på att säga.
"Liam... I...." började hon och en klump av obehag bilades i min mage. "There's nothing I could want more!" sa hon lågt och kröp upp i mitt knä och i samma sekund var det som om en stor sten föll från mitt hjärta.
"Okay then..." började jag men innan jag hann avsluta meningen var hennes mjuka läppar pressade mot mina.
:') Jag blev för första gången rätt nöjd med ett kapitel :)
Inte det längsta och det tog ett tag men det får ni faktiskt skylla er lite själva...
Tre kommentarer på förra kapitlet... och bara så ni vet så ju mer ni kommenterar destå bättre blir uppdateringen! :) #justsaying
Men hoppas ni gillade det lika mkt som jag!
Puss och kram!
Kommentera!
