"Oh.. My... Fucking... God...! Den här lägenheten är ENORM!" utbrast jag och rusade runt i lägenheten. När jag rusade in i ett av sovrummen så blev jag som kär. Utsikten var helt underbar. Man såg ut över hela London där ifrån.

"Pax för det här rummet!!" skrek Sanna någon stans ute i lägenheten.

"Lungt för mig!" skrek jag tillbaka. "Bara jag får det här så!" Jag hade ingen aning om hur rummet såg ut men jag visste att det här var det rummet jag skulle bo i.

Sannas perspektiv:

Efter ett antal timmar så var jag färdig med rummet. Alla mina kläder var uppackade och inlagda i min Walk-In-Closet och jag hade tapetserat en av väggarna med mina älskade affischer. Jag satte mig på sängen och beundrade mitt mästerverk. Det blev mycket snyggare här än i Sverige.

"Så guys! Vad ska vi hitta på våran första kväll i London?" utbrast Catti när vi satt och slökollade på tven.

"Seriöst?" sa Nick och tittade på henne som om hon var helt dum i huvudet, men så log han stort. "Behöver du ens fråga?"

"Hehe... kanske inte... men ändå!" skrattade hon och lipade åt honom.

"Va sitter vi här för då? Come on!" utbrast jag och reste mig från soffan.

Cathrines perspektiv:

"Är du klar någon gång?" sa jag samtidigt som mina knogar träffade Sannas dörr.

"Jag kommer, jag kommer!" hörde jag henne säga innan hon öppnade dörren med ett gigantiskt leende på läpparna. Jag tittade kritiskt på hennes kläder och hennes leende försvann direkt.

"Vad?!" fräste hon irriterat åt mig.

"Haha ta det lungt!" skrattade jag och lyfte upp armarna i luften. "Men du... nu ska jag plocka fram lite festkläder istället!"

"Vad är det för fel på det här?" sa hon och gjorde en gest mot outfiten hon hade på sig.

"Två saker! För det första: Du har det där till vardags! Tråkigt! Och för det andra: Du behöver börja använda annat när vi går ut istället för jeans shorts!" utbrast jag samtidigt som jag började rota i hennes garderob. Jag hörde hur hon satt och muttrade bakom mig.

"Den här!" skrattade jag och slängde en klänning på henne. Hon grymtade när hon höll den upp framför sig.

"Snälla söta rara säg att du driver med mig!" utbrast hon och tittade ledset på mig.

"Nepp! Sätt på dig den nu! Skynda dig!" log jag skadeglatt.

las' perspektiv:

"Äntligen... men Sanna va i herrens namn har du på dig igentligen?!" utbrast jag och tittade på den korta, röda axelbandlösa klänningen med en liten rosett som Sanna hade på sig. Det var så långt ifrån Sannas stil man kan komma.

"Catti? Skylldig?" frågade jag och pekade på klänningen.

"Ja, kanske! Men hon hade jeans shorts... IGEN!" utbrast hon och skakade på huvudet.

"Aja, spela roll! Kom nu!" sa jag och gick ut genom dörren.

nnas perspektiv:

"Ska du med ut och ta en runda eller är du bakis?" frågade Nick och tittade busigt på mig över bordet.

"Så mycket drack jag inte igår och ja jag häger gärna med ut!" sa jag och lipade åt honom. "Om du bara väntar lite..." Jag reste mig upp och gick med snabba steg in till mig och satte på mig en träningströja och ett par shorts innan jag gick tillbaka ut till Nick som otåligt stod och väntade på mig i hallen.

"Let's go!" sa han och öppnade dörren åt mig.

"...to night vision mode!" svarade jag och klev ut ur lägenhet

"Nick vänta! Jag hinner inte med!" Nick var ett par tiotal meter framför mig och jag tyckte att han skulle slå av på tempot lite.

"Men öka då sego! Vi har inte hela sommarn på oss!" fick jag som svar och jag såg hur han vände sig om mot mig. Med min konstiga humor så tyckte jag det var kul och började skratta som en galning men jag slutade snabbt när jag såg vad som kom körandes bakom honom.

"NICK AKTA DIG!!!" skrek jag panikslaget och jag han se hans förvirrade blick innan smällen kom.

Jag hörde skriket, skriket av smärta och jag såg hur han flög, in i husväggen för att tillslut landa livlös på marken.

Jag såg hur han blödde från både huvudet och många andra ställen på kroppen, och vad jag kunde se så andades han inte. Jag slet blicken från min skadade bästa vän och han precis se bussen som kört på honom svänga runt kröken.

"FAN TA DIG! FAN TA DIG! FAN TA DIG!" skrek jag om och om igen innan mina ben vek sig och jag föll ihop

Nialls perspektiv:

"Guys wait!" sa Liam plötsligt när vi passerade ännu en gata. "Did you also hear that? Or was it just me?"

"No, I heard it to!" sa Louis och dem båda backade några steg och kollade in på gatan.

"Oh my god! Come on guys!" utbrast Liam och började springa. Jag tittade förvånat på killarna som inte heller verkade fatta något men vi sprang efter honom. När vi kommit en bit in på gatan så såg jag honom också. Vid husväggen låg det någon med ansiktet mot marken och han blödde ganska mycket. Killarna satte sig snabbt ner bredvid honom och Harry ringde efter en ambulans när jag fick syn på personen som låg lite längre bort. Skräckslaget röck jag lite i Liam som förvånat tittade upp på mig, jag bara pekade mot den som låg en bit ifrån oss.

"Oh god! Come on Niall!!!" utbrast han panikslaget och reste sig snabbt.

Cathrines perspektiv:

Nick och Sanna hade varit ute en bra stund när jag fortfarande låg i soffan och kollade på tv. Men så ringde min mobil. Jag tittade på den och undrade varför den var tvungen att ligga så långt bort, men jag sträckte mig och tog upp den.

"Mmm..." svarade jag långsamt när jag satte mobilen mot örat.

"Hello. Is this Cathrine Lindqvist?" frågade personen på andra sidan luren.

"Yeah... that's me..." sa jag och satte mig upp i soffan.

"Okey, my name is Philip Hocings and I'm calling from Royal London Hospital... It's about your friend Nicklas... Dahlberg... he've got hitten by a bus and..." Mer hörde jag inte. Nej, Nej, Nej! Det här får inte hända! Inte nu! Inte vi!  tänkte jag samtidigt som jag sprang ut i hallen och satte på mig skorna.

"Hello! Who are you looking for?" frågade tjejen i receptionen vänligt när jag rusade in genom svängdörrarna till sjukhuset.

"Nicklas Dahlberg!" pustade jag och insåg hur mycket jag egentligen sprungit. Tjejen lutade sig fram och skrev in något på datorn.

"He's on floor 3, but you can wait on floor 2." svarade hon sen och pekade mot en hiss.

Snälla gode gud! För allt fint och vackert i denna värld! Låt Nick klara sig! tänkte jag i panik när hissen långsamt rörde sig uppåt. Tillslut så stannade den och jag klev långsamt ur den men när jag fick syn på Sanna sittande i en soffa lite längre bort i korridoren så fick jag fart på benen.

"Sanna!" ropade jag samtidigt som jag sprang mot henne. Hon tittade upp på mig men reste sig inte.

"Hur mår du gumman?" frågade jag Sanna samtidigt som jag satte mig på huk framför henne.

"Va fan tror du?!" skrek hon ilsket. Jag blev så förvånad att jag tappade balansen och ramlade bakåt. Långsamt reste jag mig från golvet och satte mig bredvid henne. Jag förstod direkt att det måste varit allvarligare med Nick än jag trott. Och trotts att jag igentligen inte ville höra svaret så var jag tvungen att fråga.

"Sanna... kommer han att klara sig?" min röst höll inte riktigt och tårarna trängde ut ur mina ögon fast jag kämpade för att hålla dem tillbaka. Hon tittade upp på mig med rödgråtna ögon och tårar rinnande längs kinderna.

"Jag vet inte..." viskade hon och slog armarna om mig. Jag kramade om henne också.

"Girls... I promise you he will be okey!" hörde jag en röst säga och när jag tittade upp så såg jag dem fem killarna som jag älskade av hela mitt hjärta stå framför soffan.

"What... what are you doing here?" stammade jag och jag insåg att jag satt och stirrade på dem så jag vände snabbt bort blicken.

"We found Sanna and Nick on the road and we couldn't just leave her here all alone!" sa Louis och log lite försiktigt mot mig. Jag tittade på Sanna för fler svar men hon bara mimade 'förklarar sen'.

Louis' perspektiv:

Vi hade suttit i väntsalen i ungefär två timmar och alla utom jag och Liam hade somnat. Sanna låg raklång i en av sofforna med huvudet i Liams knä, Cathrine satt lutad mot mig och sov medan dem andra killarna satt i en egen soffa och sov mot varandras axlar.

"Excuse me? Are you Nicklas Dahlbergs friends?" hörde jag en mansröst säga och när jag tittade upp såg jag läkaren som hade tagit hand om Nick.

"Not really but these girls are..." sa jag och skakade lite på Cathrine som långsamt öppnade ögonen. Jag såg hur Sanna också var vaken och hon kom fram till oss och tog Cathrines hand.

"We have done everything we could but..." jag såg hur de båda tjejerna slutade andas innan han fortsatte på meningen. "...all internal injuries was tosevere and it was unfortunately nothing we could do... I'm sorry... but he's dead."

"Oh.. My... Fucking... God...! Den här lägenheten är ENORM!" utbrast jag och rusade runt i lägenheten. När jag rusade in i ett av sovrummen så blev jag som kär. Utsikten var helt underbar. Man såg ut över hela London där ifrån.

"Pax för det här rummet!!" skrek Sanna någon stans ute i lägenheten.

"Lungt för mig!" skrek jag tillbaka. "Bara jag får det här så!" Jag hade ingen aning om hur rummet såg ut men jag visste att det här var det rummet jag skulle bo i.

Efter ett antal timmar så var jag färdig med rummet. Alla mina kläder var uppackade och inlagda i min Walk-In-Closet och jag hade tapetserat en av väggarna med mina älskade affischer. Jag satte mig på sängen och beundrade mitt mästerverk. Det blev mycket snyggare här än i Sverige.

"Så guys! Vad ska vi hitta på våran första kväll i London?" utbrast Catti när vi satt och slökollade på tven.

"Seriöst?" sa Nick och tittade på henne som om hon var helt dum i huvudet, men så log han stort. "Behöver du ens fråga?"

"Hehe... kanske inte... men ändå!" skrattade hon och lipade åt honom.

"Va sitter vi här för då? Come on!" utbrast jag och reste mig från soffan.

"Är du klar någon gång?" sa jag samtidigt som mina knogar träffade Sannas dörr.

"Jag kommer, jag kommer!" hörde jag henne säga innan hon öppnade dörren med ett gigantiskt leende på läpparna. Jag tittade kritiskt på hennes kläder och hennes leende försvann direkt.

"Vad?!" fräste hon irriterat åt mig.

"Haha ta det lungt!" skrattade jag och lyfte upp armarna i luften. "Men du... nu ska jag plocka fram lite festkläder istället!"

"Vad är det för fel på det här?" sa hon och gjorde en gest mot outfiten hon hade på sig.

"Två saker! För det första: Du har det där till vardags! Tråkigt! Och för det andra: Du behöver börja använda annat när vi går ut istället för jeans shorts!" utbrast jag samtidigt som jag började rota i hennes garderob. Jag hörde hur hon satt och muttrade bakom mig.

"Den här!" skrattade jag och slängde en klänning på henne. Hon grymtade när hon höll den upp framför sig.

"Snälla söta rara säg att du driver med mig!" utbrast hon och tittade ledset på mig.

"Nepp! Sätt på dig den nu! Skynda dig!" log jag skadeglatt.

"Äntligen... men Sanna va i herrens namn har du på dig igentligen?!" utbrast jag och tittade på den korta, röda axelbandlösa klänningen med en liten rosett som Sanna hade på sig. Det var så långt ifrån Sannas stil man kan komma.

"Catti? Skylldig?" frågade jag och pekade på klänningen.

"Ja, kanske! Men hon hade jeans shorts... IGEN!" utbrast hon och skakade på huvudet.

"Aja, spela roll! Kom nu!" sa jag och gick ut genom dörren.

"Ska du med ut och ta en runda eller är du bakis?" frågade Nick och tittade busigt på mig över bordet.

"Så mycket drack jag inte igår och ja jag häger gärna med ut!" sa jag och lipade åt honom. "Om du bara väntar lite..." Jag reste mig upp och gick med snabba steg in till mig och satte på mig en träningströja och ett par shorts innan jag gick tillbaka ut till Nick som otåligt stod och väntade på mig i hallen.

"Let's go!" sa han och öppnade dörren åt mig.

"...to night vision mode!" svarade jag och klev ut ur lägenheten.

"Nick vänta! Jag hinner inte med!" Nick var ett par tiotal meter framför mig och jag tyckte att han skulle slå av på tempot lite.

"Men öka då sego! Vi har inte hela sommarn på oss!" fick jag som svar och jag såg hur han vände sig om mot mig. Med min konstiga humor så tyckte jag det var kul och började skratta som en galning men jag slutade snabbt när jag såg vad som kom körandes bakom honom.

"NICK AKTA DIG!!!" skrek jag panikslaget och jag han se hans förvirrade blick innan smällen kom.

Jag hörde skriket, skriket av smärta och jag såg hur han flög, in i husväggen för att tillslut landa livlös på marken.

Jag såg hur han blödde från både huvudet och många andra ställen på kroppen, och vad jag kunde se så andades han inte. Jag slet blicken från min skadade bästa vän och han precis se bilen som kört på honom svänga runt kröken.

"FAN TA DIG! FAN TA DIG! FAN TA DIG!" skrek jag om och om igen innan mina ben vek sig och jag föll ihop.

"Guys wait!" sa Liam plötsligt när vi passerade ännu en gata. "Did you also hear that? Or was it just me?"

"No, I heard it to!" sa Louis och dem båda backade några steg och kollade in på gatan.

"Oh my god! Come on guys!" utbrast Liam och började springa. Jag tittade förvånat på killarna som inte heller verkade fatta något men vi sprang efter honom. När vi kommit en bit in på gatan så såg jag honom också. Vid husväggen låg det någon med ansiktet mot marken och han blödde ganska mycket. Killarna satte sig snabbt ner bredvid honom och Harry ringde efter en ambulans när jag fick syn på personen som låg lite längre bort. Skräckslaget röck jag lite i Liam som förvånat tittade upp på mig, jag bara pekade mot den som låg en bit ifrån oss.

"Oh god! Come on Niall!!!" utbrast han panikslaget och reste sig snabbt.

Nick och Sanna hade varit ute en bra stund när jag fortfarande låg i soffan och kollade på tv. Men så ringde min mobil. Jag tittade på den och undrade varför den var tvungen att ligga så långt bort, men jag sträckte mig och tog upp den.

"Mmm..." svarade jag långsamt när jag satte mobilen mot örat.

"Hello. Is this Cathrine Lindqvist?" frågade personen på andra sidan luren.

"Yeah... that's me..." sa jag och satte mig upp i soffan.

"Okey, my name is Philip Hocings and I'm calling from Royal London Hospital... It's about your friend Nicklas... Dahlberg... he've got hitten by a car and..." Mer hörde jag inte. Nej, Nej, Nej! Det här får inte hända! Inte nu! Inte vi! tänkte jag samtidigt som jag sprang ut i hallen och satte på mig skorna.

"Hello! Who are you looking for?" frågade killen i receptionen vänligt när jag rusade in genom svängdörrarna till sjukhuset.

"Nicklas Dahlberg!" pustade jag och insåg hur mycket jag egentligen sprungit. Tjejen lutade sig fram och skrev in något på datorn.

"He's on floor 3, but you can wait on floor 2." svarade hon sen och pekade mot en hiss.

Snälla gode gud! För allt fint och vackert i denna värld! Låt Nick klara sig! tänkte jag i panik när hissen långsamt rörde sig uppåt. Tillslut så stannade den och jag klev långsamt ur den men när jag fick syn på Sanna sittande i en soffa lite längre bort i korridoren så fick jag fart på benen.

"Sanna!" ropade jag samtidigt som jag sprang mot henne. Hon tittade upp på mig men reste sig inte.

"Hur mår du gumman?" frågade jag Sanna samtidigt som jag satte mig på huk framför henne.

"Va fan tror du?!" skrek hon ilsket. Jag blev så förvånad att jag tappade balansen och ramlade bakåt. Långsamt reste jag mig från golvet och satte mig bredvid henne. Jag förstod direkt att det måste varit allvarligare med Nick än jag trott. Och trotts att jag igentligen inte ville höra svaret så var jag tvungen att fråga.

"Sanna... kommer han att klara sig?" min röst höll inte riktigt och tårarna trängde ut ur mina ögon fast jag kämpade för att hålla dem tillbaka. Hon tittade upp på mig med rödgråtna ögon och tårar rinnande längs kinderna.

"Jag vet inte..." viskade hon och slog armarna om mig. Jag kramade om henne också.

"Girls... I promise you he will be okey!" hörde jag en röst säga och när jag tittade upp så såg jag dem fem killarna som jag älskade av hela mitt hjärta stå framför soffan.

"What... what are you doing here?" stammade jag och jag insåg att jag satt och stirrade på dem så jag vände snabbt bort blicken.

"We found Sanna and Nick on the road and we couldn't just leave her here all alone!" sa Louis och log lite försiktigt mot mig. Jag tittade på Sanna för fler svar men hon bara mimade 'förklarar sen'.

Vi hade suttit i väntsalen i ungefär två timmar och alla utom jag och Liam hade somnat. Sanna låg raklång i en av sofforna med huvudet i Liams knä, Cathrine satt lutad mot mig och sov medan dem andra killarna satt i en egen soffa och sov mot varandras axlar.

"Excuse me? Are you Nicklas Dahlbergs friends?" hörde jag en mansröst säga och när jag tittade upp såg jag läkaren som hade tagit hand om Nick.

"Not really but these girls are..." sa jag och skakade lite på Cathrine som långsamt öppnade ögonen. Jag såg hur Sanna också var vaken och hon kom fram till oss och tog Cathrines hand.

"We have done everything we could but..." jag såg hur de båda tjejerna slutade andas innan han fortsatte på meningen. "...all internal injuries was tosevere and it was unfortunately nothing we could do... I'm sorry... but he's dead."

---

Jag är så hemsk ibland xP men av nån skum andledning gillar jag när det händer sorgliga saker x)

Men, men vad tycker ni? :D<3 Puss och kram! xx