Fridas perspektiv:

"För vi har tagit studenten! För vi har tagit studenten! För vi har tagit studente-en! Fy fan va vi e bra!" sjöng Sara och både jag och Nicke stämde glatt in i hennes sång. Nu var det över. Skolan var slut för oss alla tre.

"Och inatt flyttar vi till LONDON!" utbrast Nicke lyckligt. Jag, Sara och Nicke hade varit bästa vänner så länge jag kunde minnas och vi hade alltid drömt om att komma iväg från lilla Vallentuna och ut i världen. Vilket vi nu skulle göra.

När pappa stannade bilen utanför Nickes hus så kramade både jag och Sara om honom innan an klev ut.

"Vi hämtar dig vid två inatt!" sa jag glatt och han nickade exalterat som svar innan han stängde bildörren och vinkade glatt till oss när bilen körde iväg.

"Ska vi hämta dina väskor nu eller sen?" frågade jag och vände mig mot Sara som satt bredvid mig i baksätet. Eftersom Sara bodde i huset bredvid mig så skulle hon sova hos mig tills vi skulle åka.

"Det e ju rätt mycket så det är väll lika bra att börja nu..." svarade hon och log stort mot mig.

"Ja gör det ni tjejer så fixar jag middag!" sa min pappa och log stort mot mig.

"Okej, kom igen då Rarra!" sa jag över axeln och öppnade bildörren eftersom vi var hemma.

"Herre jises vad mycket väskor du har!" pustade jag och satte mig med en suck på sängen.

"Haha, men vad tror du människa?! Vi ska FLYTTA till LONDON!" utbrast hon lyckligt. "Vi kommer äntligen ifrån det här lilla råtthålet till stad."

"Ja, du har rätt..." sa jag och kollade runt i rummet. Väggarna var helt tomma. Jag hade bestämt mig för att ta med alla affischer på One Direction, Nickelback och Dead by April till London. Det var ändå en del av mig. På golvet längs väggarna stod väska efter väska uppradad och jag kunde inte förstå hur tre personer skulle lyckas få med sig runt tjugo väskor. Men det fixar sig väll... tänkte jag för mig själv.

"MAT TJEJER!" hörde jag pappas fru Sanna ropa från nedervåningen. Mina föräldrar hade skilt sig när jag var runt tio och till en början hade min mamma och hennes nya kille Mikael bott i samma område som pappa och Sanna men efter ett antal år så flyttade dem till Skåne för att bo med Mikaels barn och nu såg jag dem nästa aldrig. Men jag hade alltid haft svårt att komma överränns med mamma så det var inte mig emot.

"KOMMER!" svarade Sara. Både hon och Nicke i stort sätt bodde här så dem var lika hemma hos mig som hos sig själva.

"Så tjejer... hur känns det att flytta till London nu då?" frågade Sanna samtidigt som hon la upp lite köttfärssås och spagetti på sin talrik.

"Det ska bli så sjukt kul! Men vi kommer ju sakna alla här hemma..." sa Frida som satt och tröck i sig mat. Jag förstod mig verkligen inte på henne. Hon var smal som en sticka men åt som en lastbilschaufför.

"Men du Frida... hur blir det med dig och Kasper?" frågade Sara och tittade oroligt på mig när vi båda satt på min säng igen.

"Åh helvete! Honom hade jag glömt! Är det okej om jag drar dit en stund?" Hur kunde jag glömma att berätta för min kille att jag skulle flytta till London?

"Ja, åk du tjejen! Jag stannar här och... ja, gör något..." sa hon och log stort mot mig igen.

"Haha okej, tack! Älskar dig bruden! sa jag när jag klev ut ur mitt rum.

"Haha älskar dig med babe!" hörde jag inifrån rummet innan jag rusade ner för trappan och ut genom dörren. Jag slängde mig upp på cykeln och trampade iväg mot Kaspers hus. Det tog drygt en kvart innan jag sladdade in på grusuppfarten till det gräddvita huset. Innan jag knackade på så stannade jag lite och hämtade andan. Precis när jag skulle höja handen för att knacka på så öppnades dörren och jag möttes av Kaspers underbara leende. Och innan jag hann säga något så hade han dragit in mig i sin famn och kysst mig. Kyssen var lika perfekt som vanligt men det var något som var fel. Det märkte han också.

"Vad är det som är fel älskling?" frågade han och tittade oroligt på mig.

"Jag vet inte riktigt hur du kommer ta det här..." började jag och tittade ner på mina lila sneakers.

"Nej, vänta! Du tänker väll inte dumpa mig?!" utbrast han och stirrade på mig.

"Nej... men jag vet inte om det kommer att funka i fortsättningen..."

"Nu fattar jag nada! Varför inte?" sa han och lyfte upp mitt huvud så att jag såg honom i ögonen. Jag märkte att mina ögon tårades och han strök med sin hand längs mig kind och torkade bort de tårar som sakta rullade ner längs mina kindben.

"Jag ska flytta..." sa jag och tittade på honom för att se hans reaktion. Och som jag gissat så blev han alldeles stel i hela kroppen. Men så samlade han sig och drog in mig i sin varma famn igen.

"Vart någonstans ska du flytta älskling? Jag är säker på att vi kan fortsätta vart du än ska..." viskade han i mitt öra och jag önskade verkligen att jag kunde göra honom glad och säga att det skulle funka ändå.

"Nej! Jag ska flytta... till London..." snyftade jag mot hans bröstkorg och jag kände hur han slutade andas för en sekund. Sen så hårdnade hans grepp om mig och det kändes som om han nästan skulle krama ihjäl mig.

"När?" viskade han kraftlöst och jag insåg att det här skadade honom lika mycket som det skadade mig.

"Planet går halv fem inattt..." mumlade jag i hans famn men jag var 100% säker på att han hörde exakt vad jag sa.

"Och det säger du NU?! Varför har du inte sagt något tidigare?!" nu lät han nästan förbannad.

"Snälla älskling var inte arg... vi kan väll i alla fall spendera de här sista timmarna tillsammans och vi måste ju försöka... snälla?" sa jag och kramade om honom hårt.

"Nej! Jag är trött på att du aldrig berättar för mig!" sa han och tryckte mig ifrån sig.

"Snälla Kasper..." sa jag och jag kände mig väldigt väldigt liten.

"Nej! Sara det är..."

"Snälla säg det inte! Jag älskar dig Kasper!" utbrast jag och tårarna bara forsade längs mina kinder.

"Jag älskar dig också, men det här funkar inte. Det är slut." sa han innan han stängde dörren mitt framför näsan på mig. Med tårarna rinnande som floder rusade jag upp mot min cykel och började gråtandes trampa hemåt det snabbaste jag kunde.

Kaspers perspektiv:

Vad har jag gjort?! Jag gjorde just slut med mina drömmars tjej! Hur kunde jag?! Jag kommer aldrig hitta någon som hon... Jag ångrade mig så mycket att det gjorde ont. Snabbt öppnade jag dörren för att följa efter henne men det ända jag hann se var hennes mörkröda bakhuvud innan hon svängde runt kröken och var borta.

Emmas perspektiv:

"Nej men oj! Vad är det med dig?" sa jag förvånat när Sara kom inrusande och gråtande slängde sig på sängen. "Vad hände gumman?" viskade jag samtidigt som jag strök henne över håret.

"Han... han... han gjorde slut..." snyftade hon i kudden. Jag stirrade förvånat på henne. Jag kunde inte förstå att Kasper hade dumpat henne. Dem var ju som gjorda för varandra och hade varit tillsammans sen vi började gymnasiet och nu så dumpar han henne för det här?

"Men lilla gumman..." sa jag bara och kramade om henne. "Vill du prata om det?" Hon skakade bara på huvudet och log sedan mot mig.

"Nej! Nu skiter jag i honom! Han ska inte få förstöra det här för oss! Vi ska till London inatt!" sa hon bestämt och torkade bort tårarna från sina kinder.

"Exakt!" sa jag och kramade om henne igen.

Saras perspektiv:

"Sara? Sara, vakna! Du måste gå upp nu." Jag vaknade av att Emma skakade lite på mig.

"Mmmm... vad e klockan?" mumlade jag ner i kudden och tänkte precis somna om när hon stoppade mig.

"Den är 12! Du skulle bara våga somna om!" sa Emma hotfullt och då mindes jag varför hon väckt mig.

"Jag är vaken!" sa jag snabbt och satte mig upp.

"Bra! Nu fixar vi oss och bär ut väskorna!" sa hon och log bokstavligt talat från öra till öra. Vi klev båda upp ur sängen och jag gick fram till väskan där jag lagt mina resekläder. Min rosa magtröja med nått Star Wars-tryck på, jag var ju trots allt en gigantisk nörd när det gäller Star Wars, mina svarta, slitna Holister Jeans och min svarta jeans-jacka. Emma hade på sig sina ljusa favorit-jeans, ett pösigt vitt linne och sin jeansjacka. Vi sminkade oss lite och la ner vårat smink i väskorna innan vi började rulla ut de första väskorna i hallen.

När alla väskorna var ute i bilen och hela min familj stod i dörren så bröt värsta kramkalaset ut. Min dryga brorsa som var runt 15 stod bara där och väntade på att få gå och lägga sig igen.

"Okej tjejer vi måste åka och hämta Sandra nu." sa pappa och Emma och jag kramade om Susanne och Joel en sista gång.

"Hej då mongo!" viskade jag till honom. Först så gjorde han nån grimars men så log han.

"Jag kommer sakna dig syrran!" sa han och om jag inte såg helt fel så hade han tårar i ögonen.

"Jag kommer sakna dig också brorsan... men vi kan ju snacka på Skype då och då!" svarade jag och log mot honom. "Men du skulle bara våga ringa mig varje dag!" la jag till sen och hötte med näven mot honom.

"Haha oroa dig inte för det du..." skrattade han och kramade mig en sista gång innan vi gick ut till bilen.