Jag fortsatte att stirra på mina skor men när Cattie skrek till snodde jag runt och glömde med änns allt. Paniken spred sig snabbt genom min kropp och jag kunde inte röra en fena. Jag var helt förlamad. Jag såg hur tjejen jag älskar släpades mot en skåpbil men jag kunde inte röra mig. Cattie slog och sparkade omkring sig och jag kunde höra hur hon skrek. Jag hörde hur hon skrek mitt namn och det fick mina ben att äntligen vilja lyda mig. 

"CATTIE!!!" skrek jag panikslaget och rusade mot dom. Precis när han stängt dörren om henne kastade jag mig mot honom så han flyttade sig bort från bilen. Som av ett mirakel lyckades jag stå kvar på fötter och var på väg att öppna skåpbilsdörren när en stenhård knytnäve träffade min kind. Blodsmaken och smärtan kom direkt och fick mig att vackla ett par steg bort. Innan jag hann hämta mig från slaget kom nästa. Sparken i magen pressade luften ur lungorna på mig och fick mig att tappa balansen. Jag föll handlöst och den sista gnutta luft jag hade kvar pressades ur mig när jag slog i marken. Jag kämpade för att få luft men efter bara någon sekund kom nästa spark. Om och om igen träffade hans fot mig och jag kämpade för att inte svimma. Jag hörde hur han sa något och jag såg flinet på hans läppar innan hans fot träffade mitt huvud och allt blev svart.

 

Jag skrek och slog på dörren till bilen när Kasper slängde igen den. Det fanns inget handtag på insidan så jag hade ingen chans att ta mig ut. Jag slog och sparkade på dörren i hop om att Lou eller någon som gick förbi skulle höra mig. För en sekund slutade jag och hörde från utsidan hur någon kved av smärta gång på gång.

"Now you know what happens if you mess with me..." hörde jag Kasper hotfullt säga innan Louis kved till en sista gång och det blev tyst. Inte änns några fåglar hördes. 

"LOOOOUUUUUUIIIIIISSSSS!!!" skrek jag panikslaget och slog på dörren med alla muskler jag hade i min kropp. Men så började bilen röra sig. Jag fortsatte och skrika och slå ända tills jag hörde Kasper säga något från framsätet. 

"Håll käften! Han är borta!" Hans ord fick allt att stanna och jag insåg att Kasper hade rätt. Han var borta.

 

Big Ben tornade upp framför mig och flåsande saktade jag in på tempot. Vid foten av den stora klockan såg jag Kaspers muskulösa skepnad tillsammans med någon betydligt mindre. Cattie. Kasper måste ha fått syn på mig för dem rörde sig långsamt, avvaktande mot mig. Tillslut skiljde det bara runt 10 meter mellan mig och dem. 

"Så du kom..." sa Kasper och tittade argsint först på mig och sen på Cattie och sen tillbaka på mig igen. 

"Ja." svarade jag kort. Håll dig till planen Sanna! Gör inget dumt nu! tankarna for genom mitt huvud och jag tog ett djupt andetag innan jag fortsatte, lugnare den här gången. "Vad vill du egentligen ha ut av det här Kasper?"

"Ja, det ska jag berätta för dig!" sa han ilsket och slängde ner Cattie på gatan mellan oss.

"Cattie!" utbrast jag panikslaget när hon kved till. 

"DU RÖR DIG INTE!" röt Kasper i samma sekund som jag var på väg fram till henne. "Du ska få lida precis lika mycket som jag gjort!" sa han och sparkade till Cattie som försökt ställa sig upp.

"NEJ!" skrek jag och paniken hördes tydligt i min röst när hon pep till och föll ihop. "Kasper snälla jag ber dig gör henne inte illa!" tårarna var nära nu. "Jag gör vad som helst bara du inte gör henne illa!" 

"Det är för sent, du skulle ha tänkt innan du dumpade mig för honom!" sa han och ilskan i hans röst blev bara mer och mer tydlig. 

Men jag älskade dig inte längre... jag tänkte det men det kändes inte som ett bra tillfälle att berätta det. Jag såg hur han var på väg att sparka till Cattie igen. 

"VÄNTA!" skrek jag precis när han skulle sparka. Kasper stannade och tittade på mig. "Du sa att det var mig du ville åt..." jag pratade på så mycket jag kunde för att få honom på andra tankar medan jag tittade och det fanns nått tecken på att han hade vapen på sig. Vad jag kunde se hade han inte det. Nu gällde det att handla snabbt. Jag slutade prata samtidigt som jag snabbt rusade mot Cattie och innan Kasper hade hunnit reagera hade jag ryckt upp henne på fötter och börjat spring. Hon skrek av smärta gång på gång och det högg till i mitt hjärta men jag visste att det här var vår ända chans. 

Jag vågade inte titta bakåt men jag visste att Kasper inte var långt efter oss. 

"Cattie du måste! Snälla fortsätt spring!" utbrast jag utan att stanna när Cattie skrek av smärta och nästan föll ihop men jag stöttade henne. Nu såg jag huset men jag hörde även hur Kasper kom närmare. Jag ökade farten och Cattie kved men ökade tempot hon med. Kasper var väldigt, väldigt stark men att springa hade aldrig varit hans grej. Därför, även fast Cattie knappt kunde springa, lyckades vi öka avståndet mellan oss och honom. 

Huset kom närmare och närmare och jag slog snabbare än jag någonsin gjort in koden. Bokstavligt talat så kastade jag in Cattie genom dörren och stängde den snabbt efter oss. 

 

När Sanna gått för att leta reda på Cattie så hade Niall, jag och Liss bestämt att dem två skulle hjälpa till att leta efter Louis och jag stanna här ifall Sanna skulle hinna hem med Cattie. 

Jag hade suttit och väntat länge och oron gnagde inom mig och jag kunde verkligen inte sitta still längre. Jag började gå fram och tillbaka mellan hallen och vardagsrummet och försökte att inte tänka på de hemskheter som kunde ha hänt tjejerna och Louis. Men så pep min mobil till och Sannas namn lyste mot mig. Come down stod det och jag slängde ifrån mig telefonen och sprang utan en tanke på att sätta på mig mina skor ner för trapporna. Nere vid dörren hittade jag en helt utslagen Cattie och Sanna. Jag var så lättad att jag bara ville kasta mig över dem och krama dem men jag visste inte om dem var skadade så jag samlade mig. 

"Sanna?" frågade jag och rörde hennes axel. Hon reagerade inte. "Sanna?!" nu blev jag orolig igen. Hon reagerade fortfarande inte. "Cattie?" ingen reaktion där heller. "Oh my god!" utbrast jag och paniken utbröt inom mig samtidigt som jag sprang upp för trapporna.

---

hejsan! jag vet att jag har varit EXTREMT dålig på att uppdatera men det har hänt väldigt mycket i mitt liv på senaste tiden. Men jag har nu bestämt att försöka återuppta novellskrivandet men ni får ha överseände om jag inte hinner skriva så mycket. Jag går i 8an nu och det blir bara mer och mer i skola och sen har jag väldigt mycket handboll men jag kommer att skriva så mycket jag kan, så ungefär ett kapitel i veckan skulle jag gissa att det blir om skolan och träningen tillåter det :P men tack så mycket till er som fortfarande har hängt kvar! Ni är bäst! PUSS & KRAM på er! xxx